Efter en rätt rörig dag på jobbet, och en mensvärk av episka mått, hade jag NOLL lust att byta om och bege mig ut och jogga. Den där lilla djävulen på axeln viskade nåt om att man inte behövde jogga när man har mensvärk... och att det nog är nyttigare att hänga i soffan när man känner sig stressad... och att jag ju tränade i går.. och i morgon är det fredag, vilket betyder fredagsfys.... Skälen att låta bli var många.
Men nu hade jag ju faktiskt bestämt att jag skulle jogga.. och jag vet att jag mår så himla gott efteråt... och med en alvedon så känns inte mensvärken... och jag behöver ju inte ta död på mig, jag kan ju ta en mysrunda... och utomhus, så skönt med frisk luft...
Alltså bytte jag om, snörade på mig skorna och begav mig ut. Ut, verkligen ut, det känns som om det är flera veckor sen jag joggade utomhus. Jag tog en omväg till spåret. Benen kändes förvånansvärt pigga så jag bestämde mig för att jogga hela vägen till spåret. Ingen gå-paus där inte.
Väl framme vid spåret så vet jag att det är rätt segt uppför i början, egentligen är det svagt uppför de första 700 meterna och jag orkar inte springa i uppförsbackar, det vet jag ju... eller....
Jag körde med metoden "bara en lyktstolpe till" tills jag var uppe för den första delen av backen. Där blir det en liten platå och där kunde jag hämta andan. Nästa etapp är brantare, men jag tog mig an den också, med samma pedagogiska metod ... "bara en lyktstolpe till". Vips (eller nja, snarare FLÅS, så var jag uppe på krönet och jag hade en skaplig nedförsbacke att njuta av. Resten av spåret är ganska lätt, så då kände jag mig liksom rätt säker på att jag skulle fixa banan runt, trots allt.
Nöjd, på gränsen till kaxig, kom jag runt banan. Kvar var då ca 700 meter hem. En snutt på cykelbanan, en bit på vägen, en liten mördarbacke och så lite platt. Jag bestämde mig för att jag skulle jogga fram till cykelbanan... sen sköt jag upp det fram till vägen.... fram till mördarbacken.... sen körde jag "bara en lyktstolpe till" uppför backen.... den lilla platta som var kvar sen, den kunde jag ju inte gå på, när jag hade klarat av att jogga allt det andra, eller hur...
Alltså joggade jag hela vägen hem!
Väl hemma tankade jag givetvis över rutten från klockan till datorn. 5 km, i ett lugnt tempo, så lugnt att jag ju orkat jogga hela rundan... Med tanke på att jag nyss knäckt 35-minuters på löpband, och då var jag rätt slut, så tyckte jag nog att cirkus 40 var rätt rimligt.
36.19!! Fasen, helt plötslig känns ju Motorps-femman under 35 inte alls orimligt.
Visar inlägg med etikett snigel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett snigel. Visa alla inlägg
torsdag 2 mars 2017
söndag 26 februari 2017
Nytt PB, tror jag minsann
I går funderade jag lite på målsättning och träningsprogram. Jag insåg att jag ville klara 5 km under 35 min på löpbandet. Ja, jag är en snigel. 👍
Min dotter lovade att skriva ihop ett träningsprogram till detta. Jag har legat på runt 37 min, men då har jag visserligen räknat in de första minuterna när jag har värmt upp. Å andra sidan fixar jag inte att jogga 5 km på ett löpband. Hjärnan liksom viker ner sig.
För att ha ett slags ingångsvärde bestämde jag mig för att köra 5 km på löpbandet i dag, ett där uppvärmningen inte räknades in. Jag började med att gå 1 km för att bli varm, sen nollställde jag bandet och började jogga. Första kilometerna gick bra... andra också... den tredje började jag få tråkigt, men jag var inte slut. Vid fjärde kilometern började jag våga hoppas på att orka jogga hela, och jag anade att jag kanske till och med skulle kunna fixa det på 35 min. Då taggade jag till, höjde farten lite och spurtade in i mål - på 34.18!
Alltså är målet uppnått redan innan jag börjar med det. Kasst mål! :-D
Nästa steg är alltså att klara av att jogga 5 km - utomhus - under 35 min. Drömmen är att fixa det innan midsommar, men målet är att fixa det innan UV45.
Till saken hör att jag nog inte fixat det mer än ett par-tre gånger i hela mitt liv, jag började ju jogga som mycket vuxen, och så snabbt som 34.18 tor jag aldrig jag har fixat det, varken på löpband eller utomhus.
Ett steg i rätt riktning skulle kunna vara att gå med i Runacademy, vilket jag är himla sugen på.... om jag vågar.... det där med att springa i grupp... jag är ju så jäkla långsam... och feg...
Min dotter lovade att skriva ihop ett träningsprogram till detta. Jag har legat på runt 37 min, men då har jag visserligen räknat in de första minuterna när jag har värmt upp. Å andra sidan fixar jag inte att jogga 5 km på ett löpband. Hjärnan liksom viker ner sig.
För att ha ett slags ingångsvärde bestämde jag mig för att köra 5 km på löpbandet i dag, ett där uppvärmningen inte räknades in. Jag började med att gå 1 km för att bli varm, sen nollställde jag bandet och började jogga. Första kilometerna gick bra... andra också... den tredje började jag få tråkigt, men jag var inte slut. Vid fjärde kilometern började jag våga hoppas på att orka jogga hela, och jag anade att jag kanske till och med skulle kunna fixa det på 35 min. Då taggade jag till, höjde farten lite och spurtade in i mål - på 34.18!
Alltså är målet uppnått redan innan jag börjar med det. Kasst mål! :-D
Nästa steg är alltså att klara av att jogga 5 km - utomhus - under 35 min. Drömmen är att fixa det innan midsommar, men målet är att fixa det innan UV45.
Till saken hör att jag nog inte fixat det mer än ett par-tre gånger i hela mitt liv, jag började ju jogga som mycket vuxen, och så snabbt som 34.18 tor jag aldrig jag har fixat det, varken på löpband eller utomhus.
Ett steg i rätt riktning skulle kunna vara att gå med i Runacademy, vilket jag är himla sugen på.... om jag vågar.... det där med att springa i grupp... jag är ju så jäkla långsam... och feg...
onsdag 22 februari 2017
En äkta snigel
Det är inte för inte som jag är medlem i Team Snigel. Jag är en långsam löpare, eller snarare joggare.. sniglare, liksom.
Det gör inget, det är helt okej, för alla är inte skapta för att vara turbo-joggare. Jag är snart 50 år (jäklar, det låter gammalt), jag är definitivt inte vältränad och jag har aldrig tränat regelbundet i hela mitt liv.
Med andra ord är det liksom betydligt bättre att jogga långsamt än att inte jogga alls.
I söndagens lopp, inne på Mariebergs galleria, hann jag lite drygt 8 km på en timme, så det där med milen under 50 min, eller ens under timmen , är inte ens inom synhåll för mig. Det är inte ens ett mål, en dröm, utan snarare är det orka jogga en mil som är mitt mål.
Nåt som däremot är lite skoj, är att jag må vara en långsam snigel, men jag är en ruggigt jämn-långsam snigel. Kolla bara mina varvtider från i söndags. Jag drack vatten 2 ggr, kan ni se när 😜
Det gör inget, det är helt okej, för alla är inte skapta för att vara turbo-joggare. Jag är snart 50 år (jäklar, det låter gammalt), jag är definitivt inte vältränad och jag har aldrig tränat regelbundet i hela mitt liv.
Med andra ord är det liksom betydligt bättre att jogga långsamt än att inte jogga alls.
I söndagens lopp, inne på Mariebergs galleria, hann jag lite drygt 8 km på en timme, så det där med milen under 50 min, eller ens under timmen , är inte ens inom synhåll för mig. Det är inte ens ett mål, en dröm, utan snarare är det orka jogga en mil som är mitt mål.
Nåt som däremot är lite skoj, är att jag må vara en långsam snigel, men jag är en ruggigt jämn-långsam snigel. Kolla bara mina varvtider från i söndags. Jag drack vatten 2 ggr, kan ni se när 😜
söndag 19 februari 2017
Första delmålet
I dag var det dags för loppet inne på Mariebergs galleria.
Ett av mina mål för 2017 var ju att orka jogga hela timmen, men jag har inte ens fixat 30 min i en följd så förhoppningarna var inte stora. Visserligen vet jag att det snarare är uttråkningsdöden än uttröttningsdöden när man står på ett löpband, men ändå. Steget mellan en knapp halvtimme och en timme är rätt stort. Som en extra sporre hade jag lovat mig själv att få köpa en par galet snygga tights om jag fixade hela timmen.
Vi inledde dagen med hotellfrukost och drog i väg till gallerian. Väl där var ju hel- och halvmara-människorna i full gång, så det var lite stämning. En del publik också, om än inte så många.
När starten gick så gjorde jag mitt bästa för att hålla igen. Jag vet att jag har lätt att dras med och som den snigel jag är så fixar jag inte att hålla någon högre hastighet, då tar jag liksom slut.
Jag kunde inte låta bli att kolla tavlan vid varje varvning, och det blev ju några varv med tanke på att banan bara var 350 m, och jag såg att jag höll en kilometertid på ca 7:10, vilket är på tok för snabbt för mig. Jag försökte sänka farten men lika fullt stod det på samma tid vid varje varvning. Det skiljde bara några sekunder hit eller dit.
Tiden gick snabbt, kanske för att man varvade så ofta att det hela tiden fanns delmål, och rätt snart hade vi sprungit en kvart... en halvtimme... 40 minuter... Och jag joggade fortfarande. När det var 10 min kvar kände jag att det skulle kunna gå, om jag bara var förståndig och inte fick för mig att spurta eller så. När det var cirka 5 min kvar höjde jag ändå farten en aning, men inte mer än att jag kände att jag hade koll på läget. När det var ungefär en minut kvar tog jag i, så när slutsignalen ljöd var jag härligt trött. Trött och nöjd, för jag hade ju faktiskt klarat av att jogga hela timmen.
Check på första delmålet. Nu tar jag sikte på nästa - att orka jogga hela TunnelRun i mars.
Ett av mina mål för 2017 var ju att orka jogga hela timmen, men jag har inte ens fixat 30 min i en följd så förhoppningarna var inte stora. Visserligen vet jag att det snarare är uttråkningsdöden än uttröttningsdöden när man står på ett löpband, men ändå. Steget mellan en knapp halvtimme och en timme är rätt stort. Som en extra sporre hade jag lovat mig själv att få köpa en par galet snygga tights om jag fixade hela timmen.
Vi inledde dagen med hotellfrukost och drog i väg till gallerian. Väl där var ju hel- och halvmara-människorna i full gång, så det var lite stämning. En del publik också, om än inte så många.
När starten gick så gjorde jag mitt bästa för att hålla igen. Jag vet att jag har lätt att dras med och som den snigel jag är så fixar jag inte att hålla någon högre hastighet, då tar jag liksom slut.
Jag kunde inte låta bli att kolla tavlan vid varje varvning, och det blev ju några varv med tanke på att banan bara var 350 m, och jag såg att jag höll en kilometertid på ca 7:10, vilket är på tok för snabbt för mig. Jag försökte sänka farten men lika fullt stod det på samma tid vid varje varvning. Det skiljde bara några sekunder hit eller dit.
Tiden gick snabbt, kanske för att man varvade så ofta att det hela tiden fanns delmål, och rätt snart hade vi sprungit en kvart... en halvtimme... 40 minuter... Och jag joggade fortfarande. När det var 10 min kvar kände jag att det skulle kunna gå, om jag bara var förståndig och inte fick för mig att spurta eller så. När det var cirka 5 min kvar höjde jag ändå farten en aning, men inte mer än att jag kände att jag hade koll på läget. När det var ungefär en minut kvar tog jag i, så när slutsignalen ljöd var jag härligt trött. Trött och nöjd, för jag hade ju faktiskt klarat av att jogga hela timmen.
Check på första delmålet. Nu tar jag sikte på nästa - att orka jogga hela TunnelRun i mars.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde...
-
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare. Några timmar på jobbet innan det va...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...



