Visar inlägg med etikett 100 mil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 100 mil. Visa alla inlägg

söndag 3 december 2017

Söndagsfys

Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?

Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.

Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:

Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.

Jag valde omvägen.

Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.

39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.

Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.

Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?





fredag 1 december 2017

Fredagsfys före fredagsmys

Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...

Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.

Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.

En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.

Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!

Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.

Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns.  Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....

 

44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.

söndag 9 juli 2017

Ops, jag har tappat lite....

Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.

Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.













 

Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.





När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.






lördag 24 juni 2017

Man ska vara försiktig med vad man önskar... :-)

Två gånger har jag sprungit (eller i alla fall genomfört Varvet). Två gånger har jag blivit alldeles klen efteråt, darrig och illamående. Två gånger har jag sagt "aldrig mer".

Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.

Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.

Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!

Vad säger man?  Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.

Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)

Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....

söndag 18 juni 2017

Delrapport, värme och #69

Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, under juni månad, nu är uppe i 92 km av de planerade 100 och under hela 2017 har jag svettats ihop 666, 4 km vilket innebär att jag liksom är inne och tafsar på augusti, skulle man kunna säga.

Det är väl helt okej... 🏃💪💪

Min runstreak fortsätter och idag blev det #69. Helt galet att jag har joggat sextionio dagar i rad. Sextionio?!!

Däremot är jag fortfarande kass på att få till långpass, det bara måste jag bli bättre på nu när jag går på ledighet. Lägga till såväl styrka som långpass. Jag ska dessutom lägga till nåt som jag förr var väldigt duktig på men som jag nu har tappat helt - läsa. Jag ska banne mig sikta in mig på minst en timmes läsning per dag, helt avkopplad, frånkopplad, nerkopplad. Bara jag och min bok. Den första jag ska läsa är en ren feel good-roman.

Mitt mål, min dröm, är en promenad till gymmet och en halvtimme styrka varje morgon/förmiddag, en timme (minst) med en bra bok under dagen och så ett joggingpass varje eftermiddag/kväll. Minst 2 längre pass per vecka, typ ett på en mil och ett på ännu mer.

Det borde väl funka... eller... ?

torsdag 8 juni 2017

Snigellopp, pyramider och grymt snabba ben

I tisdags var det dags för Snigelloppet, det lopp som jag sett fram emot i flera veckor. Snigelloppet är väl ett cyberlopp, antar jag, ett lopp man springer där man är men samtidigt liksom. 50 kr kostade det, då fick man en grymt snygg medalj. Tanken är att det här ska bli en tradition, varje år den 6 juni.

Nåväl, efter två pass där ben och flås verkligen samarbetat hade jag höga förväntningar på Snigeloppet - och så bara dog jag efter typ 400 m. Under de 5 km som loppet var så tog jag 4 gåvilor, tror jag. Visserligen var farten god däremellan, men ändå. Så trist när man känner att hela kroppen bara motarbetar en.

I går var det Runacademy, pyramid-träning. Dvs intervaller i 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min, 1 min. Som den snigel jag är så har jag liksom ingen tröskelfart, utan jag har gå, snigeljogg, en aning snabbare snigeljogg och sen inget mer. Men i går fanns tydligen en extra växel, för när jag synkade klockan såg jag att jag hade legat betydligt bättre till. Jag var fasen ner under 6 min/km en hel del. Alltså, jag kan inte springa så fort - jag är en snigel!




I dag snörade jag på mig skorna och drog till Motorp för en femma. I helgen ska jag springa Söder Runt så jag tycker nog det räcker med 5 km i dag, och en ännu kortare runda i morgon, om jag ska nöta en mil på lördag.

Jag gick ut i rätt bra fart och tänkte att jag skulle köra så länge det gick. Jag hade en tanke på att gå i motluten, men den första gick bra så jag fortsatte jogga. Och fortsatte. Och fortsatte. Vid några tillfällen kände jag att jag blev trött så då sänkte jag farten men efter en liten stund upptäckte jag att jag hade ökat igen.

När jag kom fram till 4 km-markeringen kände jag att jag hade kraft kvar, så då försökte jag trycka på lite till. Inte spurta, det vore en klar överdrift, men ändå öka lite. Väl i mål kände jag att jag hade gjort en bra tid. Och mycket riktigt, det var 2 sketna sekunder över mitt PB, alltså min näst bästa femma någonsin - utomhus. Jag har en snabbare femma på löpband, men det räknas liksom inte.

Nu förstår jag om någon tycker det är lite gulligt att man kan vara så nöjd med en femkilometers-tid på nästan 35 min, men ja, det kan man vara. Är man en snigel, som oftast ligger på närmare (eller tom över) 37 min då är 34.42 jävligt bra.















måndag 5 juni 2017

En repris, minsann

Gårdagens runda gav definitivt mersmak, så jag körde en repris i dag. Först den grön/vita rundan, sen den blå och så en liten krok för att jämna till resultatet till 8 km.

Den kändes lika lätt som i går, vädret var fantastiskt och jag njöt av rundan. Att jag dessutom har en galet bra bok på gång gör ju inte saken sämre. Just innan målgång - första vändan - låg en jäkla kopparorm mitt i spåret. Det var väl otroligt onödigt, men man kan inte få allt.

Jag är lite siffernörd och jag tycker det är kul att jämföra olika rundor. I alla fall när det går åt rätt håll. Att jämföra dagens runda med gårdagens är lite kul. Dagens runda gick cirka 21 sekunder snabbare än i går.

söndag 4 juni 2017

Jag vill ha en burk...

Efter att ha städat halva dagen, så där grundligt som är så himla skönt - efteråt - så snörade jag på skorna och drog upp till Motorp. Planen var en grön/vit runda. Det spåret är 6,2 km, så jag bestämde mig redan i bilen dit att jag skulle ta en extra sväng för att komma upp i 6,5 km om jag hade minsta lilla kraft kvar.

Den första kilometern var väl ingen njutning, det är det ju sällan, men sen rullade det liksom på. Benen gick som av sig själva, jag hade en grymt bra ljudbok i öronen, det var alldeles lagom varmt och regnet hängde i luften så det var mycket syre.

När jag närmade mig mål kände jag att jag hade krafter kvar så jag fortsatte in på spåret igen för att ta en extra bit. Inte till 6,5 km utan till 7 km, för jag kände mig pigg. Det var 3 kvinnor som stod där vid start/mål och de tittade lite konstigt på mig när jag glömde att stanna utan fortsatte ut i terrängen igen.

Väl i spåret kom jag på att det ju finns en kort runda, en som är bara 1,5 km, så jag tog den. Lika bra när jag ändå känner mig pigg, tänkte jag, och tog sikte på de blå markeringarna.

Problemet var ju att när jag kom i mål andra gången visade klockan 7,7 km - och det vet ju att alla man inte kan stoppa på komma-sju så det var ju liksom bara att nöta 300 meter till. Kvinnorna stod fortfarande kvar... De tittade ännu mer konstigt på mig, men det får man ju bjuda på. Jag tog en liten extra krok, bara så pass att klockan signalerade 8 km. Då gav jag mig faktiskt. Jag var inte kräk-slut men dels började jag bli hungrig, dels hade jag sagt till min man att jag skulle jogga 6 km och jag ville inte att han skulle börja fundera.


Den där känslan, när man känner att man orkar så mycket mer än man tänkt sig, att man nästan inte ens VILL sluta jogga..... Tänk om man kunde stoppa ner den känslan i en burk och spara den till en sån där skit-runda när man inte bara har bly i skorna på utan även cement i benen och betong i armarna, ni vet. Då skulle man kunna ta fram den där burkan, lätta lite på locket och ta ett litet smakprov....

fredag 2 juni 2017

Vafan!!

Jag har känt mig rätt nöjd med att springa i Motorp eftersom jag bara sett en enda orm där uppe, och det tekniskt sett inte ens var en orm utan en sån där jäkla kopparödla (fast jag hävdar nog att djur som bara består av huvud och svans ÄR ormar).

I dag sket det sig. Redan efter 700 m låg det en liten jävla huggormsunge och sprattlade mitt i spåret. En rabiat liten rackare som var avsevärt mycket snabbare än en kopparorm (kopparödla, jag veeet) och med andra ord fullt kompetent att komma i kapp mig och ta en rejäl tugga i min vad.

Jag är en väldigt jämn snigel när jag joggar. Det går inte snabbt, men det går liksom LIKA långsamt hela tiden, i princip. Den där lilla svackan vid sista tredjedelen är ett parti som jag bara hatar, det suger energi ur mig just där.


Men sen kan man se nåt intressant, som av en händelse just vid 700 meter. Där toppade jag farten i dag, ett rejält skutt förbi den där jäkla mördar-ormen.

Alltså, jag vet att det finns natur-människor som påstår att ormar har ett existensberättigande, men jag är ledsen, jag tror ni ljuger. De fyller absolut ingen som helst funktion. De är bara vidriga. Och om de prompt ska finnas, så borde de bara totalförbjudas i motionsspår. Hur svårt ska det vara, liksom...

Nåja, jag fick ihop 6,2 km i ett helt okej tempo där jag ändå orkade jogga hela rundan. Jag var underbart svettig efteråt, men inte kräk-slut. Precis som det ska, alltså.

#fredagsfysförefredagsmys


onsdag 31 maj 2017

Maj-sammanfattning och #51

Jäklar jag missade att det var #50 i går. Det hade kanske varit värt att fira lite så där.. Jag menar #50 är inte så himla illa, eller hur?

I dag blev det en liten softare runda, här hemma i spåret bara. 3,5 km i ett bekvämt tempo. Jag tog inte ut mig särskilt utan lunkade på. Jag började med att gå en liten bit, joggade sedan fram till spåret där jag gick en liten bit genom skogen (för att slippa snubbla över nån rot) och joggade sedan resten av spåret. Jag gick uppför mördarbacken, tog en liten extra sväng för att komma upp i 3,5 km istället för 3,4 km och kom sedan hem, inte särskilt trött och svettig.

Totat i maj har jag joggat ihop 127,3 km. Fasen, det är rätt bra måste jag säga. Totalt under 2017 är jag uppe i 507,7 km, vilket är klart över budget. Jag hade kalkylerat att ligga på 390 km vid det här laget. Sånt gillas!


tisdag 30 maj 2017

En femma i pefekt joggingväder

14 grader och fint duggregn. Helt perfekt joggingväder alltså, särskilt efter några varma dagar. Alltså snörade jag på mig skorna och drog upp till Motorp för en femma.

Efter ett par dagar med akut ont i magen under rundan, så där som jag har fått vid några tillfällen, var jag väl lite nojig över att få ont igen. Jag tyckte jag gick ut lugnt för att se om det skulle förhindra det onda och det kändes riktigt bra.... i nästan 2 km. Sem började det kännas lite smått. Inte värre än att jag kunde fortsätta jogga, så jag var noga med att andas ordentligt och sänkte farten en aning. Det funkade bra .... i några hundra meter. Efter ca 2,5 km tog det stopp och jag fick börja gå. Jag gick där och väntade på den där krampen, den som får mig att kallsvettas och må lite illa. Den kom inte. Istället släppte det rätt snabbt och efter några hundra meter kunde jag börja jogga igen. De kändes lätt och jag njöt av rundan, ända in i mål.

Väl hemma synkade jag klockan och jag kunde inte låta bli att le när jag såg så tydligt var jag hade haft känningar av magen. Det går liksom inte att missa.



Däremot är jag fan imponerad över mina övriga kilometertider. Jisses, jag menar jag snittar på på en tid runt 7 min/km - och det är snabbt för att vara jag.

söndag 28 maj 2017

Snart är maj slut....

Herre jäklar vad tiden går snabbt. Nu är det bara några dagar kvar av maj, sen är det juni och definitivt dags att höja farten inför UV45.

Denna vecka har jag, delvis tack vare långhelgen, hunnit med en hel del kilometer. 39,2 km för att vara exakt. Det innebär att jag, under maj, har svettats ihop 113, 8 km till de 90 km jag har budgeterat för. Himla bra, tycker jag. :-)

Min runstreak håller i sig och jag närmar mig #50. Kul, absolut, men samtidigt lite så där nojigt. Tänk den dag jag inte orkar/hinner/vill jogga.. då bryter jag ju en rätt lång vana, tänker jag.

Nåja, den dagen den sorgen. I morgon är det Rallarrundan, och då ska jag snigla ihop ytterligare 5 km.


lördag 27 maj 2017

#46 och nytt PS

I dag har det varit varmt. Underbart, ljuvligt varmt. Jag älskar verkligen värme.

Efter några effektiva timmar med trädgårdsjobb bytte jag om och drog i väg till spåret. Uppvätskad till max med såväl Resorb som is-te och vatten landade jag vid Motorp och insåg att det var 26 grader i skuggan. Med andra ord var det läge för en lugn runda, en runda att ladda solceller på, ungefär.

Många motionsspår går ju i skogen. Det gör Motorp också, lite emellanåt. Mest går det på öppna ytor där man liksom steks lite extra.

I drygt 2 km fixade jag att jogga i ett okej varmt-men-skönt-väder-tempo, sen tvärdog jag. Mitt i ett steg, typ. Inte ens en uppförsbacke kan jag skylla på, det bara blev soppatorsk. Resten av rundan växlade jag gång och jogg, för det fanns liksom inte på kartan att orka jogga. Min stackars kurva ser mer ut som ett alarmerande EKG än en jogging-hastighet.


Nåväl, alla rekord är väl värda att fira, även ett års-sämsta (snudd på person-sämsta) så jag konstaterar mest att det var ett skit-pass, att jag kan bättre och att i morgon är en ny dag, med nya möjligheter (till nya skit-pass).

torsdag 25 maj 2017

#44

I går skulle jag egentligen ha varit på Runacademy men huvudvärken från helvetet gjorde att jag istället valde att ta en lugn och stilla runda i spåret här hemma istället. Det var mycket tunga 3,4 km, det flöt liksom inte alls.

I dag, efter ett besök på Marieberg och en lunch på Ikea, så snörade jag på mig skorna och drog till Motorp. Målet var en lite längre runda, helst så där en 7-8 kilometer tänkte jag.

Jag drog i väg och kände att, även om den första biten som vanligt var lite tung, så var benen och flåset helt okej. Jag trippade på i ett helt okej tempo. Efter ca 4 km kom en uppförsbacke - och där bara dog jag. Luftrören drog ihop sig och benen stumnade. Jag gick den sista biten uppför backen och kanske 50 m till sen joggade jag igen. Det var ingen propagande-jogging, det var inte snyggt alls, men jag joggade i alla fall. Jag fick inte tillbaka orken, så jag växlade med några korta gå-vilor. Sammanlagt blev det kanske 400-500 meter gång, i övrigt joggade jag. Inte snabbt, inte snyggt - men jag joggade.

I mål stannade jag klockan på 8,5 km och jag var lagom slut när jag flåsade fram till bilen. Trött, svettig, slut och nöjd. Precis som det ska, alltså.

Enligt klockan snittade jag ändå på 8,1, vilket är mer än okej med tanke på att de kändes som om jag sprang i sirap den sista halvan av rundan. Det kändes verkligen som om jag typ halverade farten då, men det gjorde jag tydligen inte.

Bortsett från ett mycket kort stopp där jag plockade bort ett barr ur skon, jag kan inte förklara det andra stoppet, så höll jag ändå en rätt jämn hastighet.

I och med detta är #44 klart och jag inser att jag närmar mig #50. Frågan är om det räcker... eller om jag ska köra på.... 😊


tisdag 23 maj 2017

Jag håller i... #43

Jag fortsätter min lilla runstreak och är nu uppe i #43 dagar på rad. Inte illa pinkat av en trähäst, skulle man kunna säga.

Förra vecka fick jag ihop 25,1 km och sammanlagt i maj är jag nu uppe i 74,6 km. Det är jag väldigt nöjd med, faktiskt. Det betyder att jag bara behöver få ihop dryga 15 km på resten av månaden, så är jag i fas med min budget. 15 km är ju ingenting, särskilt när jag har långledigt över helgen.

I dag joggade jag drygt 6 km, trots (den underbara) värmen. Jag tyckte jag höll igen, att jag inte körde på max liksom, utan bara mysjoggade. Det var soligt och varmt, men så otroligt underbart. Benen gick liksom av sig själv och flåset funkade fint. Väl i mål insåg jag att jag hade kunnat ta en längre runda för jag hade krafter kvar trots att jag ökade farten de sista 400 m när en snubbe sprang förbi mig. Jag tog helt enkelt rygg på honom in i mål. 💪😅


Väl hemma synkade jag min klocka och insåg att den runda jag trott gått i sisådär 8,0-fart hade snittat på 8,5. Det är snabbt, med mina mått mätt, vilket gjorde det hela ännu bättre. Inte för att farten var bra, utan för att jag tydligen har förbättrat mitt flås så pass att jag klarar av att jogga längre i högre fart.

I morgon är det Runacademy, så då är det liksom inte mitt beslut om hur långt jag ska jogga, men i helgen är det minst ett långpass som gäller. Och givetvis några korta, för jag vill ju inte avbryta min runstreak nu när jag kommit så långt.

tisdag 16 maj 2017

Jäklar, vilken dag!

I dag har jag jobbat hemifrån. Eftersom jag hade en hel massa att göra satte jag i gång redan vid 7.30. Vid 9 tog jag frukost, sittande vid datorn, och strax efter 12 insåg jag att jag var hungrig. Då värmde jag mat  och åt vid datorn.

En timme senare kände jag att jag måste röra på mig. Hjärnan började bli mosig och kroppen stel. Ingen bra kombo. Alltså bytte jag om och drog upp till Motorp för en liten runda.

Jag kände direkt att det var precis vad kroppen behövde. Redan från början kändes det lätt, redan innan jag ens blivit varm. Jag lät benen gå och bara njöt av en runda som kändes så där riktigt bra. Efter ett par kilometer tystnade ljudboken.

Jag blir så irriterad, varför stänger den av ljudboken så där oombett och oprovocerat, mitt under en runda?

Jag gillar inte att bara höra mitt eget flås, men jag kände att jag inte heller ville tappa rytmen var femhundrade meter, eller så, så jag fipplade ur hörlurarna och bytte från Storytel till Spotify - utan att sluta jogga. Jag sänkte farten, men fortsatte jogga. Så fort musiken startat höjde jag farten igen och lät benen gå.

När jag passerat den del av rundan som jag tycker är jobbigast, utan att känna av det märkbart, höjde jag farten ytterligare och jag avslutade rundan i en, för mig, turbofart.

Pusta ut, dricka lite vatten, åka hem och byta tröja - sen var jag redo att jobba ett drygt en timme till.

Planen var att åka till Kvarntorp och köra några varv i Trappan när maken kom hem, så det var liksom bara att ladda om.

Trappan är en 427 steg hög trätrappa som definitivt suger musten ur benen, i alla fall på mig. Väl uppe är det rätt fin utsikt, men då är man så trött att man inte riktigt orkar njuta av det. Tre varv fixade jag, sammanlagt 3,3 km, men det borde vara värt minst det dubbla med tanke på den jäkla trappan.

Sammanlagt 8,3 km i dag, alltså, det är jag riktigt nöjd med.

söndag 14 maj 2017

Veckorapport - och pigga ben

Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan varit full av snorig näsa, irriterad hals, altanbygge och träningsvärk.

Vad gäller hastighet så är - och förblir - jag en Snigel. Det är helt okej, jag trivs som Snigel, det är en trevlig klubb. Däremot är jag nog en rekordjämn snigel. Bortsett från en svacka när jag, joggandes, fipplade upp mobilen ur fickan för att starta om ljudboken, så var farten galet jämn.


Denna vecka har jag, trots allt, fått ihop 23 km. Sammanlagt i maj har jag svettats ihop 49,5 km, vilket är bra. Knappt halva månaden och drygt halva den planerade distansen. Sånt gillas!


fredag 12 maj 2017

Snabbt eller långt?

I min favoritgrupp på Facebook, Team Snigel, ligger fokus inte så mycket på tider utan på att springa. Ibland poppar det upp inlägg som väcker tidstankar, nån som är missnöjd med sin (bristande) fart eller nån som är glad över att nytt PB.

Det är helt okej, tycker jag, även om ett skäl till att jag trivs så bra i Team Snigel är just att det inte är så mycket fokus på minuter och sekunder.

Jag vet också att vissa i gruppen stressas av dessa tider. Själv skiter jag rätt rejält i hur fort, eller långsamt, andra springer. Jag kan möjligen reta mig på sån där falsk blygsamhet, ni vet i stil med "åh vad dålig jag är, jag sprang bara 18 km och höll bara 4.15-tempo hela rundan". STFU, liksom. Tack och lov är det inte alls vanligt i Team Snigel, det är klart vanligare i andra grupper, grupper med er tidsnoja.

Under dagens runda, #32 i min lilla runstreak, funderade jag just på det där med fart. Är det mitt mål att springa fortare? Att bli snabb? Eller vill jag hellre orka springa längre?

Jag kom fram till det andra. Givetvis vore det skoj att höja tempot en aning, det är inte det, men om jag ska jobba mot nåt mål så är det hellre att orka springa längre. Hellre 10 km i 7 min-tempo än 4 km i 6 min-tempo, tänker jag. Det passar mig bättre, att kunna snigla runt och må bra, än att jaga tider.

Jag motionerar för att må bra, alltså ska ju inte motionen stressa mig och få mig att må dåligt.

Enkelt va?


tisdag 9 maj 2017

#29.... :-)

I går körde jag 2 km som en nödrunda. Jag var väldigt opepp, kroppen kändes tung, jag tror det var bly i skorna och flåset funkade liksom inte. Jag kom inte igång, det var så där ynkligt att man knappt blev svettig men det fanns ändå inte utrymme för att höja.

Eftersom jag påbörjade kolhydratreducerad kost i går så oroade jag mig inte särskilt utan jag ser det mer som en följd av att kroppen surar ihop när det inte får en massa socker och annat skräp.

I dag började det svida bak i halsen, nåt jag alls inte har tid och lust med, så jag åkte till gymmet för ett besök på löpbandet. Hellre än att springa ute och dra i mig kall luft, tänkte jag.

Kroppen kändes betydligt piggare än i går, jag drog på bra fart och nötte på. Tyvärr var löpbandet i dåligt skick, så det skakade och ruskade som sjutton. Det, i kombination med att jag var hungrig och hade känningar i halsen, gjorde att jag valde att ge mig vid 2 km. På väg till omklädningsrummet tog jag några minuter i en triceps-maskin för att skrämma gäddhänget lite.

I morgon firar jag #30 - vilket jag tycker är rätt fränt. 30 dagar på rad, en hel månad. Frågan är om jag ska ge mig där, eller om jag ska fortsätta till 50.... eller 100... :-)

söndag 7 maj 2017

Sockertunga ben....

Den senaste veckan har jag tappat en del av min struktur vad gäller maten. Förra veckans vettiga mat-val, där jag kände hur orken bara ökade och ökade, byttes till en vecka med lite för mycket socker och skräp - och där kroppen bara tappade i ork.

Helt sjukt vad det gör skillnad!

Med andra ord är det skärpning som gäller igen, för det är inte kul att känna hur flåset, ja hela kroppen, bara försämras. Man undrar ju hur jävla korkad man är som stoppar i sin sån skit som uppenbarligen sabbar ens egen kropp. Det kan inte vara värt det!

Nu väntar två veckor utan socker och vitt mjöl, utan pasta, ris och potatis. Proteiner och låååångsamma kolhydrater. Inget vin, inget godis, inte en massa mackor. Ordning och reda!

Nu ska orken tillbaka, sockertrollet ska få sig en match och kroppen ska få känna att jag faktiskt bryr mig om mig själv.

Det är ju fasen så mycket roligare att orka jogg en hel mil än att känna att 3,5 km är både långt och tungt, tänker jag....

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...