Mensvärk, trötthet och allmän leda

Efter en rätt rörig dag på jobbet, och en mensvärk av episka mått, hade jag NOLL lust att byta om och bege mig ut och jogga. Den där lilla djävulen på axeln viskade nåt om att man inte behövde jogga när man har mensvärk... och att det nog är nyttigare att hänga i soffan när man känner sig stressad... och att jag ju tränade i går.. och i morgon är det fredag, vilket betyder fredagsfys.... Skälen att låta bli var många.

Men nu hade jag ju faktiskt bestämt att jag skulle jogga.. och jag vet att jag mår så himla gott efteråt... och med en alvedon så känns inte mensvärken... och jag behöver ju inte ta död på mig, jag kan ju ta en mysrunda... och utomhus, så skönt med frisk luft...

Alltså bytte jag om, snörade på mig skorna och begav mig ut. Ut, verkligen ut, det känns som om det är flera veckor sen jag joggade utomhus. Jag tog en omväg till spåret. Benen kändes förvånansvärt pigga så jag bestämde mig för att jogga hela vägen till spåret. Ingen gå-paus där inte.

Väl framme vid spåret så vet jag att det är rätt segt uppför i början, egentligen är det svagt uppför de första 700 meterna och jag orkar inte springa i uppförsbackar, det vet jag ju... eller....

Jag körde med metoden "bara en lyktstolpe till" tills jag var uppe för den första delen av backen. Där blir det en liten platå och där kunde jag hämta andan. Nästa etapp är brantare, men jag tog  mig an den också, med samma pedagogiska metod ... "bara en lyktstolpe till". Vips (eller nja, snarare FLÅS, så var jag uppe på krönet och jag hade en skaplig nedförsbacke att njuta av. Resten av spåret är ganska lätt, så då kände jag mig liksom rätt säker på att jag skulle fixa banan runt, trots allt.

Nöjd, på gränsen till kaxig, kom jag runt banan. Kvar var då ca 700 meter hem. En snutt på cykelbanan, en bit på vägen, en liten mördarbacke och så lite platt. Jag bestämde mig för att jag skulle jogga fram till cykelbanan... sen sköt jag upp det fram till vägen.... fram till mördarbacken.... sen körde jag "bara en lyktstolpe till" uppför backen.... den lilla platta som var kvar sen, den kunde jag ju inte gå på, när jag hade klarat av att jogga allt det andra, eller hur...

Alltså joggade jag hela vägen hem!

Väl hemma tankade jag givetvis över rutten från klockan till datorn. 5 km, i ett lugnt tempo, så lugnt att jag ju orkat jogga hela rundan... Med tanke på att jag nyss knäckt 35-minuters på löpband, och då var jag rätt slut, så tyckte jag nog att cirkus 40 var rätt rimligt.

36.19!! Fasen, helt plötslig känns ju Motorps-femman under 35 inte alls orimligt.