Visar inlägg med etikett halvmara. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett halvmara. Visa alla inlägg

söndag 30 april 2017

Vilket galet påhitt

I morse (förmiddags) var det dags för Svampen halvmarathon. Strax före 9.30 hämtade jag min nummerlapp och mina tidtagningschip. När jag stod nedanför Svampen och tittade upp insåg jag att det är väääldigt högt. Jag gillar liksom inte höjder... Men det var ju inget att göra något åt, så jag tog hissen upp.


Klockan 10 gick starten och jag hade bestämt mig för att gå ut lugnt för att orka jogga så långt som möjligt. Varje varv där uppe i Svampen var 93 meter så det gick snabbt att varva... och varva.... och varva.... och varva..... Jag tappade snabbt räkningen på antal varv och det var svårt att hinna se på skärmen, men det gjorde inte så mycket. De första 5 km var liksom inga problem alls. Benen kändes lätta, flåset funkade fint och jag kände att jag nog höll en fart som var lite väl hög, med mina mått mätt.

Nånstans vid 6-7 km började jag känna av höften. Eftersom varvet var väldigt kort, och man sprang i vänstervarv, arbetade vänster ben mer än höger. Jag kan känna av höften emellanåt under en vanlig joggingrunda också, med betoning på känna av, inte ha ont. Jag växlade med gång för att avlasta höften.

Efter ca 8-9 km låg det närmare ont än känna av. Lite trist med tanke på att jag kände mig pigg. Jag hade ork kvar men jag ville inte riskera nåt, och dessutom springer man liksom fel när man har ont, så jag valde att gå längre och längre sträckor för att se om det skulle släppa. Så länge jag gick kändes det inget, men efter ett varv eller så med jogging så började höften värka och det kändes nästan som kramp ner bak på låret.

Jag körde varannat varv gång, varannat jogging en stund, sen övergick jag till 2 varv gång och ett varv jogging. De sista kilometerna kände jag av höften/ljumsken/skinkan även när jag gick men jag hade inga planer på att avbryta. Att klara loppet på 2.45 var en förhoppning som jag egentligen inte trodde på, bara drömde om, men den släppte jag helt när kroppen började bråka. När jag hade ca 50 varv kvar vågade jag inte ens hoppas på att klara 3 timmar. Jag kollade upp hur lång tid ett varv tog när jag gick. Ca 45 sek. En snabb överslagsräkning med en trött hjärna fick det till att det skulle kunna funka under 3 timmar trots allt och det blev lite lättare att hålla tempot uppe.

Jag försökte jogga var tredje varv, ungefär, och klockan visade att jag inte tappade tid så jag nötte på. 40 varv kvar... 35 varv kvar.... 30 varv kvar... Fortfarande var jag inte trött i kroppen, det var bara den där jäkla höften som krånglade.

20 varv kvar... 15.... 10.... Jag höll koll på klockan och såg att 3 timmar inte skulle bli några problem. 2.45 skulle inte funka men det skulle inte behöva bli så många minuter över.

Jag kände i princip lukten av målgång och jag fortsatte växla gång och jogging, med lite mer inslag av jogg de sista 10 varven. När tidtagarna sa att det var två varv kvar så bestämde jag mig för att jogga resten. Jag ökade till och med farten det sista varvet, trots känslan av kramp ner bak på låret.

Strax under 2.50 gick jag i mål, och det innebär ett snitt på ca 8 min/km. Det är jag nöjd med. En kort runda brukar jag ligga på drygt 7 min/km, så jag tycker det är helt okej att snitta på 8 min/km när man gör en runda som är ca 4 gånger så lång.

Trots att jag inte alls kunde prestera så bra som jag hoppats är jag supernöjd. Jag genomförde loppet, det var trevligt, det var fint väder och jag fick en grymt snygg medalj.

Då finns det ju inte mycket att klaga på, eller hur.

Resultatet för april? Mycket bra. 141,4 km.

tisdag 25 april 2017

#15 - jisses!!

Jag håller i min runstreak även om det inte är några långpass. Dels för att vädret inte direkt inbjuder till några längre stunder utomhus, dels för att jag inte är tränad för långpass. Vilket ju gör det extra spännande med tanke på att jag ska köra en halvmara på söndag. En halvmara!

Herre jävlar, vet jag hur långt det är, eller..?!

Även om jag känner mig säker på att jag kan genomföra en halvmara, jag kan ju alltid gå, så är det långt. Och det är uppe på ett jäkla vattentorn.

Vad är det för fel på mig?

Däremot så känns det som om jag gör små framsteg med mitt joggande. Även när jag tycker att jag tar det lugnt och verkligen snigel-joggar så ligger jag på en fart över 8. I dag tog jag en runda på drygt 5 km och även då snittade jag på 8,6. Känns så himla bra, så nu siktar jag verkligen på att hålla i detta. Inte bara hålla i - utveckla det mer.


söndag 9 april 2017

Galet - eller bara galet kul?

I dag har jag anmält mig till en halvmara. Inte vilken halvmara som helst utan den som ska gå uppe i Svampen. Runt, runt, runt uppe i ett jäkla vattentorn. Varje varv är 93 m så det blir ju några varv. Fler varv än jag kan räkna, typ 228 st eller nåt.



Jag antar att det finns dom som skulle påstå att det är ren galenskap att genomföra ett sånt lopp - och vem är jag att säga emot - men samtidigt är det ju just detta som är så kul. Att göra nåt som inte är riktigt som det ska, liksom.

Dessutom får man medalj.

Jag klarar inte av att jogga i 2,1 mil, inte en chans, så det är inte ens min målsättning. Mitt mål är att ha kul och att vara så jäkla slut jag bara kan, när jag går i mål. Jag har 3 veckor på mig att förbereda mig. Under dessa veckor ska jag tömma kroppen på skräpmat och vitt socker så bortsett från påskhelgen blir det godisfritt, alkoholfritt och skräpmatsfritt. Mycket frukt och grönt, rent protein och långsamma kolhydrater.




Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...