Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.