Visar inlägg med etikett jogging. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jogging. Visa alla inlägg

söndag 3 december 2017

Söndagsfys

Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?

Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.

Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:

Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.

Jag valde omvägen.

Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.

39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.

Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.

Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?





fredag 1 december 2017

Fredagsfys före fredagsmys

Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...

Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.

Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.

En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.

Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!

Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.

Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns.  Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....

 

44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.

söndag 26 november 2017

Slutspurt

Jag hade i princip gett upp mitt mål om att hinna jogga 100 mil under 2017.

I går räknade jag, och insåg att det räcker med att jag snittar på knappt 1,5 km/dag fram till nyår, så är jag i mål.

I den bästa av världar kan jag alltså jogga en liten runda varje dag. Jag har ju min tvåkilometers-runda, som bara tar en kvart. Jag kan ju dessutom variera mig och ta en liten längre runda ibland, för att ha lite i reserv liksom.

Men - oavsett vilket - så lever hoppet. Jag kan absolut hinna med mina 100 mil. Och det vill jag ju, med tanke på att jag låg så bra till, så länge.

I går köpte jag nya joggingskor. Ett par som ska vara bra vid frosthalka. Dubbskor har jag redan, men den där ytliga, eländiga frosthalkan är liksom värre. Nu blev det ett par Saucony Peregrine Ice 6. Inte nog med att de är sköna (och snygga), de var dessutom nedsatta med 30% eftersom nummer 7 är på väg in.

Min tanke är nu att jag ska jogga minst 4 ggr/v. Jag behöver få ihop ca 1 mil i veckan, och det borde inte vara särskilt svårt. En två kilometers och en fyra kilometers runt i villaområdet under veckan, och en fyrakilometers i motionsspåret under helgen. Alternativt kan tvåan bytas ut mot en tvåa på löpbandet, på gymmet, och kombineras med styrka.

Oavsett vilket så inser jag att det ju inte alls är omöjligt, trots att både piriformis och latmasken gjort sitt bästa för att jävlas med mig.

Utöver det så kör jag vidare på LCHF. I helgen har jag haft en liten paus eftersom vi varit i Örebro på Öl- och whiskeymässa, bott på hotell och ätit extra gott. Visst var det både gott och trevligt, men det är liksom inte värt att trilla tillbaka helt. Jag ser fram emot att komma tillbaka till bra mat igen. Nästa paus blir den 16/12, då vi ska äta julmat med dottern och hennes familj. 

Om (när) jag går i mål så ska jag unna mig en belöning. En belöning för att jag bekämpat Latmasken och kommit tillbaka till joggingskorna. En morot att jobba mot, helt enkelt.

Belöningen blir nåt jag länge tänkt köpa, men som jag liksom inte kommit till skott med. Nånstans har jag väl ändå tyckt att det ändå är rätt mycket pengar för en leksak. Men om (när) jag spränger 100-mila-gränsen så ska jag trycka på köp. 

söndag 9 juli 2017

Ops, jag har tappat lite....

Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.

Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.













 

Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.





När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.






söndag 11 juni 2017

Söder Runt - så jäkla kul!!

I går sprang jag Söder runt, ett lopp som bokstavligen går runt Söder i Stockholm.
Det var ett annorlunda lopp. Dels startade det på kvällen, kl 19.45, dels ingick det after run med pizza och öl. Det var inte så himla många deltagare, så där en 800 st tror jag, men det var ju bara en fördel. Hela upplägget var grymt bra. Man fick hämta sin nummerlapp i en butik med galet trevlig personal, så det började ju bra direkt. Det var lätt att hitta till starten och det kryllade av peppande och glada funktionärer. Sånt gillar en snigel som liksom inte direkt ligger i täten på lopp.

Jag gick ut rätt hårt, kanske för hårt, men det är ju så lätt att dras med. Jag, som en bra dag, kan fixa en femma strax under 35 min tog första kilometer på 6.44, andra på 6.42 och tredje på 6.50. Jag insåg ju att det liksom inte skulle hålla hela milen, så jag försökte sänka farten men det gick så där. Fjärde kilometern gick jag ca 300 m i samband med vätskekontrollen, ändå tog jag den på 7.01. Så fortsatte det, 6.50, 6.46, 6.46... Helt galet.

Då öppnades himlen och en sjujävla åskskur drog i gång. På typ en minut var jag genomblöt, verkligen dyngsur. Skorna blev tunga, byxorna klistrades fast, tröjan blev fullständigt slimmad - och jag blev akut kissnödig. Grymt dålig kombination. Jag tappade liksom allt och strax innan vätskekontroll nummer 2, vid 7,5 km, tog jag en gåvila.

Resten av loppet växlade jag gång och jogging. Inte mycket gång men ändå några inslag. Det fanns liksom absolut inget pannben kvar, det är nog gjort av papper.

Tiden då? Jo alltså, 7.10, 7.03 och 7.09 - med andra ord var jag ändå snabbare där än jag är en normal runda (som är betydligt kortare än en mil).


Jag gick i mål på en tid som jag tror är en av de snabbaste - kanske den absolut snabbaste - jag nånsin fixat. Det är jag så hysteriskt jäkla nöjd med.


Väl i mål fick jag en medalj som nog är den tyngsta medalj jag har. Det var liksom whiplash-varning när man fick den om halsen. Jag orkade knappt bära den. (okej, kanske en aning överdrivet, men bara en aning)

Jag fick en flaska vatten och letade mig sedan till after-run-området där det stod ännu fler underbara funktionärer och delade ut en rejäl pizza-slice. Sällan har väl något varit så gott.

Att den inlämnade väskan var genomblöt var väl den enda arrangörsmiss jag upptäckte, men den där jäkla syndafloden som kom hade nog ingen räknat med. Jag bytte tröja, den var ändå en aning mindre dyngsur än den jag hade på mig, och gick sedan tillbaka till  hotellet. Jag var alldeles för genomkall för att stanna på någon after run, hur trevligt den än skulle vara. Det tar jag nästa år, för jag kommer definitivt att springa detta lopp igen.

Flack bana, trevliga funktionärer, vacker miljö och grym medalj - vad finns mer att önska?

torsdag 8 juni 2017

Snigellopp, pyramider och grymt snabba ben

I tisdags var det dags för Snigelloppet, det lopp som jag sett fram emot i flera veckor. Snigelloppet är väl ett cyberlopp, antar jag, ett lopp man springer där man är men samtidigt liksom. 50 kr kostade det, då fick man en grymt snygg medalj. Tanken är att det här ska bli en tradition, varje år den 6 juni.

Nåväl, efter två pass där ben och flås verkligen samarbetat hade jag höga förväntningar på Snigeloppet - och så bara dog jag efter typ 400 m. Under de 5 km som loppet var så tog jag 4 gåvilor, tror jag. Visserligen var farten god däremellan, men ändå. Så trist när man känner att hela kroppen bara motarbetar en.

I går var det Runacademy, pyramid-träning. Dvs intervaller i 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min, 1 min. Som den snigel jag är så har jag liksom ingen tröskelfart, utan jag har gå, snigeljogg, en aning snabbare snigeljogg och sen inget mer. Men i går fanns tydligen en extra växel, för när jag synkade klockan såg jag att jag hade legat betydligt bättre till. Jag var fasen ner under 6 min/km en hel del. Alltså, jag kan inte springa så fort - jag är en snigel!




I dag snörade jag på mig skorna och drog till Motorp för en femma. I helgen ska jag springa Söder Runt så jag tycker nog det räcker med 5 km i dag, och en ännu kortare runda i morgon, om jag ska nöta en mil på lördag.

Jag gick ut i rätt bra fart och tänkte att jag skulle köra så länge det gick. Jag hade en tanke på att gå i motluten, men den första gick bra så jag fortsatte jogga. Och fortsatte. Och fortsatte. Vid några tillfällen kände jag att jag blev trött så då sänkte jag farten men efter en liten stund upptäckte jag att jag hade ökat igen.

När jag kom fram till 4 km-markeringen kände jag att jag hade kraft kvar, så då försökte jag trycka på lite till. Inte spurta, det vore en klar överdrift, men ändå öka lite. Väl i mål kände jag att jag hade gjort en bra tid. Och mycket riktigt, det var 2 sketna sekunder över mitt PB, alltså min näst bästa femma någonsin - utomhus. Jag har en snabbare femma på löpband, men det räknas liksom inte.

Nu förstår jag om någon tycker det är lite gulligt att man kan vara så nöjd med en femkilometers-tid på nästan 35 min, men ja, det kan man vara. Är man en snigel, som oftast ligger på närmare (eller tom över) 37 min då är 34.42 jävligt bra.















måndag 5 juni 2017

En repris, minsann

Gårdagens runda gav definitivt mersmak, så jag körde en repris i dag. Först den grön/vita rundan, sen den blå och så en liten krok för att jämna till resultatet till 8 km.

Den kändes lika lätt som i går, vädret var fantastiskt och jag njöt av rundan. Att jag dessutom har en galet bra bok på gång gör ju inte saken sämre. Just innan målgång - första vändan - låg en jäkla kopparorm mitt i spåret. Det var väl otroligt onödigt, men man kan inte få allt.

Jag är lite siffernörd och jag tycker det är kul att jämföra olika rundor. I alla fall när det går åt rätt håll. Att jämföra dagens runda med gårdagens är lite kul. Dagens runda gick cirka 21 sekunder snabbare än i går.

fredag 2 juni 2017

Vafan!!

Jag har känt mig rätt nöjd med att springa i Motorp eftersom jag bara sett en enda orm där uppe, och det tekniskt sett inte ens var en orm utan en sån där jäkla kopparödla (fast jag hävdar nog att djur som bara består av huvud och svans ÄR ormar).

I dag sket det sig. Redan efter 700 m låg det en liten jävla huggormsunge och sprattlade mitt i spåret. En rabiat liten rackare som var avsevärt mycket snabbare än en kopparorm (kopparödla, jag veeet) och med andra ord fullt kompetent att komma i kapp mig och ta en rejäl tugga i min vad.

Jag är en väldigt jämn snigel när jag joggar. Det går inte snabbt, men det går liksom LIKA långsamt hela tiden, i princip. Den där lilla svackan vid sista tredjedelen är ett parti som jag bara hatar, det suger energi ur mig just där.


Men sen kan man se nåt intressant, som av en händelse just vid 700 meter. Där toppade jag farten i dag, ett rejält skutt förbi den där jäkla mördar-ormen.

Alltså, jag vet att det finns natur-människor som påstår att ormar har ett existensberättigande, men jag är ledsen, jag tror ni ljuger. De fyller absolut ingen som helst funktion. De är bara vidriga. Och om de prompt ska finnas, så borde de bara totalförbjudas i motionsspår. Hur svårt ska det vara, liksom...

Nåja, jag fick ihop 6,2 km i ett helt okej tempo där jag ändå orkade jogga hela rundan. Jag var underbart svettig efteråt, men inte kräk-slut. Precis som det ska, alltså.

#fredagsfysförefredagsmys


onsdag 31 maj 2017

Maj-sammanfattning och #51

Jäklar jag missade att det var #50 i går. Det hade kanske varit värt att fira lite så där.. Jag menar #50 är inte så himla illa, eller hur?

I dag blev det en liten softare runda, här hemma i spåret bara. 3,5 km i ett bekvämt tempo. Jag tog inte ut mig särskilt utan lunkade på. Jag började med att gå en liten bit, joggade sedan fram till spåret där jag gick en liten bit genom skogen (för att slippa snubbla över nån rot) och joggade sedan resten av spåret. Jag gick uppför mördarbacken, tog en liten extra sväng för att komma upp i 3,5 km istället för 3,4 km och kom sedan hem, inte särskilt trött och svettig.

Totat i maj har jag joggat ihop 127,3 km. Fasen, det är rätt bra måste jag säga. Totalt under 2017 är jag uppe i 507,7 km, vilket är klart över budget. Jag hade kalkylerat att ligga på 390 km vid det här laget. Sånt gillas!


lördag 27 maj 2017

#46 och nytt PS

I dag har det varit varmt. Underbart, ljuvligt varmt. Jag älskar verkligen värme.

Efter några effektiva timmar med trädgårdsjobb bytte jag om och drog i väg till spåret. Uppvätskad till max med såväl Resorb som is-te och vatten landade jag vid Motorp och insåg att det var 26 grader i skuggan. Med andra ord var det läge för en lugn runda, en runda att ladda solceller på, ungefär.

Många motionsspår går ju i skogen. Det gör Motorp också, lite emellanåt. Mest går det på öppna ytor där man liksom steks lite extra.

I drygt 2 km fixade jag att jogga i ett okej varmt-men-skönt-väder-tempo, sen tvärdog jag. Mitt i ett steg, typ. Inte ens en uppförsbacke kan jag skylla på, det bara blev soppatorsk. Resten av rundan växlade jag gång och jogg, för det fanns liksom inte på kartan att orka jogga. Min stackars kurva ser mer ut som ett alarmerande EKG än en jogging-hastighet.


Nåväl, alla rekord är väl värda att fira, även ett års-sämsta (snudd på person-sämsta) så jag konstaterar mest att det var ett skit-pass, att jag kan bättre och att i morgon är en ny dag, med nya möjligheter (till nya skit-pass).

torsdag 25 maj 2017

#44

I går skulle jag egentligen ha varit på Runacademy men huvudvärken från helvetet gjorde att jag istället valde att ta en lugn och stilla runda i spåret här hemma istället. Det var mycket tunga 3,4 km, det flöt liksom inte alls.

I dag, efter ett besök på Marieberg och en lunch på Ikea, så snörade jag på mig skorna och drog till Motorp. Målet var en lite längre runda, helst så där en 7-8 kilometer tänkte jag.

Jag drog i väg och kände att, även om den första biten som vanligt var lite tung, så var benen och flåset helt okej. Jag trippade på i ett helt okej tempo. Efter ca 4 km kom en uppförsbacke - och där bara dog jag. Luftrören drog ihop sig och benen stumnade. Jag gick den sista biten uppför backen och kanske 50 m till sen joggade jag igen. Det var ingen propagande-jogging, det var inte snyggt alls, men jag joggade i alla fall. Jag fick inte tillbaka orken, så jag växlade med några korta gå-vilor. Sammanlagt blev det kanske 400-500 meter gång, i övrigt joggade jag. Inte snabbt, inte snyggt - men jag joggade.

I mål stannade jag klockan på 8,5 km och jag var lagom slut när jag flåsade fram till bilen. Trött, svettig, slut och nöjd. Precis som det ska, alltså.

Enligt klockan snittade jag ändå på 8,1, vilket är mer än okej med tanke på att de kändes som om jag sprang i sirap den sista halvan av rundan. Det kändes verkligen som om jag typ halverade farten då, men det gjorde jag tydligen inte.

Bortsett från ett mycket kort stopp där jag plockade bort ett barr ur skon, jag kan inte förklara det andra stoppet, så höll jag ändå en rätt jämn hastighet.

I och med detta är #44 klart och jag inser att jag närmar mig #50. Frågan är om det räcker... eller om jag ska köra på.... 😊


söndag 14 maj 2017

Veckorapport - och pigga ben

Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan varit full av snorig näsa, irriterad hals, altanbygge och träningsvärk.

Vad gäller hastighet så är - och förblir - jag en Snigel. Det är helt okej, jag trivs som Snigel, det är en trevlig klubb. Däremot är jag nog en rekordjämn snigel. Bortsett från en svacka när jag, joggandes, fipplade upp mobilen ur fickan för att starta om ljudboken, så var farten galet jämn.


Denna vecka har jag, trots allt, fått ihop 23 km. Sammanlagt i maj har jag svettats ihop 49,5 km, vilket är bra. Knappt halva månaden och drygt halva den planerade distansen. Sånt gillas!


tisdag 25 april 2017

#15 - jisses!!

Jag håller i min runstreak även om det inte är några långpass. Dels för att vädret inte direkt inbjuder till några längre stunder utomhus, dels för att jag inte är tränad för långpass. Vilket ju gör det extra spännande med tanke på att jag ska köra en halvmara på söndag. En halvmara!

Herre jävlar, vet jag hur långt det är, eller..?!

Även om jag känner mig säker på att jag kan genomföra en halvmara, jag kan ju alltid gå, så är det långt. Och det är uppe på ett jäkla vattentorn.

Vad är det för fel på mig?

Däremot så känns det som om jag gör små framsteg med mitt joggande. Även när jag tycker att jag tar det lugnt och verkligen snigel-joggar så ligger jag på en fart över 8. I dag tog jag en runda på drygt 5 km och även då snittade jag på 8,6. Känns så himla bra, så nu siktar jag verkligen på att hålla i detta. Inte bara hålla i - utveckla det mer.


söndag 23 april 2017

Runstreak #13

I går morse klev jag upp extra tidigt, fast det var lördag, för att hinna med en kort runda innan vi packade in oss i bilen och for norrut. Det var liksom #12.

Vi tillbringade helgen i Gävle där vi såg Henrik Schyfferts Var inte rädda tillsammans med syrran och hennes sambo. Himla trevligt, måste jag säga.

I dag blev det flera timmar i bil. Från Gävle till Västerås, där vi stannade till på Erikslund för lunch och lite shopping. Sen till Marieberg för lite mer shopping och sedan hem. Väl hemma blev det kaffe och ett wienerbröd - 23 april är liksom den inofficiella wienerbrödsdagen i vår familj - men sen var det liksom på med skorna och så en joggingrunda. Helgens skräpmat och vin kändes i benen, men jag fixade rundan. Jag tog till och ed mördarbacken, men det var delvis tack vare att maken var med och sa att jag fixade det. Därmed var #13 fixat.

Nu blir det stenhård diet fram till loppet om en vecka. Inget skräp, inget vitt bröd, inga sötsaker, ingen alkohol. Rena proteinkällor och mycket vatten. Kloka val, helt enkelt, för att vara så bra förberedd som möjligt när jag ställer mig på startlinjen där uppe på Svampen.

April har en vecka kvar och jag har redan joggat ihop 90 km, alltså 10 km mer än jag planerat för månaden. Eftersom mitt mål är att fortsätta min runstreak denna vecka så räknar jag med att få ihop några kilometer till, och målet är ju att skrapa ihop 21 km till nästa söndag, så jag räknar med att ligga en hel del på plus när april är slut. Däremot blir det knappast så långa pass under veckan, jag vill ju inte köra slut på mig innan loppet.

måndag 17 april 2017

Tvåtredjedelsrapport, ungefär....

Inte klokt vad tiden går. Mitt kära påsklov, som för en dryg vecka sen kändes så långt, är redan slut. Tror bestämt att nån har knyckt några lediga dagar av mig.

Tanken var att jag skulle ta ett långpass i dag, men vad sjutton det blåste rätt mycket och det var typ två plusgrader. Mitt pannben räckte inte till för de motstånden så jag valde det näst bästa - löpbandet. På ett löpband blir det inget långpass, det har jag nog nämnt förr, men 5 km blev det i alla fall. Bättre än inget, eller hur?

Sammanlagt har jag nu svettats ihop 67,5 km under april månad. Eftersom planen är 80 km känns det som om jag ligger bra till. Även om det inte blivit några riktiga långpass under lovet har jag ändå fått ihop 40,5 km - på sju dagar.

Det innebär att jag nu joggat sju dagar på rad. En söt liten runstreak. Helt oplanerad, dessutom. Nästan så att det är lite synd att inte fortsätta på den, tänker jag. Till 10, i alla fall.... tisdag, onsdag och torsdag. Sen är det fredag, vilket innebär fredagsfys, så då är det ju också fixat. På lördag åker jag bort... då måste jag antingen ta en väldigt tidig runda eller hoppas att det finns gym på hotellet... och det kan bli svårt att hinna med det. Attans. Vi ska åka 8.45 på morgonen. Då bör jag stå i skorna senast kl 7 för att hinna jogga, duscha, äta frukost och hinna i väg. Hm, det kan gå. Om jag lägger mig i tid. På söndag hinner jag med en runda hemma, det blir i så fall nummer 13.

Vem vet, kanske kan det funka. Men - min ståndpunkt kvarstår. Jag motionerar för att må bra, alltså ska motion inte vara stressframkallande. Då hoppar jag hellre över ett pass.


fredag 14 april 2017

Jag vill lämna in en protest!

Alltså, snö - hur kul är det? Snö är kasst redan i december, i april är det fullständigt värdelöst. Ta bort skiten, säger jag, ta bort!

I  morse tittade jag ut och såg, till min besvikelse, att den utlovade snön faktiskt hade kommit. Och fortsatte komma. Jag, som hade tänkt mig en längre runda i dag, ändrade mig snabbt. Jag bara vägrar vara utomhus i snöväder, om det går att undvika.

Alltså fick det bli gymmet i stället, och på gymmet gör jag inga långpass. På löpbandet är det en utmaning bara att stå ut, på nåt sätt, så jag körde 5 snabba kilometer istället. Benen kändes helt okej och flåset var på min sida, så jag kände mig ändå nöjd när jag var klar.

Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med Netflix och påskgodiset, ungefär. Jag ska sitta här och sura över snön som nu ligger över såväl matjorden som vi skulle kratta ut till ny gräsmatta, som högen med brädor som ska bli en liten altan.

Men i morgon, då siktar jag på ett längre pass - igen. 🏃🏃🏃

tisdag 11 april 2017

En femma i solen

I eftermiddags drog jag upp till Motorp för en femma. Jag var inte max-laddad, kände mig rätt seg, men vädret var underbart så det var ändå rätt okej.

Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.

Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...

Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.

Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.

Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.

Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.

Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.

Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!


Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.

Inte undra  på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.

söndag 9 april 2017

Galet - eller bara galet kul?

I dag har jag anmält mig till en halvmara. Inte vilken halvmara som helst utan den som ska gå uppe i Svampen. Runt, runt, runt uppe i ett jäkla vattentorn. Varje varv är 93 m så det blir ju några varv. Fler varv än jag kan räkna, typ 228 st eller nåt.



Jag antar att det finns dom som skulle påstå att det är ren galenskap att genomföra ett sånt lopp - och vem är jag att säga emot - men samtidigt är det ju just detta som är så kul. Att göra nåt som inte är riktigt som det ska, liksom.

Dessutom får man medalj.

Jag klarar inte av att jogga i 2,1 mil, inte en chans, så det är inte ens min målsättning. Mitt mål är att ha kul och att vara så jäkla slut jag bara kan, när jag går i mål. Jag har 3 veckor på mig att förbereda mig. Under dessa veckor ska jag tömma kroppen på skräpmat och vitt socker så bortsett från påskhelgen blir det godisfritt, alkoholfritt och skräpmatsfritt. Mycket frukt och grönt, rent protein och långsamma kolhydrater.




onsdag 29 mars 2017

Runacademy

I kväll har jag varit på min andra Löpskola, eller Löpargrupp eller vad vi nu ska kalla det.

Förra veckan var det mest löpteknik, alltså hållning, armpendling, fotisättning och sånt. Mycket kul, lite svårt, lagom jobbigt och skapligt träningsvärksframkallande.

I dag var det lite mer löpteknik. Först joggade vi 6-7 minuter för att värma upp. Spåren där i Karlslund är verkligen otroligt fina.

Vi körde liksom trippande, snabba fötter för att öva fotisättning, höga knän och kick i rumpan. Man blev lite rödblommig och varm, men inte sop-slut.

DÅ blev det intervaller. En minut jogga/springa, 30 sekunders gå - det körde vi 6 gånger, sen fick vi 3 minuters vila. En omgång till med sex gånger en minuts jogga/springa, 30 sekunders gå - och sen var jag rätt så färdig.

Som avslutning skulle vi jogga, lugnt och stilla, tillbaka till startområdet. Då kändes de där 6-7 minuterna väldigt långa, men det gick bra. Väl i mål var det väldigt skönt att köra lite lugn stretch och sen sätta sig i bilen för hemfärd.

Jag var väldigt nervös innan jag hoppade på det här med Löpskola, det är liksom inte min grej att jogga ihop med andra. Jag är ju så galet långsam. Men det är faktiskt ingen fara, det är riktigt kul. I alla fall dessa två lektioner har varit upplagda så att man kan vara med oavsett om man är en snigel eller en iller.

söndag 26 mars 2017

TunnelRun 2017

Så var det äntligen dags, dags för TunnelRun 2017. Med tanke på hur häftigt det var under förra TunnelRun så hade jag höga förväntningar. Då var det allt från livemusik till konstgjort snöväder.

I går tog vi tunnelbanan från hotellet till St Eriksplan och sedan en kort promenad (mycket bra markerad, även en lantis som jag hittade till starten) till startområdet. Vi njöt av det vackra vädret och laddade för start.



Det var mycket folk, men hela cirkusen var välorganiserad så det var inga problem. Det enda jag reagerade på var väl att de släppte in folk med ryggsäckar och midjeväskor trots att de gått ut med att det var alldeles väldigt förbjudet "av säkerhetsskäl".

Uppvärmningen var annorlunda. Man är ju liksom van att Friskis&Svettis står på ett lastbilsflak och kör lite peppiga rörelser men här dök det upp två grabbar på en storbild. Två grabbar som körde nåt dans-aktigt, typ zumba eller så. Det var väl så där, men sen dök Susanne Lanefeldt upp på skärmen så då blev allt bra igen. :-)

När starten gick så var det en aning trångt en liten bit med det tunnade snabbt ut och sen var det bar att njuta. Ett par kilometer i det underbara vädret och sen ner i mörkret. Häftigt!



I tunneln var det mörkt, så klart, men upplyst av en hel del häftiga ljuseffekter. Det spelades musik och det kryllade av glada funktionärer. Många har klagat på att Kalle Moreus kördes på repeat, men jag fattar inte det, det var under max 300 meter man hörde honom. SÅ lång tid tar inte det, ens för en snigel som mig. Dessutom spelades det musik, mestadels inspelad men där fanns också en kör som sjöng. Jag tyckte det var häftigt, även om det kanske var mer effekter på förra loppet så var det också längre och en helt annan slags tunnel.



I ungefär 6 km var det lättsprunget och trevligt - sen kom straffet. Den sista biten fick man betala för alla snälla nedförsbackar.


Nåja, det var inget problem. Jag gick uppför backarna och gjorde en snygg målgång, joggandes med mjölksyran skrikande i benen.

Jag hade inga förhoppningar om något kanon-tid så jag kände ingen stress. Jag siktade på ett roligt lopp och det var det. I målområdet var det rätt mycket folk, men det flöt ändå ganska bra. Vi fick en flaska vatten, ett äpple (hm, det är ovanligt), en liten förpackning med några raw-food-bollar (goda, men hallå - KEXCHOKLAD!) och en RedBull. RedBull var premiär för mig, jag har aldrig druckit sån förr - och kommer nog inte att göra det igen. Urk, vilken konstgjord och sliskig dricka.

Som så många andra saknar jag också att vi inte fick medalj, jag älskar medaljer och det här är ändå ett unikt lopp. Reflexvästen är snygg, men inte ersätter den en medalj, och ett unikt SL-kort är liksom inte så himla spännande för oss som bor utanför SL-området.

(Två bilder har jag lånat från TunnelRuns hemsida, de andra är mina egna)

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...