Visar inlägg med etikett ultravasan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ultravasan. Visa alla inlägg

söndag 10 september 2017

342 dagar kvar

Den senaste tiden har jag tappat lite löpning. Allt nytt på jobbet, renovering av klädkammaren och en lurkande förkylning har gjort att jag valt bort joggandet i några dagar.

I morse släpptes startplatserna till UltraVasan 2018 och jag hängde liksom på låset för en plats. Efter några stressiga minuter då jag först inte kom in, sen inte kom på vilket inlogg jag hade och slutligen roddade runt mellan anmälningssidan och BankID så fick jag mitt bekräftelsemejl.

Snabbt som en iller drog jag i väg ett mejl till Kungshaga hotell och bekräftade min bokning där så nu är även boendet bokat. Det känns skönt att ha allt klart, liksom.

Som en kick-start blir det nu ett omtag i det här godis-stoppet, så från och med i morgon är det slut på godis och sötsaker (med ett litet uppehåll när jag ska på Chokladkalaset i Göteborg). Fram tills jag åker till STHLM Above and Below är det ordning och reda som gäller. Ingen skräpmat, ingen godis och inget annat skräp. Dessutom ska jag undvika kolhydrater, i alla fall de tomma och snabba rackarna.

Dessutom ska jag sätta fart på joggingskorna igen, så att det blir nån ordning på det hela. Jag vet ju att det är så skönt när alla bitar är på plats.

tisdag 22 augusti 2017

T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften

Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.

Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)

Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.

Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.

Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.


söndag 20 augusti 2017

UltraVasan45 - SÅ jäkla häftigt!!

Efter att ha väntat i nästan ett år har jag nu - äntligen - genomfört min UltraVasa.

Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....

Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.

Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.


De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.


Regnet fortsatte att förgylla vår färd mot Mora. Det regnade mer eller mindre, men det upphörde liksom inte. Spåret var mer lera än spår och vattenpölarna stora nog att rymma en haj och ett par krokodiler. 



Men jag lät varken underlaget eller nederbörden påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av hela loppet, fnissade lite över det bedrövliga vädret och över hur slipprigt och halt det var. Stämningen var god både bland deltagarna och bland funktionärerna så det var ändå så jäkla underbart.

Efter halva sträckan stannade vi till, syrran och jag, och förevigade oss. Att vi ser ut som dränkta katter på bilden bjuder vi på. 



När det var drygt 15 km kvar fick syrran känningar i rumpan så hon valde att sakta ner. Jag kände mig fortfarande rätt pigg, även om det kändes en del i höfter och lår, så jag nötte på.

Efter några timmar tittade dock solen fram, inte länge men den visade i alla fall att det fanns där uppe bakom molnen nånstans. Regnet upphörde så pass att jag - nästan - hann få tröjan att torka. Eller kanske inte torka, men sluta droppa av regnvatten. Därför var det lite kul att Mora, alltså företaget, hade satt upp en reklam-grej:


Jag kan lova att en dusch inte var vad jag behövde just då, men det roade mig. Snacka om att den reklamkampanjen var.. ska vi säga.... äh, vi släpper det.

När man passerar Eldris är det mindre än en mil kvar, ensiffrigt med andra ord, så då kändes det nästan som om man var i mål. Eftersom det fanns skyltar vid varje kilometer var det lätt att räkna ner och det tickade på. 8 km kvar... 7.... 6... 5.... 4... 


Nya regnskurar kom och blötte ner mig men det spelade ingen roll. När jag kom in i Mora-parken, som man hört så mycket om, så var det så himla häftigt, det var så där så att man fick stå-päls. Bara en kilometer kvar, en enda ynklig kilometer. Över bron och in på upploppet, där var det dags att börja jogga lite försiktigt, för man joggar ju in över mållinjen. Publiken var underbar. Man kände sig som segraren när folk jublande, hejade och applåderade och väl i mål var jag så slut, så nöjd och så jävla kaxig. Jag hade klarat det!



Men oj så skitig jag var. Skitig och genomblöt. De stackars skorna lär väl inte torka på två veckor. Minst!


Men vad gör väl det, jag köper väl nya då. För jag har fixat UltraVasan.


Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?

Var det jobbigt? JA!

Vill jag göra om det? ABSOLUT!


En liten filmsnutt från loppet kan jag också bjuda på.

torsdag 10 november 2016

Okej, nu så...

Om sisådär 280 dagar ska jag stå där på startlinjen, redo att ta mig 45 km till målet i Mora. 45 kilometer, vad är det för fel på mig?

Jag är snart 50 år, har aldrig varit vältränad, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har ändå fått för mig att jag gillar att utmana mig själ, att testa vad jag är kapabel att genomföra. Det tänket har fått mig att genomföra allt från Tjejmilen och VårRuset till GöteborgsVarvet, 6-timmars och 12-timmars.

Jag har världens tunnaste pannben när det gäller att ta i när jag är trött, men jag har en envishet som är stor nog att synas från rymden. Den envisheten fick mig att fortsätta timme efter timme efter timme på det tolvtimmarslopp jag körde i somras.

Det jag behöver göra nu är ju att hålla i min träning trots att det är vinter, mörkt och kallt. På gymmet kan jag köra styrka och lite löpband, men de längre distanserna fixar jag inte på löpband. Det är så vansinnigt tråkigt att stå där och nöta.

För att inte sätta målet alltför högt, vilket jag gärna gör, så tänker jag så här:

En kickstart, en mini-runstreak, under nästa vecka.
En joggingtur varje dag, minst 20 minuter men helst mer.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...