Visar inlägg med etikett kräk-slut. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kräk-slut. Visa alla inlägg

torsdag 25 maj 2017

#44

I går skulle jag egentligen ha varit på Runacademy men huvudvärken från helvetet gjorde att jag istället valde att ta en lugn och stilla runda i spåret här hemma istället. Det var mycket tunga 3,4 km, det flöt liksom inte alls.

I dag, efter ett besök på Marieberg och en lunch på Ikea, så snörade jag på mig skorna och drog till Motorp. Målet var en lite längre runda, helst så där en 7-8 kilometer tänkte jag.

Jag drog i väg och kände att, även om den första biten som vanligt var lite tung, så var benen och flåset helt okej. Jag trippade på i ett helt okej tempo. Efter ca 4 km kom en uppförsbacke - och där bara dog jag. Luftrören drog ihop sig och benen stumnade. Jag gick den sista biten uppför backen och kanske 50 m till sen joggade jag igen. Det var ingen propagande-jogging, det var inte snyggt alls, men jag joggade i alla fall. Jag fick inte tillbaka orken, så jag växlade med några korta gå-vilor. Sammanlagt blev det kanske 400-500 meter gång, i övrigt joggade jag. Inte snabbt, inte snyggt - men jag joggade.

I mål stannade jag klockan på 8,5 km och jag var lagom slut när jag flåsade fram till bilen. Trött, svettig, slut och nöjd. Precis som det ska, alltså.

Enligt klockan snittade jag ändå på 8,1, vilket är mer än okej med tanke på att de kändes som om jag sprang i sirap den sista halvan av rundan. Det kändes verkligen som om jag typ halverade farten då, men det gjorde jag tydligen inte.

Bortsett från ett mycket kort stopp där jag plockade bort ett barr ur skon, jag kan inte förklara det andra stoppet, så höll jag ändå en rätt jämn hastighet.

I och med detta är #44 klart och jag inser att jag närmar mig #50. Frågan är om det räcker... eller om jag ska köra på.... 😊


söndag 16 april 2017

Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.


tisdag 11 april 2017

En femma i solen

I eftermiddags drog jag upp till Motorp för en femma. Jag var inte max-laddad, kände mig rätt seg, men vädret var underbart så det var ändå rätt okej.

Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.

Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...

Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.

Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.

Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.

Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.

Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.

Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!


Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.

Inte undra  på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...