Skitrunda deluxe

Efter en vecka, lång som en halv evighet, gjorde jag äntligen helg och åkte hem för att byta om och fixa fredagsfysen. Jag var inte supertaggad, jag var trött och ute blåste det halv storm. Trots allt bytte jag om och kom i väg.

Benen kändes lättare än jag trott och vinden var inte på värsta viset i skogen. Jag tänkte, som så ofta, att det bara är dumt att tveka, det är ju så himla skönt bara man kommer i väg.

Efter ett par kilometer började det... ont i magen, som mensvärk upphöjt i kubik. Så där så att det nästa kväljde, liksom. Jag har haft så två gånger tidigare, i somras. Första gången gjorde det så ont att jag faktiskt blev rädd, ensam i skogen som jag var. Andra gången räckte det med att jag saktade farten så släppte det. Sen har jag inte känt det, och helt glömt det. Till i dag. Jag vet inte om det är någon slags håll, eller någon variant av löparmage. Det är inte så att jag får skutta in i skogen utan det gör bara ont och jag blir illamående.

Jag började med att sakta farten lite, försökte djupandas och hoppades att det skulle släppa men det blev bara värre. Till slut trodde jag att jag skulle kräkas, så då fick jag ge mig och börja gå. Sakta, sakta släppte det och jag försökte jogga lite igen men benen kändes tunga som bly. Andningen funkade inte, illamåendet låg på lur och motvinden gjorde saken ännu värre.

Väl hemma hade jag liksom kunnat slänga skorna och aldrig någonsin mer tagit ett joggingsteg. Istället tog jag en dusch och sen en kopp kaffe. Livsandarna återkom och jag kände att jag nog kanske, någon gång i en avlägsen framtid, kan tänka mig att ta ett, eller tt par, joggingsteg igen.

Ytterligare några timmar senare, med mat i magen och soffläge, så lovar jag mig själv att i morgon, då blir det minsann en bättre runda.