I går lovade ju jag mig själv att beställa en löparklänning när jag klarade av att jogga en hel mil. En hel mil har jag inte fixat på länge, flera år typ. Jag fixade det i slutet av sommaren 2015, men då tack vare att min dotter var med och piskade på mig. Helt på egen hand minns jag inte ens när jag fixade det senast.
Trots detta har jag liksom räknat med att jag kommer att klara det igen. Lika bra att sikta högt, tänker jag.
Efter jobbet i dag bytte jag om och drog i väg till Motorp. Tanken var att köra 6 km, eller kanske en runda som jag tror är 7 km. Jag gick ut lugnt, för jag ville orka jogga så långt som möjligt. Givetvis blåste det motvind redan från start, men när jag väl kom in i skogen så var det lä. Lä och helt underbart lagom varmt.
Spåren i Motorp är rätt klassiska, du vet så där som en stor oval där man svänger av olika tidigt beroende på hur kort/lång sträcka man vill springa. När jag närmade mig stigen som ger fem kilometer tänkte jag inte ens tanken att svänga av utan jag fortsatte glatt. Vid skylten mot sexan kände jag mig grymt stark, så jag fortsatte glatt vidare. En bit därefter kom jag till stigen som jag tror ger ungefär 7 km, men jag fortsatte faktiskt vidare på milspåret. Jag tog det väldigt lugnt, jag ville bara orka jogga så långt som möjligt. Målet var 6 km, drömmen var 7 km. Bortsett från Mariebergsloppet (och lopp räknas inte) så är det rätt länge sen jag joggade 7 km. Mitt pannben är ju så vansinnigt tunt att jag gärna går lite emellanåt. Inte för att det gör så mycket, egentligen, jag är nöjd ändå, men visst är det roligare när man orkar jogga hela.
Vid ca 5 km så kommer det en ruskigt brant backe, en sån där som nästan inte går att jogga i. Särskilt inte när man - som jag - inte orkar jogga i uppförsbackar. I den backen är det lös sand och rötter, som gjort för en snubbel-vurpa alltså. Mycket sakta, trippande MEN fortfarande med löpsteg, tog jag mig uppför backen. På krönet var jag slut, men hämtade ändå igen mig och kände att jag nog skulle kunna fixa 6 km jogging. När klockan pep för 6 km var det ett ganska lätt parti, och jag kände att jag passerat mer än halvvägs, så jag kände att det nog kunde bli 7 km också..... och tanken på hela milen började smyga sig in i huvudet.
Jag var försiktigt så att jag inte körde för snabbt utan att jag hushållade med min energi. Vid 7 km visste jag att jag närmade mig ett parti som jag vet att jag tycker är tungt, så jag sänkte farten lite till. Jag tog mig igenom det partiet också, och då kände jag att det faktiskt låg inom räckhåll att fixa milen. Hela jäkla milen. Joggandes. Det gav ny energi, faktiskt. Jag till och med höjde farten en aning utan att känna att jag närmade mig joggingdöden.Kaxigt nöjd joggade jag in i mål, slängde ett öga på klockan och insåg att det inte var fullt en mil enligt klockan. Alltså gjorde jag en sån där grej som bara joggare med klocka gör, jag tog en extra runda på parkeringen för att klockan skulle tippa över på 10 km.
Jag känner mig så himla nöjd, det var så längesen jag fixade en hel mil. Jag gjorde det dessutom utan blodsmak i munnen och tunnelseende. Att det sedan tog 75 min är helt okej för mig. Jag är - och förblir - medlem i Team Snigel, och jag är helt nöjd med det.
Det här väcker ju en liten fundering.... Ska jag köpa en löparklänning när jag fixade målet mindre än ett dygn efter jag satt upp det....?
Sen kommer nästa lilla fundering.... Nu har jag skippat sötsaker och skräpmat en tid, och under denna tid har jag känt att kroppen svarar på joggingen på ett helt annat sätt. Är det en slump, eller är det så att skräpet verkligen gör sån skada i kroppen?
I så fall är det ju helt sjukt att man stoppar i sig det överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar