Visar inlägg med etikett nöjd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nöjd. Visa alla inlägg

söndag 11 juni 2017

Söder Runt - så jäkla kul!!

I går sprang jag Söder runt, ett lopp som bokstavligen går runt Söder i Stockholm.
Det var ett annorlunda lopp. Dels startade det på kvällen, kl 19.45, dels ingick det after run med pizza och öl. Det var inte så himla många deltagare, så där en 800 st tror jag, men det var ju bara en fördel. Hela upplägget var grymt bra. Man fick hämta sin nummerlapp i en butik med galet trevlig personal, så det började ju bra direkt. Det var lätt att hitta till starten och det kryllade av peppande och glada funktionärer. Sånt gillar en snigel som liksom inte direkt ligger i täten på lopp.

Jag gick ut rätt hårt, kanske för hårt, men det är ju så lätt att dras med. Jag, som en bra dag, kan fixa en femma strax under 35 min tog första kilometer på 6.44, andra på 6.42 och tredje på 6.50. Jag insåg ju att det liksom inte skulle hålla hela milen, så jag försökte sänka farten men det gick så där. Fjärde kilometern gick jag ca 300 m i samband med vätskekontrollen, ändå tog jag den på 7.01. Så fortsatte det, 6.50, 6.46, 6.46... Helt galet.

Då öppnades himlen och en sjujävla åskskur drog i gång. På typ en minut var jag genomblöt, verkligen dyngsur. Skorna blev tunga, byxorna klistrades fast, tröjan blev fullständigt slimmad - och jag blev akut kissnödig. Grymt dålig kombination. Jag tappade liksom allt och strax innan vätskekontroll nummer 2, vid 7,5 km, tog jag en gåvila.

Resten av loppet växlade jag gång och jogging. Inte mycket gång men ändå några inslag. Det fanns liksom absolut inget pannben kvar, det är nog gjort av papper.

Tiden då? Jo alltså, 7.10, 7.03 och 7.09 - med andra ord var jag ändå snabbare där än jag är en normal runda (som är betydligt kortare än en mil).


Jag gick i mål på en tid som jag tror är en av de snabbaste - kanske den absolut snabbaste - jag nånsin fixat. Det är jag så hysteriskt jäkla nöjd med.


Väl i mål fick jag en medalj som nog är den tyngsta medalj jag har. Det var liksom whiplash-varning när man fick den om halsen. Jag orkade knappt bära den. (okej, kanske en aning överdrivet, men bara en aning)

Jag fick en flaska vatten och letade mig sedan till after-run-området där det stod ännu fler underbara funktionärer och delade ut en rejäl pizza-slice. Sällan har väl något varit så gott.

Att den inlämnade väskan var genomblöt var väl den enda arrangörsmiss jag upptäckte, men den där jäkla syndafloden som kom hade nog ingen räknat med. Jag bytte tröja, den var ändå en aning mindre dyngsur än den jag hade på mig, och gick sedan tillbaka till  hotellet. Jag var alldeles för genomkall för att stanna på någon after run, hur trevligt den än skulle vara. Det tar jag nästa år, för jag kommer definitivt att springa detta lopp igen.

Flack bana, trevliga funktionärer, vacker miljö och grym medalj - vad finns mer att önska?

torsdag 2 mars 2017

Mensvärk, trötthet och allmän leda

Efter en rätt rörig dag på jobbet, och en mensvärk av episka mått, hade jag NOLL lust att byta om och bege mig ut och jogga. Den där lilla djävulen på axeln viskade nåt om att man inte behövde jogga när man har mensvärk... och att det nog är nyttigare att hänga i soffan när man känner sig stressad... och att jag ju tränade i går.. och i morgon är det fredag, vilket betyder fredagsfys.... Skälen att låta bli var många.



Men nu hade jag ju faktiskt bestämt att jag skulle jogga.. och jag vet att jag mår så himla gott efteråt... och med en alvedon så känns inte mensvärken... och jag behöver ju inte ta död på mig, jag kan ju ta en mysrunda... och utomhus, så skönt med frisk luft...

Alltså bytte jag om, snörade på mig skorna och begav mig ut. Ut, verkligen ut, det känns som om det är flera veckor sen jag joggade utomhus. Jag tog en omväg till spåret. Benen kändes förvånansvärt pigga så jag bestämde mig för att jogga hela vägen till spåret. Ingen gå-paus där inte.

Väl framme vid spåret så vet jag att det är rätt segt uppför i början, egentligen är det svagt uppför de första 700 meterna och jag orkar inte springa i uppförsbackar, det vet jag ju... eller....

Jag körde med metoden "bara en lyktstolpe till" tills jag var uppe för den första delen av backen. Där blir det en liten platå och där kunde jag hämta andan. Nästa etapp är brantare, men jag tog  mig an den också, med samma pedagogiska metod ... "bara en lyktstolpe till". Vips (eller nja, snarare FLÅS, så var jag uppe på krönet och jag hade en skaplig nedförsbacke att njuta av. Resten av spåret är ganska lätt, så då kände jag mig liksom rätt säker på att jag skulle fixa banan runt, trots allt.



Nöjd, på gränsen till kaxig, kom jag runt banan. Kvar var då ca 700 meter hem. En snutt på cykelbanan, en bit på vägen, en liten mördarbacke och så lite platt. Jag bestämde mig för att jag skulle jogga fram till cykelbanan... sen sköt jag upp det fram till vägen.... fram till mördarbacken.... sen körde jag "bara en lyktstolpe till" uppför backen.... den lilla platta som var kvar sen, den kunde jag ju inte gå på, när jag hade klarat av att jogga allt det andra, eller hur...

Alltså joggade jag hela vägen hem!

Väl hemma tankade jag givetvis över rutten från klockan till datorn. 5 km, i ett lugnt tempo, så lugnt att jag ju orkat jogga hela rundan... Med tanke på att jag nyss knäckt 35-minuters på löpband, och då var jag rätt slut, så tyckte jag nog att cirkus 40 var rätt rimligt.



36.19!! Fasen, helt plötslig känns ju Motorps-femman under 35 inte alls orimligt.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...