Visar inlägg med etikett ont. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ont. Visa alla inlägg

tisdag 22 augusti 2017

T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften

Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.

Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)

Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.

Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.

Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.


söndag 19 mars 2017

Full rulle, vetebulle

Gårdagens vilodag följdes av en dag med såväl trädgårdsskötsel och jogging. Soligt och nästan vindstilla, helt underbart med andra ord.

Vi åkte till Kumla för att ta ett par-tre varv i Viaskogen. Banan är 2,5 km lång och nästan helt platt. Jag siktade på 3 varv, varav minst 2 varv joggandes. Första varvet gick bra, men en bit in på andra kom det där mag-onda tillbaka. Jag saktade farten, men det ville inte ge sig. Det blir en känsla av mensvärk kombinerat med jag-vill-kräkas och en touch av snart-kommer-magen-att-rasa. Inte kul, alltså.

Jag valde att gå ett par hundra meter, sen joggade jag lite försiktigt igen. Smärtan lättade, men släppte inte helt. Efter andra varvet valde jag att gå det tredje varvet. Då gick känslan i princip helt över, så på något vis är det väl löparrelaterat. Jag har ätit en hel del socker och skräp de senaste dagarna så kanske är det så enkelt.

Alltså blir det sockerfritt fram till TunnelRun.

Vad gäller mängd så har jag, denna vecka, fått ihop 21,5 km och sammanlagt i mars är jag uppe i 56,5 km. Det borde ju inte vara nåt problem att få ihop de 80 km som jag kalkylerat med denna månad.

fredag 17 mars 2017

Skitrunda deluxe

Efter en vecka, lång som en halv evighet, gjorde jag äntligen helg och åkte hem för att byta om och fixa fredagsfysen. Jag var inte supertaggad, jag var trött och ute blåste det halv storm. Trots allt bytte jag om och kom i väg.

Benen kändes lättare än jag trott och vinden var inte på värsta viset i skogen. Jag tänkte, som så ofta, att det bara är dumt att tveka, det är ju så himla skönt bara man kommer i väg.

Efter ett par kilometer började det... ont i magen, som mensvärk upphöjt i kubik. Så där så att det nästa kväljde, liksom. Jag har haft så två gånger tidigare, i somras. Första gången gjorde det så ont att jag faktiskt blev rädd, ensam i skogen som jag var. Andra gången räckte det med att jag saktade farten så släppte det. Sen har jag inte känt det, och helt glömt det. Till i dag. Jag vet inte om det är någon slags håll, eller någon variant av löparmage. Det är inte så att jag får skutta in i skogen utan det gör bara ont och jag blir illamående.

Jag började med att sakta farten lite, försökte djupandas och hoppades att det skulle släppa men det blev bara värre. Till slut trodde jag att jag skulle kräkas, så då fick jag ge mig och börja gå. Sakta, sakta släppte det och jag försökte jogga lite igen men benen kändes tunga som bly. Andningen funkade inte, illamåendet låg på lur och motvinden gjorde saken ännu värre.

Väl hemma hade jag liksom kunnat slänga skorna och aldrig någonsin mer tagit ett joggingsteg. Istället tog jag en dusch och sen en kopp kaffe. Livsandarna återkom och jag kände att jag nog kanske, någon gång i en avlägsen framtid, kan tänka mig att ta ett, eller tt par, joggingsteg igen.

Ytterligare några timmar senare, med mat i magen och soffläge, så lovar jag mig själv att i morgon, då blir det minsann en bättre runda.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...