söndag 30 april 2017

Vilket galet påhitt

I morse (förmiddags) var det dags för Svampen halvmarathon. Strax före 9.30 hämtade jag min nummerlapp och mina tidtagningschip. När jag stod nedanför Svampen och tittade upp insåg jag att det är väääldigt högt. Jag gillar liksom inte höjder... Men det var ju inget att göra något åt, så jag tog hissen upp.


Klockan 10 gick starten och jag hade bestämt mig för att gå ut lugnt för att orka jogga så långt som möjligt. Varje varv där uppe i Svampen var 93 meter så det gick snabbt att varva... och varva.... och varva.... och varva..... Jag tappade snabbt räkningen på antal varv och det var svårt att hinna se på skärmen, men det gjorde inte så mycket. De första 5 km var liksom inga problem alls. Benen kändes lätta, flåset funkade fint och jag kände att jag nog höll en fart som var lite väl hög, med mina mått mätt.

Nånstans vid 6-7 km började jag känna av höften. Eftersom varvet var väldigt kort, och man sprang i vänstervarv, arbetade vänster ben mer än höger. Jag kan känna av höften emellanåt under en vanlig joggingrunda också, med betoning på känna av, inte ha ont. Jag växlade med gång för att avlasta höften.

Efter ca 8-9 km låg det närmare ont än känna av. Lite trist med tanke på att jag kände mig pigg. Jag hade ork kvar men jag ville inte riskera nåt, och dessutom springer man liksom fel när man har ont, så jag valde att gå längre och längre sträckor för att se om det skulle släppa. Så länge jag gick kändes det inget, men efter ett varv eller så med jogging så började höften värka och det kändes nästan som kramp ner bak på låret.

Jag körde varannat varv gång, varannat jogging en stund, sen övergick jag till 2 varv gång och ett varv jogging. De sista kilometerna kände jag av höften/ljumsken/skinkan även när jag gick men jag hade inga planer på att avbryta. Att klara loppet på 2.45 var en förhoppning som jag egentligen inte trodde på, bara drömde om, men den släppte jag helt när kroppen började bråka. När jag hade ca 50 varv kvar vågade jag inte ens hoppas på att klara 3 timmar. Jag kollade upp hur lång tid ett varv tog när jag gick. Ca 45 sek. En snabb överslagsräkning med en trött hjärna fick det till att det skulle kunna funka under 3 timmar trots allt och det blev lite lättare att hålla tempot uppe.

Jag försökte jogga var tredje varv, ungefär, och klockan visade att jag inte tappade tid så jag nötte på. 40 varv kvar... 35 varv kvar.... 30 varv kvar... Fortfarande var jag inte trött i kroppen, det var bara den där jäkla höften som krånglade.

20 varv kvar... 15.... 10.... Jag höll koll på klockan och såg att 3 timmar inte skulle bli några problem. 2.45 skulle inte funka men det skulle inte behöva bli så många minuter över.

Jag kände i princip lukten av målgång och jag fortsatte växla gång och jogging, med lite mer inslag av jogg de sista 10 varven. När tidtagarna sa att det var två varv kvar så bestämde jag mig för att jogga resten. Jag ökade till och med farten det sista varvet, trots känslan av kramp ner bak på låret.

Strax under 2.50 gick jag i mål, och det innebär ett snitt på ca 8 min/km. Det är jag nöjd med. En kort runda brukar jag ligga på drygt 7 min/km, så jag tycker det är helt okej att snitta på 8 min/km när man gör en runda som är ca 4 gånger så lång.

Trots att jag inte alls kunde prestera så bra som jag hoppats är jag supernöjd. Jag genomförde loppet, det var trevligt, det var fint väder och jag fick en grymt snygg medalj.

Då finns det ju inte mycket att klaga på, eller hur.

Resultatet för april? Mycket bra. 141,4 km.

fredag 28 april 2017

Fredagsfys... och sockerfunderingar

Jag har känt att det går framåt på joggingfronten, absolut, och även om jag inte kört slut på mig fullständigt så har jag klarat av att hålla mig på en - för mig - bra fart. Jag har kanske inte känt mig stabil på 5 km, men ändå känt att det har varit inom räckhåll.

I går lovade ju jag mig själv att beställa en löparklänning när jag klarade av att jogga en hel mil. En hel mil har jag inte fixat på länge, flera år typ. Jag fixade det i slutet av sommaren 2015, men då tack vare att min dotter var med och piskade på mig. Helt på egen hand minns jag inte ens när jag fixade det senast.

Trots detta har jag liksom räknat med att jag kommer att klara det igen. Lika bra att sikta högt, tänker jag.

Efter jobbet i dag bytte jag om och drog i väg till Motorp. Tanken var att köra 6 km, eller kanske en runda som jag tror är 7 km. Jag gick ut lugnt, för jag ville orka jogga så långt som möjligt. Givetvis blåste det motvind redan från start, men när jag väl kom in i skogen så var det lä. Lä och helt underbart lagom varmt.

Spåren i Motorp är rätt klassiska, du vet så där som en stor oval där man svänger av olika tidigt beroende på hur kort/lång sträcka man vill springa. När jag närmade mig stigen som ger fem kilometer tänkte jag inte ens tanken att svänga av utan jag fortsatte glatt. Vid skylten mot sexan kände jag mig grymt stark, så jag fortsatte glatt vidare. En bit därefter kom jag till stigen som jag tror ger ungefär 7 km, men jag fortsatte faktiskt vidare på milspåret. Jag tog det väldigt lugnt, jag ville bara orka jogga så långt som möjligt. Målet var 6 km, drömmen var 7 km. Bortsett från Mariebergsloppet (och lopp räknas inte) så är det rätt länge sen jag joggade 7 km. Mitt pannben är ju så vansinnigt tunt att jag gärna går lite emellanåt. Inte för att det gör så mycket, egentligen, jag är nöjd ändå, men visst är det roligare när man orkar jogga hela.

 Vid ca 5 km så kommer det en ruskigt brant backe, en sån där som nästan inte går att jogga i. Särskilt inte när man - som jag - inte orkar jogga i uppförsbackar. I den backen är det lös sand och rötter, som gjort för en snubbel-vurpa alltså. Mycket sakta, trippande MEN fortfarande med löpsteg, tog jag mig uppför backen. På krönet var jag slut, men hämtade ändå igen mig och kände att jag nog skulle kunna fixa 6 km jogging. När klockan pep för 6 km var det ett ganska lätt parti, och jag kände att jag passerat mer än halvvägs, så jag kände att det nog kunde bli 7 km också..... och tanken på hela milen började smyga sig in i huvudet.

Jag var försiktigt så att jag inte körde för snabbt utan att jag hushållade med min energi. Vid 7 km visste jag att jag närmade mig ett parti som jag vet att jag tycker är tungt, så jag sänkte farten lite till. Jag tog mig igenom det partiet också, och då kände jag att det faktiskt låg inom räckhåll att fixa milen. Hela jäkla milen. Joggandes. Det gav ny energi, faktiskt. Jag till och med höjde farten en aning utan att känna att jag närmade mig joggingdöden.

Kaxigt nöjd joggade jag in i mål, slängde ett öga på klockan och insåg att det inte var fullt en mil enligt klockan. Alltså gjorde jag en sån där grej som bara joggare med klocka gör, jag tog en extra runda på parkeringen för att klockan skulle tippa över på 10 km.

Jag känner mig så himla nöjd, det var så längesen jag fixade en hel mil. Jag gjorde det dessutom utan blodsmak i munnen och tunnelseende. Att det sedan tog 75 min är helt okej för mig. Jag är - och förblir - medlem i Team Snigel, och jag är helt nöjd med det.

Det här väcker ju en liten fundering.... Ska jag köpa en löparklänning när jag fixade målet mindre än ett dygn efter jag satt upp det....?


Sen kommer nästa lilla fundering.... Nu har jag skippat sötsaker och skräpmat en tid, och under denna tid har jag känt att kroppen svarar på joggingen på ett helt annat sätt. Är det en slump, eller är det så att skräpet verkligen gör sån skada i kroppen?

I så fall är det ju helt sjukt att man stoppar i sig det överhuvudtaget. 

torsdag 27 april 2017

#17 - och en underbar klänning

Trots en galen träningsvärk, gårdagens löpstyrkaintervaller-i-uppförsbacke har satt sina spår, tog jag min runda efter jobbet. #17, jag tvivlar på att jag någonsin har joggat SJUTTON dagar på rad förut. Dessutom, trots att benen kändes som om de var fyllda av bly så snittade jag på 8,6.
Fasen, jag är för jäkla grym! 💪💪😅

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska ha för målsättning till på söndag. Jag har hittat en så himla snygg löparklänning. Den är fasen inte billig, men jag tänkte att om jag sätter upp ett mål, och om jag fixar det så kan jag köpa klänningen. Smart va?

Problemet är att jag inte har en aning om vad jag kan pressa mig till. Det är liksom en helt ny situation att jogga runt, runt, runt, runt på en nittiotremetersbana. Över 225 varv... Jag har liksom noll koll... När jag sprang Mariebergsloppet fixade jag ju att jogga en hel timme, men det var ju en lite längre bana.

Nej, jag tänker så här istället - den dag jag fixar att jogga en mil, då köper jag en snygg löparklänning. Klarar jag det på söndag är det ju himla kul. Om inte, så får jag väl ta fram pannbenet och jogga ihop den en annan dag.

tisdag 25 april 2017

#15 - jisses!!

Jag håller i min runstreak även om det inte är några långpass. Dels för att vädret inte direkt inbjuder till några längre stunder utomhus, dels för att jag inte är tränad för långpass. Vilket ju gör det extra spännande med tanke på att jag ska köra en halvmara på söndag. En halvmara!

Herre jävlar, vet jag hur långt det är, eller..?!

Även om jag känner mig säker på att jag kan genomföra en halvmara, jag kan ju alltid gå, så är det långt. Och det är uppe på ett jäkla vattentorn.

Vad är det för fel på mig?

Däremot så känns det som om jag gör små framsteg med mitt joggande. Även när jag tycker att jag tar det lugnt och verkligen snigel-joggar så ligger jag på en fart över 8. I dag tog jag en runda på drygt 5 km och även då snittade jag på 8,6. Känns så himla bra, så nu siktar jag verkligen på att hålla i detta. Inte bara hålla i - utveckla det mer.


söndag 23 april 2017

Runstreak #13

I går morse klev jag upp extra tidigt, fast det var lördag, för att hinna med en kort runda innan vi packade in oss i bilen och for norrut. Det var liksom #12.

Vi tillbringade helgen i Gävle där vi såg Henrik Schyfferts Var inte rädda tillsammans med syrran och hennes sambo. Himla trevligt, måste jag säga.

I dag blev det flera timmar i bil. Från Gävle till Västerås, där vi stannade till på Erikslund för lunch och lite shopping. Sen till Marieberg för lite mer shopping och sedan hem. Väl hemma blev det kaffe och ett wienerbröd - 23 april är liksom den inofficiella wienerbrödsdagen i vår familj - men sen var det liksom på med skorna och så en joggingrunda. Helgens skräpmat och vin kändes i benen, men jag fixade rundan. Jag tog till och ed mördarbacken, men det var delvis tack vare att maken var med och sa att jag fixade det. Därmed var #13 fixat.

Nu blir det stenhård diet fram till loppet om en vecka. Inget skräp, inget vitt bröd, inga sötsaker, ingen alkohol. Rena proteinkällor och mycket vatten. Kloka val, helt enkelt, för att vara så bra förberedd som möjligt när jag ställer mig på startlinjen där uppe på Svampen.

April har en vecka kvar och jag har redan joggat ihop 90 km, alltså 10 km mer än jag planerat för månaden. Eftersom mitt mål är att fortsätta min runstreak denna vecka så räknar jag med att få ihop några kilometer till, och målet är ju att skrapa ihop 21 km till nästa söndag, så jag räknar med att ligga en hel del på plus när april är slut. Däremot blir det knappast så långa pass under veckan, jag vill ju inte köra slut på mig innan loppet.

fredag 21 april 2017

Fredagsfys - eller Blåsningen!

#11

I dag laddade jag för ett lite längre pass, en mil så där hade jag tänkt mig. Jag laddade med en proteinbar på väg hem från jobbet för att ha energi i magen, bytte om och drog snabbt i väg till Motorp.

På väg dit funderade jag lite på om jag skulle ta milspåret eller två varv på femman. Jag har inte testat milspåret än i år, så jag vet inte i vilket skick det är, men femman har torkat upp och är fin. Jag bestämde mig för milspåret.

Benen och flåset funkade fint. Jag kände mig pigg och laddad. Trots att jag hade skaplig motvind i början så trippade jag på utan större problem. Så himla skönt.

Tyvärr tilltog vinden snabbt och det blåste så där så att kastvindarna fick mig att ta snedsteg. (ska jag ta snedsteg ska det nog bero på annat än halvstorm, tänker jag) Jag närde en förhoppning om att det skulle vara mer lä när jag väl kom in i skogen, men nej. Det kändes inte riktigt säkert att vara i skogen när det blåset så pass. Det låg en del nerblåsta grenar i spåret och ett träd stod på trekvart. Jag hade liksom ingen hjälm på mig, slarvigt nog. Jag valde att avbryta och ta sexkilometers-spåret istället för milen.

Utan större problem, vad orken beträffade, joggade jag i mål. Det gick inte snabbt i dag, men det var enormt skönt. Skönt att känna att jag kan jogga trots motvind. Skönt att känna att flåset hänger med.

I morgon bitti kommer min runstreaks första riktiga utmaning. Antingen går jag upp och tar en snabbis vid 7-tiden, eller så avbryter jag, för sen är det liksom full rulle resten av dagen och kvällen.

onsdag 19 april 2017

Jorå, jag fortsätter

#9
Efter en lång dag på jobbet, jag kom inte i väg därifrån förrän vid 17.30, så var jag väl inte supertaggad att byta om och ta en runda. Hade det inte varit för min lilla runstreak hade jag nog hoppat det, det erkänner jag. Nu bytte jag om och lovade mig själva att den där ynkliga tvåkilometarn skulle räcka.

Jag började lite försiktigt, och allt kändes bra. I stället för att bryta av och ta korta vägen hem valde jag en annan väg så att jag kom en liten extra runda, via motionsspåret.

Jag hade inga krav på hastighet utan tog det rätt lugnt tyckte jag. Jag sniglade på ända fram till den där eländiga mördarbacken, där fick jag ge mig en bit upp. Jag hade kanske kunnat plåga mig upp men det var liksom inte värt det. Jag valde att gå ca 100 meter, sen joggade jag hem. Svettig, nöjd och lagom trött.

Väl hemma synkade jag klockan och insåg att mitt snigel-tempo inte alls varit så snigligt, jag snittade på 8,4 km/h, vilket definitivt är i mitt övre spann.

Jag vet inte om det bara är dagsformen eller om det faktiskt spelar in att jag har hoppat sötsaker/skräpmat/alkohol i några dagar.... Oavsett vilket har jag nu haft 2 pass på rad som känts riktigt okej.


tisdag 18 april 2017

Runstreak #8

Jo då, jag kom ut i dag också. Det var inte helt lätt, efter en lång dag på jobbet är det skönt att sjunka ner i soffan men jag vet ju att det är så himla skönt efteråt.

För att inte riskera att fastna i soffan skyndade jag mig att byta om efter jobbet och så drog jag i väg. En bra bok i öronen gjorde det lite lättare och vädret var helt okej. Jag lovade mig själv att ta en rätt kort runda, på dryga 4 km. Det kändes lagom, både tidsmässigt och energimässigt.

Även om det skulle räcka med 2 km för att bli godkänt så känns det lite väl futtigt att nöja sig med 2 km en solig eftermiddag. Det kan man ta till när det är skitväder eller om man tar en morgonrunda.

Rundan var helt okej. Benen och flåset samarbetade och även om det var lite tungt i uppförsbackarna så fixade jag hela rundan utom ett par lyktstolpar i sista mördarbacken.

Jag tyckte jag tog det rätt lugnt men tiden var ändå helt okej. Jag snittade på 8,3 vilket jag är nöjd med, särskilt som jag inte tyckte att jag körde skiten ur mig. Nu är jag medveten om att 8,3 inte är en hastighet som ger fortkörningsböter, direkt, men det är en hastighet klart värdig en medlem i Team Snigel.




måndag 17 april 2017

Tvåtredjedelsrapport, ungefär....

Inte klokt vad tiden går. Mitt kära påsklov, som för en dryg vecka sen kändes så långt, är redan slut. Tror bestämt att nån har knyckt några lediga dagar av mig.

Tanken var att jag skulle ta ett långpass i dag, men vad sjutton det blåste rätt mycket och det var typ två plusgrader. Mitt pannben räckte inte till för de motstånden så jag valde det näst bästa - löpbandet. På ett löpband blir det inget långpass, det har jag nog nämnt förr, men 5 km blev det i alla fall. Bättre än inget, eller hur?

Sammanlagt har jag nu svettats ihop 67,5 km under april månad. Eftersom planen är 80 km känns det som om jag ligger bra till. Även om det inte blivit några riktiga långpass under lovet har jag ändå fått ihop 40,5 km - på sju dagar.

Det innebär att jag nu joggat sju dagar på rad. En söt liten runstreak. Helt oplanerad, dessutom. Nästan så att det är lite synd att inte fortsätta på den, tänker jag. Till 10, i alla fall.... tisdag, onsdag och torsdag. Sen är det fredag, vilket innebär fredagsfys, så då är det ju också fixat. På lördag åker jag bort... då måste jag antingen ta en väldigt tidig runda eller hoppas att det finns gym på hotellet... och det kan bli svårt att hinna med det. Attans. Vi ska åka 8.45 på morgonen. Då bör jag stå i skorna senast kl 7 för att hinna jogga, duscha, äta frukost och hinna i väg. Hm, det kan gå. Om jag lägger mig i tid. På söndag hinner jag med en runda hemma, det blir i så fall nummer 13.

Vem vet, kanske kan det funka. Men - min ståndpunkt kvarstår. Jag motionerar för att må bra, alltså ska motion inte vara stressframkallande. Då hoppar jag hellre över ett pass.


söndag 16 april 2017

Knappt två veckor kvar...

Till Svampen, alltså. Och dess två veckor ska jag ägna åt att göra mig så bra förberedd som jag kan bli.

Jag skippar socker/sötsaker och alkohol, jag gör vetta matval, hoppar allt vitt bröd och annan smörja, jag siktar på mycket träning utan att träna sönder mig.

Och målet för Svampen då? Hm, ja i den bästa av världar klarar jag halvmaran på 2h 45 min... Det innebär sisådär 7,5 min/km. Det kan gå.... Om jag har en bra dag...

Men under 3h ska jag i alla fall klara det. Det är 8 min/km, det borde jag verkligen fixa.... Väl....?

Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.


lördag 15 april 2017

Påsk-fys före påsk-mys

Gårdagens snö låg ju kvar när jag vaknade i morse, och dessutom var det en del minusgrader. Så väldans onödigt! Jag vet att det inte är någon idé att klaga på vädret, men kul är det faktiskt inte.

Varken min bättre hälft eller jag gillar att vara utomhus när det kallt så tanken på ett besök på gymmet slog mig. Fast med en strålande sol kändes det liksom dumt att träna inomhus. Men snö och kyla... Usch! 


Trots detta bestämde vi oss för en runda utomhus, en lite längre, milspåret i Karlslund. 

När vi kom dit insåg vi att det var en massa snö i spåret och där det inte var snö så var det lera och slask. Vi satte snabbt ner kraven och nöjde oss med att snigel-jogga och gå. Det var halt och blött så fötterna levde liksom ett eget liv. Vi ville inte trilla, inte ens halka till och sträcka oss, så vi tog det lugnt. Spela roll, liksom. Vi bestämde oss för att njuta av solen istället för att reta oss på blöta fötter och snöslask. 

Skorna blev snabbt dyngsura, det var liksom inte ens nån idé att försöka runda alla vattenpölar och all lervälling. Det var bara att nöta på. Att det kommer att ta en vecka, eller två, innan de torkar får man leva med. Jag har ju fler skor. 

Det gick inte fort (tänk långsam snigel ) och det var inte snyggt (tänk skitnödig snubbe i högklackade skor) men jag gjorde det. 

10.5 km i strålande solsken och med trevligt sällskap.

Sämre kan man ha det. Och nu kan jag - med gott samvete - njuta av lite mer påskgodis. :-)



fredag 14 april 2017

Jag vill lämna in en protest!

Alltså, snö - hur kul är det? Snö är kasst redan i december, i april är det fullständigt värdelöst. Ta bort skiten, säger jag, ta bort!

I  morse tittade jag ut och såg, till min besvikelse, att den utlovade snön faktiskt hade kommit. Och fortsatte komma. Jag, som hade tänkt mig en längre runda i dag, ändrade mig snabbt. Jag bara vägrar vara utomhus i snöväder, om det går att undvika.

Alltså fick det bli gymmet i stället, och på gymmet gör jag inga långpass. På löpbandet är det en utmaning bara att stå ut, på nåt sätt, så jag körde 5 snabba kilometer istället. Benen kändes helt okej och flåset var på min sida, så jag kände mig ändå nöjd när jag var klar.

Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med Netflix och påskgodiset, ungefär. Jag ska sitta här och sura över snön som nu ligger över såväl matjorden som vi skulle kratta ut till ny gräsmatta, som högen med brädor som ska bli en liten altan.

Men i morgon, då siktar jag på ett längre pass - igen. 🏃🏃🏃

torsdag 13 april 2017

Carina - Latmasken, 1 - 0

I dag var det inte bara trögt, det var snudd på omöjligt att ta sig ut på en runda. Jag försöka peppa mig själv, men oj så mycket annat jag kom att göra istället.

Du kan ju kolla facebook... sen behövs det nog plockas lite i köket... kanske borde du ta en tupplur, du är ju så himla trött... du tränade ju i går... du kan ju ta en längre runda i morgon.... Latmasken hade hur många bra undanflykter som helst på lager i dag.

Lite halvhjärtat försökte jag kontra med att det ju är skönt efteråt, men det skramlade rätt tomt kände jag. Jag bytte om till träningskläder, tog på mig klockan och snörade på mig skorna. Fortfarande inget pepp. Till och med då, på väg ut genom dörren, övervägde jag att skita i det och slänga mig i soffan. På allvar, jag övervägde faktiskt det. Men då fick det fasen vara nog. Jag klev, med bestämda steg, ut genom dörren och drog i väg. Jag hade inga krav på varken hastighet eller sträcka, bara att jag skulle ta en runda.

Runt i villaområdet, ut i motionsspåret, tillbaka ut i villaområdet och hemåt. Jag hade inte pannben nog att jogga hela vägen, jag gick ett par hundra meter i motionsspåret och sen ca hundra meter fram till mördarbacken - men jag joggade uppför den!

Det blev sketna 4 km, inte mycket att skryta med, men det blev i alla fall en runda. Benen kändes rätt tunga, hela kroppen var liksom omotiverad, men jag genomförde det och jag joggade nästan hela rundan. Väl hemma synkade jag klockan och såg dessutom att farten varit god, det hade alls inte gått långsamt och tungt utan jag faktiskt snittat på 8,3 - och då hade jag ändå stannat och snörat om skorna för de satt för hårt. Med tanke på att jag brukar ligga på sisådär 8,1-8,4 så är det ju absolut bra, hävdar jag.


Men framför allt är jag jäkligt nöjd över att jag kom ut, över att jag inte lyssnade på Latmasken och på att jag fullföljde rundan.

onsdag 12 april 2017

Det där med löpband...

I dag tog jag ett pass på gymmet. Kan ju vara smart, när jag nu ändå betalar för det, tänker jag.

Upp på löpbandet. Kändes inte bra. Tunga ben och den där sträckningen i ryggen som jag lyckades dra på mig i går, när jag lyfte last-pallar, gjorde att allt kändes jobbigt och trååååkigt.

Jag tänkte mig 4 km - styrka -  3 km  - styrka -  3 km.

Jag körde först 5 km gågging, sedan ca 10 min styrka. Upp på bandet igen, denna gång 3 km. Näe, det flöt inte alls. Tungt och stuttigt, liksom. Ingen flyt, stumma ben, lite små känningar i ena knäet. Inte ont, men det kändes. Det blir ju så statiskt och monotont på ett löpband. Dessutom blev jag hungrig.

Bara att inse att alla pass inte är guld-pass. Jag nöjde mig med 8 km plus lite styrka, åkte hem, tog en dusch och gottade sen i mig en sallad, så god att den borde beläggas med nån slags lyx-skatt.

tisdag 11 april 2017

En femma i solen

I eftermiddags drog jag upp till Motorp för en femma. Jag var inte max-laddad, kände mig rätt seg, men vädret var underbart så det var ändå rätt okej.

Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.

Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...

Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.

Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.

Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.

Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.

Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.

Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!


Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.

Inte undra  på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.

söndag 9 april 2017

Galet - eller bara galet kul?

I dag har jag anmält mig till en halvmara. Inte vilken halvmara som helst utan den som ska gå uppe i Svampen. Runt, runt, runt uppe i ett jäkla vattentorn. Varje varv är 93 m så det blir ju några varv. Fler varv än jag kan räkna, typ 228 st eller nåt.



Jag antar att det finns dom som skulle påstå att det är ren galenskap att genomföra ett sånt lopp - och vem är jag att säga emot - men samtidigt är det ju just detta som är så kul. Att göra nåt som inte är riktigt som det ska, liksom.

Dessutom får man medalj.

Jag klarar inte av att jogga i 2,1 mil, inte en chans, så det är inte ens min målsättning. Mitt mål är att ha kul och att vara så jäkla slut jag bara kan, när jag går i mål. Jag har 3 veckor på mig att förbereda mig. Under dessa veckor ska jag tömma kroppen på skräpmat och vitt socker så bortsett från påskhelgen blir det godisfritt, alkoholfritt och skräpmatsfritt. Mycket frukt och grönt, rent protein och långsamma kolhydrater.




En tredjedels-rapport

Sedan den 1.a april har jag joggat 26 km. In så långt, så jag ligger väl en aning efter plan, men å andra sidan har jag ju påsklov nu så jag hinner nog ikapp.

I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.

I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.

Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.

Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.


torsdag 6 april 2017

T R Ä N I N G S V Ä R K

I går var det backintervaller på Runacademy. Backintervaller. Finns det nåt jobbigare?

Alltså 30 sekunder låter inte mycket, men 30 sekunder uppför en jäkla backe... DET är liksom inte att leka med. Särskilt inte om man gör det fem gånger.

Vi började gårdagens pass med att jogga lite lugnt för att bli varm, innan vi gjorde några löpskole-övningar. Sedan var det dags att lära sig backteknik. Kortare steg - men oftare, skulle man kunna sammanfatta det. Några vändor upp och ner i backen för att träna såväl uppför som nerför. Kul, men jobbigt.

Då kör de i gång oss med backintervaller. Den första gången var rätt okej och man hann liksom hämta andan efteråt. Den andra kändes i benen, men bara lite skönt. Den tredje började bli obekväm och den fjärde kändes rejält. Den femte gjorde snudd på ont, kan man säga. Jäklar vad mina ben inte tyckte om det där med att springa i backe.

Tiden går snabbt när man har kul, så timmen gick snabbt och sen var det dags att jogga tillbaka och avsluta med lite stretch. Pulsen gick snabbt ner och mjölksyran försvann snabbt. Jag kände mig så pass pigg att jag övervägde att ta en liten runda till, men var lite för kissnödig så jag åkte hem.

I morse klev jag ur sängen utan problem och jag tänkte inte mycket på de där backintervallerna. Efter en förmiddag med mycket sittande framför datorn reste jag på mig för att gå ner för trapporna.... JÄKLAR!! Mina ben hatade mig. Eller i alla fall hatade de backintervaller. Träningsvärken från helvetet hade smugit sig på mig när jag satt där vid datorn, uppslukat av arbete. Så fegt!

Jag stapplade ner för trapporna och insåg snabbt att dagens planerade joggingrunda liksom frös inne. De här benen tänker inte jogga nåt  dag, inte ett steg faktiskt.

Jag valde att lyssna på dem och låter dem vila i dag, men in morgon blir det en fredagsrunda, minsann. Det finns ju en gräns för hur mycket latmasken ska få styra, tänker jag.

tisdag 4 april 2017

Morgonjogg och trevlig städare

I morse körde jag ett pass på löpbandet på hotellets gym. Uppladdningen i går kväll var den bästa - lite vin, en kaffe Karlsson och sent i säng 😁

Trots detta klev jag glatt upp, snörade på mig skorna och letade mig till gymmet.

Där var det tomt. Inte många tar chansen att svettas lite när de bor på hotell, det är tydligt.

Jag hade planerat in en halvtimme, 4 km så där, och började med att gå som uppvärmning.  Att nöta löpband är trååååkigt så jag föredrar att köra intervaller men i dag lät jag benen gå. Samma ben, samma flås som i lördags bara vägrade samarbeta funkade i dag perfekt. Jag ska inte säga att jag skuttade som en gasell, men det flöt på bra.

När jag hade några hundra meter kvar till de 4 km kom en städare in på gymmet och började städa.

När jag klev av, svettig och andfådd, ler han stort och säger:

"Du springer snyggt, ser stark ut."

Yes, han gjorde min dag. 🏃🏃💪💪

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...