Första delmålet

I dag var det dags för loppet inne på Mariebergs galleria.

Ett av mina mål för 2017 var ju att orka jogga hela timmen, men jag har inte ens fixat 30 min i en följd så förhoppningarna var inte stora. Visserligen vet jag att det snarare är uttråkningsdöden än uttröttningsdöden när man står på ett löpband, men ändå. Steget mellan en knapp halvtimme och en timme är rätt stort. Som en extra sporre hade jag lovat mig själv att få köpa en par galet snygga tights om jag fixade hela timmen.

Vi inledde dagen med hotellfrukost och drog i väg till gallerian. Väl där var ju hel- och halvmara-människorna i full gång, så det var lite stämning. En del publik också, om än inte så många.

När starten gick så gjorde jag mitt bästa för att hålla igen. Jag vet att jag har lätt att dras med och som den snigel jag är så fixar jag inte att hålla någon högre hastighet, då tar jag liksom slut.

Jag kunde inte låta bli att kolla tavlan vid varje varvning, och det blev ju några varv med tanke på att banan bara var 350 m, och jag såg att jag höll en kilometertid på ca 7:10, vilket är på tok för snabbt för mig. Jag försökte sänka farten men lika fullt stod det på samma tid vid varje varvning. Det skiljde bara några sekunder hit eller dit.

Tiden gick snabbt, kanske för att man varvade så ofta att det hela tiden fanns delmål, och rätt snart hade vi sprungit en kvart... en halvtimme... 40 minuter... Och jag joggade fortfarande. När det var 10 min kvar kände jag att det skulle kunna gå, om jag bara var förståndig och inte fick för mig att spurta eller så. När det var cirka 5 min kvar höjde jag ändå farten en aning, men inte mer än att jag kände att jag hade koll på läget. När det var ungefär en minut kvar tog jag i, så när slutsignalen ljöd var jag härligt trött. Trött och nöjd, för jag hade ju faktiskt klarat av att jogga hela timmen.

Check på första delmålet. Nu tar jag sikte på nästa - att orka jogga hela TunnelRun i mars.