Visar inlägg med etikett fredagsfys. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fredagsfys. Visa alla inlägg

fredag 1 december 2017

Fredagsfys före fredagsmys

Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...

Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.

Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.

En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.

Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!

Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.

Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns.  Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....

 

44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.

fredag 28 april 2017

Fredagsfys... och sockerfunderingar

Jag har känt att det går framåt på joggingfronten, absolut, och även om jag inte kört slut på mig fullständigt så har jag klarat av att hålla mig på en - för mig - bra fart. Jag har kanske inte känt mig stabil på 5 km, men ändå känt att det har varit inom räckhåll.

I går lovade ju jag mig själv att beställa en löparklänning när jag klarade av att jogga en hel mil. En hel mil har jag inte fixat på länge, flera år typ. Jag fixade det i slutet av sommaren 2015, men då tack vare att min dotter var med och piskade på mig. Helt på egen hand minns jag inte ens när jag fixade det senast.

Trots detta har jag liksom räknat med att jag kommer att klara det igen. Lika bra att sikta högt, tänker jag.

Efter jobbet i dag bytte jag om och drog i väg till Motorp. Tanken var att köra 6 km, eller kanske en runda som jag tror är 7 km. Jag gick ut lugnt, för jag ville orka jogga så långt som möjligt. Givetvis blåste det motvind redan från start, men när jag väl kom in i skogen så var det lä. Lä och helt underbart lagom varmt.

Spåren i Motorp är rätt klassiska, du vet så där som en stor oval där man svänger av olika tidigt beroende på hur kort/lång sträcka man vill springa. När jag närmade mig stigen som ger fem kilometer tänkte jag inte ens tanken att svänga av utan jag fortsatte glatt. Vid skylten mot sexan kände jag mig grymt stark, så jag fortsatte glatt vidare. En bit därefter kom jag till stigen som jag tror ger ungefär 7 km, men jag fortsatte faktiskt vidare på milspåret. Jag tog det väldigt lugnt, jag ville bara orka jogga så långt som möjligt. Målet var 6 km, drömmen var 7 km. Bortsett från Mariebergsloppet (och lopp räknas inte) så är det rätt länge sen jag joggade 7 km. Mitt pannben är ju så vansinnigt tunt att jag gärna går lite emellanåt. Inte för att det gör så mycket, egentligen, jag är nöjd ändå, men visst är det roligare när man orkar jogga hela.

 Vid ca 5 km så kommer det en ruskigt brant backe, en sån där som nästan inte går att jogga i. Särskilt inte när man - som jag - inte orkar jogga i uppförsbackar. I den backen är det lös sand och rötter, som gjort för en snubbel-vurpa alltså. Mycket sakta, trippande MEN fortfarande med löpsteg, tog jag mig uppför backen. På krönet var jag slut, men hämtade ändå igen mig och kände att jag nog skulle kunna fixa 6 km jogging. När klockan pep för 6 km var det ett ganska lätt parti, och jag kände att jag passerat mer än halvvägs, så jag kände att det nog kunde bli 7 km också..... och tanken på hela milen började smyga sig in i huvudet.

Jag var försiktigt så att jag inte körde för snabbt utan att jag hushållade med min energi. Vid 7 km visste jag att jag närmade mig ett parti som jag vet att jag tycker är tungt, så jag sänkte farten lite till. Jag tog mig igenom det partiet också, och då kände jag att det faktiskt låg inom räckhåll att fixa milen. Hela jäkla milen. Joggandes. Det gav ny energi, faktiskt. Jag till och med höjde farten en aning utan att känna att jag närmade mig joggingdöden.

Kaxigt nöjd joggade jag in i mål, slängde ett öga på klockan och insåg att det inte var fullt en mil enligt klockan. Alltså gjorde jag en sån där grej som bara joggare med klocka gör, jag tog en extra runda på parkeringen för att klockan skulle tippa över på 10 km.

Jag känner mig så himla nöjd, det var så längesen jag fixade en hel mil. Jag gjorde det dessutom utan blodsmak i munnen och tunnelseende. Att det sedan tog 75 min är helt okej för mig. Jag är - och förblir - medlem i Team Snigel, och jag är helt nöjd med det.

Det här väcker ju en liten fundering.... Ska jag köpa en löparklänning när jag fixade målet mindre än ett dygn efter jag satt upp det....?


Sen kommer nästa lilla fundering.... Nu har jag skippat sötsaker och skräpmat en tid, och under denna tid har jag känt att kroppen svarar på joggingen på ett helt annat sätt. Är det en slump, eller är det så att skräpet verkligen gör sån skada i kroppen?

I så fall är det ju helt sjukt att man stoppar i sig det överhuvudtaget. 

fredag 21 april 2017

Fredagsfys - eller Blåsningen!

#11

I dag laddade jag för ett lite längre pass, en mil så där hade jag tänkt mig. Jag laddade med en proteinbar på väg hem från jobbet för att ha energi i magen, bytte om och drog snabbt i väg till Motorp.

På väg dit funderade jag lite på om jag skulle ta milspåret eller två varv på femman. Jag har inte testat milspåret än i år, så jag vet inte i vilket skick det är, men femman har torkat upp och är fin. Jag bestämde mig för milspåret.

Benen och flåset funkade fint. Jag kände mig pigg och laddad. Trots att jag hade skaplig motvind i början så trippade jag på utan större problem. Så himla skönt.

Tyvärr tilltog vinden snabbt och det blåste så där så att kastvindarna fick mig att ta snedsteg. (ska jag ta snedsteg ska det nog bero på annat än halvstorm, tänker jag) Jag närde en förhoppning om att det skulle vara mer lä när jag väl kom in i skogen, men nej. Det kändes inte riktigt säkert att vara i skogen när det blåset så pass. Det låg en del nerblåsta grenar i spåret och ett träd stod på trekvart. Jag hade liksom ingen hjälm på mig, slarvigt nog. Jag valde att avbryta och ta sexkilometers-spåret istället för milen.

Utan större problem, vad orken beträffade, joggade jag i mål. Det gick inte snabbt i dag, men det var enormt skönt. Skönt att känna att jag kan jogga trots motvind. Skönt att känna att flåset hänger med.

I morgon bitti kommer min runstreaks första riktiga utmaning. Antingen går jag upp och tar en snabbis vid 7-tiden, eller så avbryter jag, för sen är det liksom full rulle resten av dagen och kvällen.

fredag 17 mars 2017

Skitrunda deluxe

Efter en vecka, lång som en halv evighet, gjorde jag äntligen helg och åkte hem för att byta om och fixa fredagsfysen. Jag var inte supertaggad, jag var trött och ute blåste det halv storm. Trots allt bytte jag om och kom i väg.

Benen kändes lättare än jag trott och vinden var inte på värsta viset i skogen. Jag tänkte, som så ofta, att det bara är dumt att tveka, det är ju så himla skönt bara man kommer i väg.

Efter ett par kilometer började det... ont i magen, som mensvärk upphöjt i kubik. Så där så att det nästa kväljde, liksom. Jag har haft så två gånger tidigare, i somras. Första gången gjorde det så ont att jag faktiskt blev rädd, ensam i skogen som jag var. Andra gången räckte det med att jag saktade farten så släppte det. Sen har jag inte känt det, och helt glömt det. Till i dag. Jag vet inte om det är någon slags håll, eller någon variant av löparmage. Det är inte så att jag får skutta in i skogen utan det gör bara ont och jag blir illamående.

Jag började med att sakta farten lite, försökte djupandas och hoppades att det skulle släppa men det blev bara värre. Till slut trodde jag att jag skulle kräkas, så då fick jag ge mig och börja gå. Sakta, sakta släppte det och jag försökte jogga lite igen men benen kändes tunga som bly. Andningen funkade inte, illamåendet låg på lur och motvinden gjorde saken ännu värre.

Väl hemma hade jag liksom kunnat slänga skorna och aldrig någonsin mer tagit ett joggingsteg. Istället tog jag en dusch och sen en kopp kaffe. Livsandarna återkom och jag kände att jag nog kanske, någon gång i en avlägsen framtid, kan tänka mig att ta ett, eller tt par, joggingsteg igen.

Ytterligare några timmar senare, med mat i magen och soffläge, så lovar jag mig själv att i morgon, då blir det minsann en bättre runda.

fredag 25 november 2016

I dag, i alla fall...

Denna vecka har det varit klent med träning. Jag har verkligen haft intentionen att träna, men det har inte funnits någon energi. Efter jobbet har jag bara kraschat i soffan, helt slut och med ständig huvudvärk. Kanske har jag haft känning av den bacill som slagit ut flera kollegor, kanske har jag bara haft lite för mycket att göra. Oavsett vilket har jag valt att lyssna på kroppen.

I dag slutade jag tidigt. Jag åkte hem och tog en fredagsfika med min man innan jag for ner till gymmet och nötte lite löpband. Drygt fem kilometer, gång och jogging. Lite kul att jag kunde köra hela sista kilometern i en, för mig, hög fart - 9 km/h

Att det var i princip tomt på gymmet var bara en bonus. Inte för att man behöver trängas annars heller, men nu var det bara ett par-tre stycken där när jag kom dit. Helt perfekt!

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...