Snigel-streak

Så här när höstrusket slår till och samarbetar med Latmasken är det lite motigt att bege sig ut efter jobbet vissa kvällar. Särskilt som jag ännu njuter av att ha fixat UV och att det nya jobbet tar rätt mycket hjärnenergi.

Samtidigt vet jag ju att det är så mycket svårare att komma igång ju längre tid jag låter det gå mellan rundorna, så här måste göras nåt drastiskt.

Alltså slängde jag ihop en snigel-streak under september månad och bjöd in facebooks bästa grupp - Team Snigel. På bara ett par timmar hade nästan 30 st galningar hängt på så från och med i morgon och 30 dagar framåt är det daglig motion som gäller. Minst 1, 6 km jogging, gärna mer.

Att jag, efter lunch, började bli snorig och få svid i halsen bortser jag i från och kurerar mig akut i kväll.

Vi kör väl en repris

Höften har förlåtit mig och träningsvärken är borta - så nu kan jag jogga igen. 4 km i måndags och 5 km i går, helt utan känningar. Sånt gillar vi!

Nästa helg släpps platserna till UV45 2018, och jag ska banne mig ställa klockan för att hänga på låset till det biljettsläppet.

I vanliga fall när jag sprungit lite tuffare lopp, som 6h och GöteborgsVarvet, så har jag liksom muttrat nåt om "aldrig mer" när jag gått  mål, och gärna några veckor efteråt också. Under UV visste jag, varenda steg, att jag ville göra det nästa år också. Trots lera och regn, trots trötta och värkande ben, så njöt jag och tyckte det var riktigt kul. Jag antar att det är nåt fel i huvudet på mig, men det var verkligen kul.

Nu är min stora fasa att jag inte ska få nån startplats nästa år, men så illa kan det väl ändå inte vara... väl...

T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften

Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.

Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)

Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.

Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.

Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.

UltraVasan45 - SÅ jäkla häftigt!!

Efter att ha väntat i nästan ett år har jag nu - äntligen - genomfört min UltraVasa.

Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....

Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.

Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.

De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.

Regnet fortsatte att förgylla vår färd mot Mora. Det regnade mer eller mindre, men det upphörde liksom inte. Spåret var mer lera än spår och vattenpölarna stora nog att rymma en haj och ett par krokodiler. 

Men jag lät varken underlaget eller nederbörden påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av hela loppet, fnissade lite över det bedrövliga vädret och över hur slipprigt och halt det var. Stämningen var god både bland deltagarna och bland funktionärerna så det var ändå så jäkla underbart.

Efter halva sträckan stannade vi till, syrran och jag, och förevigade oss. Att vi ser ut som dränkta katter på bilden bjuder vi på. 

När det var drygt 15 km kvar fick syrran känningar i rumpan så hon valde att sakta ner. Jag kände mig fortfarande rätt pigg, även om det kändes en del i höfter och lår, så jag nötte på.

Efter några timmar tittade dock solen fram, inte länge men den visade i alla fall att det fanns där uppe bakom molnen nånstans. Regnet upphörde så pass att jag - nästan - hann få tröjan att torka. Eller kanske inte torka, men sluta droppa av regnvatten. Därför var det lite kul att Mora, alltså företaget, hade satt upp en reklam-grej:

Jag kan lova att en dusch inte var vad jag behövde just då, men det roade mig. Snacka om att den reklamkampanjen var.. ska vi säga.... äh, vi släpper det.

När man passerar Eldris är det mindre än en mil kvar, ensiffrigt med andra ord, så då kändes det nästan som om man var i mål. Eftersom det fanns skyltar vid varje kilometer var det lätt att räkna ner och det tickade på. 8 km kvar... 7.... 6... 5.... 4... 

Nya regnskurar kom och blötte ner mig men det spelade ingen roll. När jag kom in i Mora-parken, som man hört så mycket om, så var det så himla häftigt, det var så där så att man fick stå-päls. Bara en kilometer kvar, en enda ynklig kilometer. Över bron och in på upploppet, där var det dags att börja jogga lite försiktigt, för man joggar ju in över mållinjen. Publiken var underbar. Man kände sig som segraren när folk jublande, hejade och applåderade och väl i mål var jag så slut, så nöjd och så jävla kaxig. Jag hade klarat det!

Men oj så skitig jag var. Skitig och genomblöt. De stackars skorna lär väl inte torka på två veckor. Minst!

Men vad gör väl det, jag köper väl nya då. För jag har fixat UltraVasan.

Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?

Var det jobbigt? JA!

Vill jag göra om det? ABSOLUT!

En liten filmsnutt från loppet kan jag också bjuda på.

En rätt lat vecka

Sommarens sista semestervecka har varit väldigt lat. Jag joggade 6 km i måndags, i tisdags var jag på GeKås och onsdagen tillbringade jag mest i soffan. Torsdagen ägnade vi åt att resa upp en stenmur, så det går väl att klassa som motion även om det inte innebar några kilometer. Fredagen var väl mest också lat, liksom lördag, måste jag erkänna. Veckans stegmängd är pinsamt låg, under 50 000 steg är inte godkänt, så det måste bli bättring på det.

Sammanlagd jogging denna vecka är 10 km. Tio, vad fasen är det, liksom. De 6 km jag svettades ihop i måndags kändes riktigt bra, så varför jag inte joggat mer i veckan kan jag inte förklara. Det bara inte blev av, liksom.... Att ta en runda i dag var, i princip, obligatoriskt. Det var liksom inte läge att dra ut på det längre, men oj så opepp och tung jag kände mig. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, helt inställd på att ta ett varv i spåret, helt utan krav.

Jag joggade dit och en bit in i spåret. Sedan gick jag en liten bit, joggade igen och gick en liten bit och sen joggade jag hela vägen hem - även uppför mördarbacken som jag egentligen inte orkar jogga uppför. Och inte nog med det. Jag höll en riktigt bra fart.

Nu är kylskåpet fullt av färdiga matlådor, så att det räcker både till lunch och middag fram till på fredag. Då slipper jag komma hem från jobbet, trött och hungrig, och ställa mig vid spisen.

I morgon börjar jag jobba. Då ska jag köra 30 dagar med ordning och reda. Då är det slut med godis och andra sötsaker. Det är slut med skräpmat och dålig planering. Minst tre svettiga pass i veckan ska jag klämma in, och de övriga dagarna ska jag minst ta en promenad.

Och det ska faktiskt bli skönt. Ledighet i all ära, men rutiner..... Ja tack!

Skövde 6h - och juli

I lördags körde jag ett sextimmarslopp i Skövde. Ett sånt lopp funkar så att man - under sex timmar - springer/går så många varv man vill/orkar/hinner på en 400-meters bana. Runt, runt, runt...

Jag hoppades givetvis på att nå marathon-distans men hade ändå bestämt att det viktigaste var ett långpass så här innan UV45. Vid minsta känning av ont lovade jag mig själv att sakta ner och inte riskera något.

Loppet började kl 12 så strax före kl 9 satte vi oss i bilen för transport till Skövde. Vi hämtade ut våra nummerlappar, åt en banan och kollade in de som redan var i gång, de som körde 24h och 48h. När starten gick kände jag mig lite så där lagom taggad, sex timmar är en lång tid men det var perfekt väder och lagom mycket folk.

Jag började med att jogga i 4 varv, sen gick jag ett, joggade 4 varv, gick ett... Så höll jag på i en timme. Även om jag hade orkat att jogga mer så hade jag ju liksom en väldig massa timmar kvar så jag höll den taktiken första timmen.

Sen övergick jag till att jogga 3 varv, gå ett, jogga 3 varv, gå ett. Det roade jag mig med i en timme.

Den tredje timmen inledde jag med en kvarts rask promenad, dels för att hinna dricka en del, dels för att jag då började känna av lite i ena höften. Sedan körde jag gå på rakorna, jogga i kurvorna resten av den timmen.

Nånstans under den här tiden började det först duggregna men sedan tilltog det och bitvis regnade det rätt rejält. Visserligen var det inte kallt, men blött. Humöret sjönk dock inte utan det var rätt skönt med svalka.

Efter 3 timmar gjorde jag ett snabbt toabesök och sedan övergick jag helt till att gå. Jag går fort, nästan lika fort som jag joggar, så jag matade ändå på varv, efter varv, efter varv.

När jag började bli trött så fick jag svårt att hålla koll på antal varv. Jag tittade på skärmen varje gång jag passerade varvningen men jag hann liksom glömma bort antalet i alla fall, så ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna med mina 42 195 meter. Efter lite drygt halva tiden hade jag nött 60 varv av de 105 som behövdes så då räknade jag ut att jag behövde snitta på 15 varv/timmen resten av loppet.

Strax innan kl 16 nådde jag 75 varv och kunde inte riktigt förstå varför det tagit så lång tid, men antagligen var det nog bara en felräkning för 90 varv nådde jag ungefär kvart i fem, alltså med en kvart tillgodo. Drygt en halvtimme senare hade jag nått hundra varv och hade alltså bara FEM varv kvar. Så himla härligt!

Nån minut över halv sex checkade jag in min marathon-distans och jag kände mig som en OS-medaljör, ungefär. Även om jag hade krafter kvar valde jag då att göra min man sällskap och bara chilla runt fram till målgång.

Lite drygt 110 varv blev det, en sträcka på 44 218 m.  Det är väl inte så illa pinkat av en trähäst?

Eftersom jag gillar att hålla lite koll på hastighet gjorde jag en lite graf över hastigheten på mina 110 varv. Det är bara att konstatera att jag håller en rätt jämn fart. 😜😆😆

I juli svettades jag ihop 125,7 km vilket ger ett årsresultat på 787,9 km. Jag ligger rätt långt över beräknad sträcka, vilket känns bra. Så pass långt att jag kanske uppgraderar målet. Jag får se hur kroppen mår efter UV45.