Visar inlägg med etikett njuta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett njuta. Visa alla inlägg

tisdag 22 augusti 2017

T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften

Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.

Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)

Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.

Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.

Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.


söndag 4 juni 2017

Jag vill ha en burk...

Efter att ha städat halva dagen, så där grundligt som är så himla skönt - efteråt - så snörade jag på skorna och drog upp till Motorp. Planen var en grön/vit runda. Det spåret är 6,2 km, så jag bestämde mig redan i bilen dit att jag skulle ta en extra sväng för att komma upp i 6,5 km om jag hade minsta lilla kraft kvar.

Den första kilometern var väl ingen njutning, det är det ju sällan, men sen rullade det liksom på. Benen gick som av sig själva, jag hade en grymt bra ljudbok i öronen, det var alldeles lagom varmt och regnet hängde i luften så det var mycket syre.

När jag närmade mig mål kände jag att jag hade krafter kvar så jag fortsatte in på spåret igen för att ta en extra bit. Inte till 6,5 km utan till 7 km, för jag kände mig pigg. Det var 3 kvinnor som stod där vid start/mål och de tittade lite konstigt på mig när jag glömde att stanna utan fortsatte ut i terrängen igen.

Väl i spåret kom jag på att det ju finns en kort runda, en som är bara 1,5 km, så jag tog den. Lika bra när jag ändå känner mig pigg, tänkte jag, och tog sikte på de blå markeringarna.

Problemet var ju att när jag kom i mål andra gången visade klockan 7,7 km - och det vet ju att alla man inte kan stoppa på komma-sju så det var ju liksom bara att nöta 300 meter till. Kvinnorna stod fortfarande kvar... De tittade ännu mer konstigt på mig, men det får man ju bjuda på. Jag tog en liten extra krok, bara så pass att klockan signalerade 8 km. Då gav jag mig faktiskt. Jag var inte kräk-slut men dels började jag bli hungrig, dels hade jag sagt till min man att jag skulle jogga 6 km och jag ville inte att han skulle börja fundera.


Den där känslan, när man känner att man orkar så mycket mer än man tänkt sig, att man nästan inte ens VILL sluta jogga..... Tänk om man kunde stoppa ner den känslan i en burk och spara den till en sån där skit-runda när man inte bara har bly i skorna på utan även cement i benen och betong i armarna, ni vet. Då skulle man kunna ta fram den där burkan, lätta lite på locket och ta ett litet smakprov....

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...