Tänk att två kilometer, i ett tempo värdigt en halvpigg 90-åring, kan kännas som ett os-guld. Två kilometer...
Fötterna kändes lätta, flåset funkade fint - allt var bara så ljuvligt. Hade det inte varit för att jag är så himla vuxen och klok, hade jag tagit en längre runda direkt men sjukgymnasten sa att jag skulle starta försiktigt. Helst varva gång och jogging, men det råkade jag nog glömma.
Det flöt på så fint att inte ens mördarbacken kändes jobbig. Den såg inte ens jobbig ut.
Kan den ha krymt? Plattats ut på nåt vis, liksom...?
Innan jag invigde mina nya, fina skor i dag hade jag 46,9 km kvar till de magiska 100 mil jag strävar mot.
Nu är det bara 44,9 km kvar. 😅 💪
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde... -
Ibland kanske man önskar att man var duktigare på att motionera, men tiden/orken/lusten finns bara inte. Det känns omöjligt att få in motio...
-
Nu är det himla nära ju, man kan nästan känna lukten av 2017. Så vad har jag då för målsättningar för året, för planer och för drömmar? I...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar