Visar inlägg med etikett motion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett motion. Visa alla inlägg

söndag 19 november 2017

Det känns bra

I dag kom jag mig äntligen för att prova lite försiktig jogg. Jag trotsade snön (blä) och halkan (dubbel-blä) och tog en väldigt långsam och försiktig tripp-jogg.

Piriformis kändes inget, inte alls. Så himla skönt! Jag var ändå förståndig nog att nöja mig med 2 km, men jag fixade att jogga hela - även upp för mördarbacken!

Nu hoppas jag att det fortsätter bra, att det onda är borta och att jag kan bygga upp mitt flås igen. Jag ska försöka röra på mig lite varje dag denna vecka, men blanda jogg med styrka. Inte på max, dels för att jag så nyss klivit på LCHF, dels för att höften inte ska börja jävlas igen, men ändå lite varje dag. Mixa jogging med styrka, liksom.

Målet är ju att fixa Sylvesterloppet på nyårsafton.

Vad gäller maten, som ju också är en viktig del i det här, så har jag fixat matlådor för hela arbetsveckan. Broccolifrittata, kyckling, köttfärspaj, korv med broccolimos och köttfärslimpa.

Till frukost blir det smoothie denna vecka. Smoothie på hallon/blåbär, kokosdryck, ärtprotein och lite chiafrön.

Fram till jul blir det LCHF, bortsett från ett par - planerade - undantag. Om jag känner att jag mår bra av det så fortsätter jag efter jul.

tisdag 22 augusti 2017

T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften

Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.

Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)

Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.

Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.

Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.


söndag 16 april 2017

Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.


lördag 15 april 2017

Påsk-fys före påsk-mys

Gårdagens snö låg ju kvar när jag vaknade i morse, och dessutom var det en del minusgrader. Så väldans onödigt! Jag vet att det inte är någon idé att klaga på vädret, men kul är det faktiskt inte.

Varken min bättre hälft eller jag gillar att vara utomhus när det kallt så tanken på ett besök på gymmet slog mig. Fast med en strålande sol kändes det liksom dumt att träna inomhus. Men snö och kyla... Usch! 


Trots detta bestämde vi oss för en runda utomhus, en lite längre, milspåret i Karlslund. 

När vi kom dit insåg vi att det var en massa snö i spåret och där det inte var snö så var det lera och slask. Vi satte snabbt ner kraven och nöjde oss med att snigel-jogga och gå. Det var halt och blött så fötterna levde liksom ett eget liv. Vi ville inte trilla, inte ens halka till och sträcka oss, så vi tog det lugnt. Spela roll, liksom. Vi bestämde oss för att njuta av solen istället för att reta oss på blöta fötter och snöslask. 

Skorna blev snabbt dyngsura, det var liksom inte ens nån idé att försöka runda alla vattenpölar och all lervälling. Det var bara att nöta på. Att det kommer att ta en vecka, eller två, innan de torkar får man leva med. Jag har ju fler skor. 

Det gick inte fort (tänk långsam snigel ) och det var inte snyggt (tänk skitnödig snubbe i högklackade skor) men jag gjorde det. 

10.5 km i strålande solsken och med trevligt sällskap.

Sämre kan man ha det. Och nu kan jag - med gott samvete - njuta av lite mer påskgodis. :-)



fredag 14 april 2017

Jag vill lämna in en protest!

Alltså, snö - hur kul är det? Snö är kasst redan i december, i april är det fullständigt värdelöst. Ta bort skiten, säger jag, ta bort!

I  morse tittade jag ut och såg, till min besvikelse, att den utlovade snön faktiskt hade kommit. Och fortsatte komma. Jag, som hade tänkt mig en längre runda i dag, ändrade mig snabbt. Jag bara vägrar vara utomhus i snöväder, om det går att undvika.

Alltså fick det bli gymmet i stället, och på gymmet gör jag inga långpass. På löpbandet är det en utmaning bara att stå ut, på nåt sätt, så jag körde 5 snabba kilometer istället. Benen kändes helt okej och flåset var på min sida, så jag kände mig ändå nöjd när jag var klar.

Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med Netflix och påskgodiset, ungefär. Jag ska sitta här och sura över snön som nu ligger över såväl matjorden som vi skulle kratta ut till ny gräsmatta, som högen med brädor som ska bli en liten altan.

Men i morgon, då siktar jag på ett längre pass - igen. 🏃🏃🏃

söndag 9 april 2017

En tredjedels-rapport

Sedan den 1.a april har jag joggat 26 km. In så långt, så jag ligger väl en aning efter plan, men å andra sidan har jag ju påsklov nu så jag hinner nog ikapp.

I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.

I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.

Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.

Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.


tisdag 24 januari 2017

Roligt och roligt...?

Är det roligt att motionera? Måste det vara roligt?
Ofta läser man att man ska hitta nån motion som är rolig, men om man inte gör det då? Om jag har provat en massa olika men inte fastnat för nåt, ska jag strunta i motion då? Kanske bor jag i en liten stad där det inte finns så mycket att välja mellan, kanske hittar jag ingen aktivitet som jag tycker är kul – men måste allt vara så jäkla roligt jämt??
Ibland känns det som om allt ska vara kul. Skolan ska vara rolig, motion ska vara roligt, jobbet ska vara kul, allt ska vara roligt. Men funkar livet verkligen så, och är det verkligen målet? Kan man verkligen ha roligt jämt, är inte det lite som att alltid äta pannkaka, till slut är inte ens det gott…
Jag har ett helt underbart liv, men jag gör ofta saker som inte är kul. Det betyder inte alltid att de är tråkiga, men de är inte heller alltid kul.
* Jag städar varje vecka – hur roligt är det? Inte mycket, men jag vet att jag vantrivs om jag inte gör det.
* Jag går till jobbet varje dag – är det alltid så roligt? Nä, men jag vet att jag gillar löningen i slutet av varje månad.
* Jag klipper gräset regelbundet – skrattar man av det? Nä, men det är väldigt mycket trevligare än att behöva ha stövlar ute på gräsmattan.
* Jag betalar räkningar varje månad – är det kul? Inte mycket, men jag vet att jag måste för konsekvenserna är liksom tråkigare.
Tanka bilen, tvätta, diska, göra läxor med barnen, gå ut med hunden när det regnar, rensa ogräs, stryka kläder, handla mat, vattna blommor – det är inte heller kul. Men man gör det, för man vet att man måste eller att man mår bra av det. Så varför kan man inte motionera tre gånger i veckan, även om det inte är roligt, men man vet att man mår bra av det?

tisdag 10 januari 2017

Oj då, så det kan bli

Två dagar på jobbet - två dagar då jag varit fullständigt slut. Två dagar då jag kraschat i soffan direkt efter maten, trots att jag tänkt motionerat.

Två dagar får räcka.

I kväll lägger jag fram joggingkläderna så de ligger och väntar på mig efter jobbet i morgon. Helst direkt innanför dörren, så att jag inte kan råka missa dem. Jag tar med en banan som jag kan äta på väg hem, så att jag inte bara måste ha nåt i magen, utan kan dra i väg direkt.

Det behöver inte bli nån lång runda, men det ska i alla fall bli en runda. Okej, frågor på det?

Hur många skäl finns det i världen?

Jag tror (VET!) att det finns MASSOR av skäl till att motionera. Jag ska försöka formulera de skäl jag kan komma på. Detta hoppas jag ska hjälpa mig när motivationen tryter, och kanske också sporra andra att motionera.
Vissa skäl går att bevisa med forskning, andra skäl är såna som jag ”vet” eller ”tycker”.
Vi får väl se hur många skäl jag kan komma på…. *L*

Skäl 1:
För att gå ner i vikt. Att motionera i så pass högt tempo att man blir varm och får en pulshöjning några gånger i veckan hjälper till att förbränna fett i kroppen. Dessutom är det så att ju mer muskler man har, ju högre grundförbränning har man.
Förbränningen ökar inte bara under själva motionspasset, den ligger också högre efteråt medan kroppen hämtar igen sig. Tyvärr blir man gärna hungrig av att motionera men om man äter vettigt så är det ingen fara. Bara man inte tycker att man ”kan unna sig lite extra” efter ett pass, för då går det liksom plus-minus-noll.
För att gå ner i vikt är det smart att både höja vardagsmotionen och köra några mer intensiva pass varje vecka. Man bör utöva minst 30 minuter vardagsmotion varje dag, helst mer. Med vardagsmotion menas all den tid man rör sig under dagen. Man kanske går till jobbet istället för att ta bilen, man kanske tar trapporna istället för hissen…
De intensivare passen, som bör vara 2-3 st per vecka, ska vara så pass ansträngande att man blir svettig och får en pulshöjning. De ska helst pågå minst 45 minuter, men då ingår uppvärmning och nedtrappning i den tiden. Dessa pass kan vara jogging, stavgång, step up, spinning eller nåt annat som gör dig svettig.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...