I dag var det en helt annan känsla. Pigga ben, inget behov av pannben för det bara flöt på liksom. 7,5 km och med kraft för mer, egentligen.
Knepigt hur det kan skilja så mycket på ungefär ett dygn...
Visserligen tog jag det lugnt i dag, målet var mest att inte få en lika pissig runda som i går, men jag kände ändå att det var ett helt annat gensvar i fötterna. Jag ska inte säga att det var lätt, det är aldrig lätt att jogga, men det var liksom inte tungt. Jag kände tidigt att det skulle gå bra, att jag skulle orka och att även om det inte blev nåt PB så var det ingen skam-runda.
Sen är det ändå lite skoj att jag håller en så pass jämn hastighet. Långsamt, ja, men jämnt. Det är nån liten svacka men i stort håller jag en väldigt jämn nivå, så jag antar att det är där min bekvämlighets-zon ligger. Antagligen borde jag utmana mig själv och ta mig ut ur den där fegis-nivån, men jag trivs ju där. Och jag har ju inga ambitioner om någon proffskarriär direkt.
Jag gick ett par hundra meter innan jag började jogga. Egentligen tycker jag att det är skönt att göra det, så det ska jag nog fortsätta med. Sen joggade jag sexan. När jag närmade mig mål var det knappt ett medvetet beslut utan jag fortsatte bara en sväng till, den lilla blå, en-och-en-halvan. En kort stund funderade jag på om jag till och med skulle ta ett varv på trean, men jag tog den blå rundan och jag kände mig himla nöjd med det.
Väl i mål satt det fint med vatten, hem och duscha och så ta en latte.
Även om jag tycker det är helt okej att jogga, särskilt den där känslan av att det är nyttigt och att man rätt duktig om man joggar liksom, så är känslan efteråt nog det som gör att jag fortsätter att jogga. Den där känslan som är så svår att beskriva, som man nog måste uppleva för att förstå. Ni vet den känslan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar