Visar inlägg med etikett milen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett milen. Visa alla inlägg

fredag 28 april 2017

Fredagsfys... och sockerfunderingar

Jag har känt att det går framåt på joggingfronten, absolut, och även om jag inte kört slut på mig fullständigt så har jag klarat av att hålla mig på en - för mig - bra fart. Jag har kanske inte känt mig stabil på 5 km, men ändå känt att det har varit inom räckhåll.

I går lovade ju jag mig själv att beställa en löparklänning när jag klarade av att jogga en hel mil. En hel mil har jag inte fixat på länge, flera år typ. Jag fixade det i slutet av sommaren 2015, men då tack vare att min dotter var med och piskade på mig. Helt på egen hand minns jag inte ens när jag fixade det senast.

Trots detta har jag liksom räknat med att jag kommer att klara det igen. Lika bra att sikta högt, tänker jag.

Efter jobbet i dag bytte jag om och drog i väg till Motorp. Tanken var att köra 6 km, eller kanske en runda som jag tror är 7 km. Jag gick ut lugnt, för jag ville orka jogga så långt som möjligt. Givetvis blåste det motvind redan från start, men när jag väl kom in i skogen så var det lä. Lä och helt underbart lagom varmt.

Spåren i Motorp är rätt klassiska, du vet så där som en stor oval där man svänger av olika tidigt beroende på hur kort/lång sträcka man vill springa. När jag närmade mig stigen som ger fem kilometer tänkte jag inte ens tanken att svänga av utan jag fortsatte glatt. Vid skylten mot sexan kände jag mig grymt stark, så jag fortsatte glatt vidare. En bit därefter kom jag till stigen som jag tror ger ungefär 7 km, men jag fortsatte faktiskt vidare på milspåret. Jag tog det väldigt lugnt, jag ville bara orka jogga så långt som möjligt. Målet var 6 km, drömmen var 7 km. Bortsett från Mariebergsloppet (och lopp räknas inte) så är det rätt länge sen jag joggade 7 km. Mitt pannben är ju så vansinnigt tunt att jag gärna går lite emellanåt. Inte för att det gör så mycket, egentligen, jag är nöjd ändå, men visst är det roligare när man orkar jogga hela.

 Vid ca 5 km så kommer det en ruskigt brant backe, en sån där som nästan inte går att jogga i. Särskilt inte när man - som jag - inte orkar jogga i uppförsbackar. I den backen är det lös sand och rötter, som gjort för en snubbel-vurpa alltså. Mycket sakta, trippande MEN fortfarande med löpsteg, tog jag mig uppför backen. På krönet var jag slut, men hämtade ändå igen mig och kände att jag nog skulle kunna fixa 6 km jogging. När klockan pep för 6 km var det ett ganska lätt parti, och jag kände att jag passerat mer än halvvägs, så jag kände att det nog kunde bli 7 km också..... och tanken på hela milen började smyga sig in i huvudet.

Jag var försiktigt så att jag inte körde för snabbt utan att jag hushållade med min energi. Vid 7 km visste jag att jag närmade mig ett parti som jag vet att jag tycker är tungt, så jag sänkte farten lite till. Jag tog mig igenom det partiet också, och då kände jag att det faktiskt låg inom räckhåll att fixa milen. Hela jäkla milen. Joggandes. Det gav ny energi, faktiskt. Jag till och med höjde farten en aning utan att känna att jag närmade mig joggingdöden.

Kaxigt nöjd joggade jag in i mål, slängde ett öga på klockan och insåg att det inte var fullt en mil enligt klockan. Alltså gjorde jag en sån där grej som bara joggare med klocka gör, jag tog en extra runda på parkeringen för att klockan skulle tippa över på 10 km.

Jag känner mig så himla nöjd, det var så längesen jag fixade en hel mil. Jag gjorde det dessutom utan blodsmak i munnen och tunnelseende. Att det sedan tog 75 min är helt okej för mig. Jag är - och förblir - medlem i Team Snigel, och jag är helt nöjd med det.

Det här väcker ju en liten fundering.... Ska jag köpa en löparklänning när jag fixade målet mindre än ett dygn efter jag satt upp det....?


Sen kommer nästa lilla fundering.... Nu har jag skippat sötsaker och skräpmat en tid, och under denna tid har jag känt att kroppen svarar på joggingen på ett helt annat sätt. Är det en slump, eller är det så att skräpet verkligen gör sån skada i kroppen?

I så fall är det ju helt sjukt att man stoppar i sig det överhuvudtaget. 

torsdag 27 april 2017

#17 - och en underbar klänning

Trots en galen träningsvärk, gårdagens löpstyrkaintervaller-i-uppförsbacke har satt sina spår, tog jag min runda efter jobbet. #17, jag tvivlar på att jag någonsin har joggat SJUTTON dagar på rad förut. Dessutom, trots att benen kändes som om de var fyllda av bly så snittade jag på 8,6.
Fasen, jag är för jäkla grym! 💪💪😅

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska ha för målsättning till på söndag. Jag har hittat en så himla snygg löparklänning. Den är fasen inte billig, men jag tänkte att om jag sätter upp ett mål, och om jag fixar det så kan jag köpa klänningen. Smart va?

Problemet är att jag inte har en aning om vad jag kan pressa mig till. Det är liksom en helt ny situation att jogga runt, runt, runt, runt på en nittiotremetersbana. Över 225 varv... Jag har liksom noll koll... När jag sprang Mariebergsloppet fixade jag ju att jogga en hel timme, men det var ju en lite längre bana.

Nej, jag tänker så här istället - den dag jag fixar att jogga en mil, då köper jag en snygg löparklänning. Klarar jag det på söndag är det ju himla kul. Om inte, så får jag väl ta fram pannbenet och jogga ihop den en annan dag.

söndag 16 april 2017

Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.


Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...