Man ska vara försiktig med vad man önskar... :-)

Två gånger har jag sprungit (eller i alla fall genomfört Varvet). Två gånger har jag blivit alldeles klen efteråt, darrig och illamående. Två gånger har jag sagt "aldrig mer".

Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.

Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.

Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!

Vad säger man?  Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.

Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)

Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....