Visar inlägg med etikett motorp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett motorp. Visa alla inlägg

söndag 9 juli 2017

Ops, jag har tappat lite....

Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.

Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.













 

Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.





När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.






torsdag 8 juni 2017

Snigellopp, pyramider och grymt snabba ben

I tisdags var det dags för Snigelloppet, det lopp som jag sett fram emot i flera veckor. Snigelloppet är väl ett cyberlopp, antar jag, ett lopp man springer där man är men samtidigt liksom. 50 kr kostade det, då fick man en grymt snygg medalj. Tanken är att det här ska bli en tradition, varje år den 6 juni.

Nåväl, efter två pass där ben och flås verkligen samarbetat hade jag höga förväntningar på Snigeloppet - och så bara dog jag efter typ 400 m. Under de 5 km som loppet var så tog jag 4 gåvilor, tror jag. Visserligen var farten god däremellan, men ändå. Så trist när man känner att hela kroppen bara motarbetar en.

I går var det Runacademy, pyramid-träning. Dvs intervaller i 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min, 1 min. Som den snigel jag är så har jag liksom ingen tröskelfart, utan jag har gå, snigeljogg, en aning snabbare snigeljogg och sen inget mer. Men i går fanns tydligen en extra växel, för när jag synkade klockan såg jag att jag hade legat betydligt bättre till. Jag var fasen ner under 6 min/km en hel del. Alltså, jag kan inte springa så fort - jag är en snigel!




I dag snörade jag på mig skorna och drog till Motorp för en femma. I helgen ska jag springa Söder Runt så jag tycker nog det räcker med 5 km i dag, och en ännu kortare runda i morgon, om jag ska nöta en mil på lördag.

Jag gick ut i rätt bra fart och tänkte att jag skulle köra så länge det gick. Jag hade en tanke på att gå i motluten, men den första gick bra så jag fortsatte jogga. Och fortsatte. Och fortsatte. Vid några tillfällen kände jag att jag blev trött så då sänkte jag farten men efter en liten stund upptäckte jag att jag hade ökat igen.

När jag kom fram till 4 km-markeringen kände jag att jag hade kraft kvar, så då försökte jag trycka på lite till. Inte spurta, det vore en klar överdrift, men ändå öka lite. Väl i mål kände jag att jag hade gjort en bra tid. Och mycket riktigt, det var 2 sketna sekunder över mitt PB, alltså min näst bästa femma någonsin - utomhus. Jag har en snabbare femma på löpband, men det räknas liksom inte.

Nu förstår jag om någon tycker det är lite gulligt att man kan vara så nöjd med en femkilometers-tid på nästan 35 min, men ja, det kan man vara. Är man en snigel, som oftast ligger på närmare (eller tom över) 37 min då är 34.42 jävligt bra.















måndag 5 juni 2017

En repris, minsann

Gårdagens runda gav definitivt mersmak, så jag körde en repris i dag. Först den grön/vita rundan, sen den blå och så en liten krok för att jämna till resultatet till 8 km.

Den kändes lika lätt som i går, vädret var fantastiskt och jag njöt av rundan. Att jag dessutom har en galet bra bok på gång gör ju inte saken sämre. Just innan målgång - första vändan - låg en jäkla kopparorm mitt i spåret. Det var väl otroligt onödigt, men man kan inte få allt.

Jag är lite siffernörd och jag tycker det är kul att jämföra olika rundor. I alla fall när det går åt rätt håll. Att jämföra dagens runda med gårdagens är lite kul. Dagens runda gick cirka 21 sekunder snabbare än i går.

fredag 2 juni 2017

Vafan!!

Jag har känt mig rätt nöjd med att springa i Motorp eftersom jag bara sett en enda orm där uppe, och det tekniskt sett inte ens var en orm utan en sån där jäkla kopparödla (fast jag hävdar nog att djur som bara består av huvud och svans ÄR ormar).

I dag sket det sig. Redan efter 700 m låg det en liten jävla huggormsunge och sprattlade mitt i spåret. En rabiat liten rackare som var avsevärt mycket snabbare än en kopparorm (kopparödla, jag veeet) och med andra ord fullt kompetent att komma i kapp mig och ta en rejäl tugga i min vad.

Jag är en väldigt jämn snigel när jag joggar. Det går inte snabbt, men det går liksom LIKA långsamt hela tiden, i princip. Den där lilla svackan vid sista tredjedelen är ett parti som jag bara hatar, det suger energi ur mig just där.


Men sen kan man se nåt intressant, som av en händelse just vid 700 meter. Där toppade jag farten i dag, ett rejält skutt förbi den där jäkla mördar-ormen.

Alltså, jag vet att det finns natur-människor som påstår att ormar har ett existensberättigande, men jag är ledsen, jag tror ni ljuger. De fyller absolut ingen som helst funktion. De är bara vidriga. Och om de prompt ska finnas, så borde de bara totalförbjudas i motionsspår. Hur svårt ska det vara, liksom...

Nåja, jag fick ihop 6,2 km i ett helt okej tempo där jag ändå orkade jogga hela rundan. Jag var underbart svettig efteråt, men inte kräk-slut. Precis som det ska, alltså.

#fredagsfysförefredagsmys


tisdag 30 maj 2017

En femma i pefekt joggingväder

14 grader och fint duggregn. Helt perfekt joggingväder alltså, särskilt efter några varma dagar. Alltså snörade jag på mig skorna och drog upp till Motorp för en femma.

Efter ett par dagar med akut ont i magen under rundan, så där som jag har fått vid några tillfällen, var jag väl lite nojig över att få ont igen. Jag tyckte jag gick ut lugnt för att se om det skulle förhindra det onda och det kändes riktigt bra.... i nästan 2 km. Sem började det kännas lite smått. Inte värre än att jag kunde fortsätta jogga, så jag var noga med att andas ordentligt och sänkte farten en aning. Det funkade bra .... i några hundra meter. Efter ca 2,5 km tog det stopp och jag fick börja gå. Jag gick där och väntade på den där krampen, den som får mig att kallsvettas och må lite illa. Den kom inte. Istället släppte det rätt snabbt och efter några hundra meter kunde jag börja jogga igen. De kändes lätt och jag njöt av rundan, ända in i mål.

Väl hemma synkade jag klockan och jag kunde inte låta bli att le när jag såg så tydligt var jag hade haft känningar av magen. Det går liksom inte att missa.



Däremot är jag fan imponerad över mina övriga kilometertider. Jisses, jag menar jag snittar på på en tid runt 7 min/km - och det är snabbt för att vara jag.

torsdag 25 maj 2017

#44

I går skulle jag egentligen ha varit på Runacademy men huvudvärken från helvetet gjorde att jag istället valde att ta en lugn och stilla runda i spåret här hemma istället. Det var mycket tunga 3,4 km, det flöt liksom inte alls.

I dag, efter ett besök på Marieberg och en lunch på Ikea, så snörade jag på mig skorna och drog till Motorp. Målet var en lite längre runda, helst så där en 7-8 kilometer tänkte jag.

Jag drog i väg och kände att, även om den första biten som vanligt var lite tung, så var benen och flåset helt okej. Jag trippade på i ett helt okej tempo. Efter ca 4 km kom en uppförsbacke - och där bara dog jag. Luftrören drog ihop sig och benen stumnade. Jag gick den sista biten uppför backen och kanske 50 m till sen joggade jag igen. Det var ingen propagande-jogging, det var inte snyggt alls, men jag joggade i alla fall. Jag fick inte tillbaka orken, så jag växlade med några korta gå-vilor. Sammanlagt blev det kanske 400-500 meter gång, i övrigt joggade jag. Inte snabbt, inte snyggt - men jag joggade.

I mål stannade jag klockan på 8,5 km och jag var lagom slut när jag flåsade fram till bilen. Trött, svettig, slut och nöjd. Precis som det ska, alltså.

Enligt klockan snittade jag ändå på 8,1, vilket är mer än okej med tanke på att de kändes som om jag sprang i sirap den sista halvan av rundan. Det kändes verkligen som om jag typ halverade farten då, men det gjorde jag tydligen inte.

Bortsett från ett mycket kort stopp där jag plockade bort ett barr ur skon, jag kan inte förklara det andra stoppet, så höll jag ändå en rätt jämn hastighet.

I och med detta är #44 klart och jag inser att jag närmar mig #50. Frågan är om det räcker... eller om jag ska köra på.... 😊


tisdag 23 maj 2017

Jag håller i... #43

Jag fortsätter min lilla runstreak och är nu uppe i #43 dagar på rad. Inte illa pinkat av en trähäst, skulle man kunna säga.

Förra vecka fick jag ihop 25,1 km och sammanlagt i maj är jag nu uppe i 74,6 km. Det är jag väldigt nöjd med, faktiskt. Det betyder att jag bara behöver få ihop dryga 15 km på resten av månaden, så är jag i fas med min budget. 15 km är ju ingenting, särskilt när jag har långledigt över helgen.

I dag joggade jag drygt 6 km, trots (den underbara) värmen. Jag tyckte jag höll igen, att jag inte körde på max liksom, utan bara mysjoggade. Det var soligt och varmt, men så otroligt underbart. Benen gick liksom av sig själv och flåset funkade fint. Väl i mål insåg jag att jag hade kunnat ta en längre runda för jag hade krafter kvar trots att jag ökade farten de sista 400 m när en snubbe sprang förbi mig. Jag tog helt enkelt rygg på honom in i mål. 💪😅


Väl hemma synkade jag min klocka och insåg att den runda jag trott gått i sisådär 8,0-fart hade snittat på 8,5. Det är snabbt, med mina mått mätt, vilket gjorde det hela ännu bättre. Inte för att farten var bra, utan för att jag tydligen har förbättrat mitt flås så pass att jag klarar av att jogga längre i högre fart.

I morgon är det Runacademy, så då är det liksom inte mitt beslut om hur långt jag ska jogga, men i helgen är det minst ett långpass som gäller. Och givetvis några korta, för jag vill ju inte avbryta min runstreak nu när jag kommit så långt.

tisdag 16 maj 2017

Jäklar, vilken dag!

I dag har jag jobbat hemifrån. Eftersom jag hade en hel massa att göra satte jag i gång redan vid 7.30. Vid 9 tog jag frukost, sittande vid datorn, och strax efter 12 insåg jag att jag var hungrig. Då värmde jag mat  och åt vid datorn.

En timme senare kände jag att jag måste röra på mig. Hjärnan började bli mosig och kroppen stel. Ingen bra kombo. Alltså bytte jag om och drog upp till Motorp för en liten runda.

Jag kände direkt att det var precis vad kroppen behövde. Redan från början kändes det lätt, redan innan jag ens blivit varm. Jag lät benen gå och bara njöt av en runda som kändes så där riktigt bra. Efter ett par kilometer tystnade ljudboken.

Jag blir så irriterad, varför stänger den av ljudboken så där oombett och oprovocerat, mitt under en runda?

Jag gillar inte att bara höra mitt eget flås, men jag kände att jag inte heller ville tappa rytmen var femhundrade meter, eller så, så jag fipplade ur hörlurarna och bytte från Storytel till Spotify - utan att sluta jogga. Jag sänkte farten, men fortsatte jogga. Så fort musiken startat höjde jag farten igen och lät benen gå.

När jag passerat den del av rundan som jag tycker är jobbigast, utan att känna av det märkbart, höjde jag farten ytterligare och jag avslutade rundan i en, för mig, turbofart.

Pusta ut, dricka lite vatten, åka hem och byta tröja - sen var jag redo att jobba ett drygt en timme till.

Planen var att åka till Kvarntorp och köra några varv i Trappan när maken kom hem, så det var liksom bara att ladda om.

Trappan är en 427 steg hög trätrappa som definitivt suger musten ur benen, i alla fall på mig. Väl uppe är det rätt fin utsikt, men då är man så trött att man inte riktigt orkar njuta av det. Tre varv fixade jag, sammanlagt 3,3 km, men det borde vara värt minst det dubbla med tanke på den jäkla trappan.

Sammanlagt 8,3 km i dag, alltså, det är jag riktigt nöjd med.

söndag 14 maj 2017

Veckorapport - och pigga ben

Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan varit full av snorig näsa, irriterad hals, altanbygge och träningsvärk.

Vad gäller hastighet så är - och förblir - jag en Snigel. Det är helt okej, jag trivs som Snigel, det är en trevlig klubb. Däremot är jag nog en rekordjämn snigel. Bortsett från en svacka när jag, joggandes, fipplade upp mobilen ur fickan för att starta om ljudboken, så var farten galet jämn.


Denna vecka har jag, trots allt, fått ihop 23 km. Sammanlagt i maj har jag svettats ihop 49,5 km, vilket är bra. Knappt halva månaden och drygt halva den planerade distansen. Sånt gillas!


fredag 21 april 2017

Fredagsfys - eller Blåsningen!

#11

I dag laddade jag för ett lite längre pass, en mil så där hade jag tänkt mig. Jag laddade med en proteinbar på väg hem från jobbet för att ha energi i magen, bytte om och drog snabbt i väg till Motorp.

På väg dit funderade jag lite på om jag skulle ta milspåret eller två varv på femman. Jag har inte testat milspåret än i år, så jag vet inte i vilket skick det är, men femman har torkat upp och är fin. Jag bestämde mig för milspåret.

Benen och flåset funkade fint. Jag kände mig pigg och laddad. Trots att jag hade skaplig motvind i början så trippade jag på utan större problem. Så himla skönt.

Tyvärr tilltog vinden snabbt och det blåste så där så att kastvindarna fick mig att ta snedsteg. (ska jag ta snedsteg ska det nog bero på annat än halvstorm, tänker jag) Jag närde en förhoppning om att det skulle vara mer lä när jag väl kom in i skogen, men nej. Det kändes inte riktigt säkert att vara i skogen när det blåset så pass. Det låg en del nerblåsta grenar i spåret och ett träd stod på trekvart. Jag hade liksom ingen hjälm på mig, slarvigt nog. Jag valde att avbryta och ta sexkilometers-spåret istället för milen.

Utan större problem, vad orken beträffade, joggade jag i mål. Det gick inte snabbt i dag, men det var enormt skönt. Skönt att känna att jag kan jogga trots motvind. Skönt att känna att flåset hänger med.

I morgon bitti kommer min runstreaks första riktiga utmaning. Antingen går jag upp och tar en snabbis vid 7-tiden, eller så avbryter jag, för sen är det liksom full rulle resten av dagen och kvällen.

tisdag 11 april 2017

En femma i solen

I eftermiddags drog jag upp till Motorp för en femma. Jag var inte max-laddad, kände mig rätt seg, men vädret var underbart så det var ändå rätt okej.

Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.

Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...

Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.

Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.

Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.

Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.

Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.

Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!


Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.

Inte undra  på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.

söndag 9 april 2017

En tredjedels-rapport

Sedan den 1.a april har jag joggat 26 km. In så långt, så jag ligger väl en aning efter plan, men å andra sidan har jag ju påsklov nu så jag hinner nog ikapp.

I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.

I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.

Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.

Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.


fredag 31 mars 2017

Mars-rapport och del-rapport

Kära nån, nu är mars slut. Årets första kvartal har gått, och det är dags att göra en liten delsummering.

Enligt plan ska jag ha joggat 22 mil nu - och det har jag ju. :-) Jag är uppe i 23,9 mil, jag har alltså lite marginal. Då ska man också komma ihåg att jag avrundar neråt varje gång det inte är jämn kilometer, aldrig uppåt.

Vad gäller de övriga målen ser det lite dystrare ut, men i morgon ska jag i alla fall ge mig ut på milen. Även om det nu är så att jag kanske inte orkar jogga hela, ska jag i alla fall ta mig runt hela. Utan gnäll, liksom. Skam den som ger sig, tänker jag.

I dag tog jag en femma på Motorp. Det gick rätt bra, trots att det var 4 grader och regn. Jag frös liksom, fast jag sprang mig varm. Jag gillar verkligen spåren i Motorp. De är välskötta, välbesökta (nåja, i dag var jag ensam där) och flacka.



Där kan jag hålla min jämna snigelhastighet och stanna i min lilla bekvämlighets-låda.




I påskhelgen ska jag försöka mig på 15 km, så jag skjuter på det målet ett par dagar. Tanken var ju innan påsk, men....

Jag bara måste ju få till längre distanser, det är ju inte så att tiden står stilla utan UV45 närmar sig med stormsteg. Jag har inga planer på att orka jogga hela UV, men jag ska i alla fall ta mig i mål med hedern i behåll. Jag har 140 dagar på mig att komma i betydligt bättre form än nu.




söndag 12 mars 2017

Snudd på halvvägs

In i mars, alltså.

Denna vecka kommer inte att gå till historien som den mest träningseffektiva någonsin, men den har i alla fall genererat 15 km jogging och en aning styrka. Det är jag nöjd med, med tanke på att veckan också innehållit ett kvällsjobb, ett besök av mamma och en trip till GeKås.

Sammanlagt, så här långt, har jag joggat ihop 35 km i mars. Det innebär att jag behöver höja farten en aning för att nå de 80 km jag satt upp för månaden, men då gör jag väl det då. :-) Trots allt går vi mot vår och ljusare tider. Då är det roligare och skönare att vara utomhus och då kan man plocka med kilometer än på ett tråkigt löpband.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...