Visar inlägg med etikett plan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett plan. Visa alla inlägg

söndag 3 december 2017

Söndagsfys

Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?

Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.

Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:

Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.

Jag valde omvägen.

Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.

39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.

Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.

Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?





söndag 26 november 2017

Slutspurt

Jag hade i princip gett upp mitt mål om att hinna jogga 100 mil under 2017.

I går räknade jag, och insåg att det räcker med att jag snittar på knappt 1,5 km/dag fram till nyår, så är jag i mål.

I den bästa av världar kan jag alltså jogga en liten runda varje dag. Jag har ju min tvåkilometers-runda, som bara tar en kvart. Jag kan ju dessutom variera mig och ta en liten längre runda ibland, för att ha lite i reserv liksom.

Men - oavsett vilket - så lever hoppet. Jag kan absolut hinna med mina 100 mil. Och det vill jag ju, med tanke på att jag låg så bra till, så länge.

I går köpte jag nya joggingskor. Ett par som ska vara bra vid frosthalka. Dubbskor har jag redan, men den där ytliga, eländiga frosthalkan är liksom värre. Nu blev det ett par Saucony Peregrine Ice 6. Inte nog med att de är sköna (och snygga), de var dessutom nedsatta med 30% eftersom nummer 7 är på väg in.

Min tanke är nu att jag ska jogga minst 4 ggr/v. Jag behöver få ihop ca 1 mil i veckan, och det borde inte vara särskilt svårt. En två kilometers och en fyra kilometers runt i villaområdet under veckan, och en fyrakilometers i motionsspåret under helgen. Alternativt kan tvåan bytas ut mot en tvåa på löpbandet, på gymmet, och kombineras med styrka.

Oavsett vilket så inser jag att det ju inte alls är omöjligt, trots att både piriformis och latmasken gjort sitt bästa för att jävlas med mig.

Utöver det så kör jag vidare på LCHF. I helgen har jag haft en liten paus eftersom vi varit i Örebro på Öl- och whiskeymässa, bott på hotell och ätit extra gott. Visst var det både gott och trevligt, men det är liksom inte värt att trilla tillbaka helt. Jag ser fram emot att komma tillbaka till bra mat igen. Nästa paus blir den 16/12, då vi ska äta julmat med dottern och hennes familj. 

Om (när) jag går i mål så ska jag unna mig en belöning. En belöning för att jag bekämpat Latmasken och kommit tillbaka till joggingskorna. En morot att jobba mot, helt enkelt.

Belöningen blir nåt jag länge tänkt köpa, men som jag liksom inte kommit till skott med. Nånstans har jag väl ändå tyckt att det ändå är rätt mycket pengar för en leksak. Men om (när) jag spränger 100-mila-gränsen så ska jag trycka på köp. 

lördag 24 juni 2017

Man ska vara försiktig med vad man önskar... :-)

Två gånger har jag sprungit (eller i alla fall genomfört Varvet). Två gånger har jag blivit alldeles klen efteråt, darrig och illamående. Två gånger har jag sagt "aldrig mer".

Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.

Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.

Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!

Vad säger man?  Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.

Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)

Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...