Visar inlägg med etikett motstånd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett motstånd. Visa alla inlägg

torsdag 13 april 2017

Carina - Latmasken, 1 - 0

I dag var det inte bara trögt, det var snudd på omöjligt att ta sig ut på en runda. Jag försöka peppa mig själv, men oj så mycket annat jag kom att göra istället.

Du kan ju kolla facebook... sen behövs det nog plockas lite i köket... kanske borde du ta en tupplur, du är ju så himla trött... du tränade ju i går... du kan ju ta en längre runda i morgon.... Latmasken hade hur många bra undanflykter som helst på lager i dag.

Lite halvhjärtat försökte jag kontra med att det ju är skönt efteråt, men det skramlade rätt tomt kände jag. Jag bytte om till träningskläder, tog på mig klockan och snörade på mig skorna. Fortfarande inget pepp. Till och med då, på väg ut genom dörren, övervägde jag att skita i det och slänga mig i soffan. På allvar, jag övervägde faktiskt det. Men då fick det fasen vara nog. Jag klev, med bestämda steg, ut genom dörren och drog i väg. Jag hade inga krav på varken hastighet eller sträcka, bara att jag skulle ta en runda.

Runt i villaområdet, ut i motionsspåret, tillbaka ut i villaområdet och hemåt. Jag hade inte pannben nog att jogga hela vägen, jag gick ett par hundra meter i motionsspåret och sen ca hundra meter fram till mördarbacken - men jag joggade uppför den!

Det blev sketna 4 km, inte mycket att skryta med, men det blev i alla fall en runda. Benen kändes rätt tunga, hela kroppen var liksom omotiverad, men jag genomförde det och jag joggade nästan hela rundan. Väl hemma synkade jag klockan och såg dessutom att farten varit god, det hade alls inte gått långsamt och tungt utan jag faktiskt snittat på 8,3 - och då hade jag ändå stannat och snörat om skorna för de satt för hårt. Med tanke på att jag brukar ligga på sisådär 8,1-8,4 så är det ju absolut bra, hävdar jag.


Men framför allt är jag jäkligt nöjd över att jag kom ut, över att jag inte lyssnade på Latmasken och på att jag fullföljde rundan.

söndag 9 april 2017

En tredjedels-rapport

Sedan den 1.a april har jag joggat 26 km. In så långt, så jag ligger väl en aning efter plan, men å andra sidan har jag ju påsklov nu så jag hinner nog ikapp.

I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.

I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.

Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.

Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.


torsdag 26 januari 2017

Hur tänkte du nu?

Jag funderar ibland på hur omgivningen reagerar när man pratar motion. Visst är det intressant att folk som själva motionerar oftast uppmuntrar och kommer med goda råd, medan de som egentligen borde motionera själva hittar ursäkter för att slippa och gärna ifrågasätter om det är så nyttigt med motion. Det är ju inte helt ovanligt att en (överviktig) kollega/vän/släkting/granne säger ”men oj vad du tränar ofta, är det verkligen bra att träna så mycket som du gör, man ska ju leva också” medan en kollega/vän/släkting/granne som själv motionerar gärna berömmer och uppmuntrar, peppar och frågar hur det går.
Hur bemöter man detta? Vad ska man svara? ”Jo, det är jättedumt att motionera, det är mycket bättre att sitta hemma, äta bacon och pizza, röka ett paket om dagen och gärna stressa en massa också.”
Jag tror egentligen att det är lite avundsjuka som gör att människor blir negativa, att de också skulle vilja ta sig i kragen och komma i gång. Samtidigt kan det vara lite skrämmande att se att en överviktig 40+ klarar av att börja träna regelbundet, jisses det betyder ju att de också skulle klara av det – om de bara orkade försöka. Man får försöka stänga av öronen, fast det är inte helt enkelt.
Men, lika trist som det är när folk sätter krokben, lika kul är det med positiva människor, såna som säger att ”vad duktig du är” eller ”åh, jag önskar att jag var lika hurtig som du” eller ”kul, ska vi jogga ihop nån gång”.
Såna människor är kloka, dem ska man lyssna på!

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...