söndag 20 augusti 2017

UltraVasan45 - SÅ jäkla häftigt!!

Efter att ha väntat i nästan ett år har jag nu - äntligen - genomfört min UltraVasa.

Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....

Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.

Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.


De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.


Regnet fortsatte att förgylla vår färd mot Mora. Det regnade mer eller mindre, men det upphörde liksom inte. Spåret var mer lera än spår och vattenpölarna stora nog att rymma en haj och ett par krokodiler. 



Men jag lät varken underlaget eller nederbörden påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av hela loppet, fnissade lite över det bedrövliga vädret och över hur slipprigt och halt det var. Stämningen var god både bland deltagarna och bland funktionärerna så det var ändå så jäkla underbart.

Efter halva sträckan stannade vi till, syrran och jag, och förevigade oss. Att vi ser ut som dränkta katter på bilden bjuder vi på. 



När det var drygt 15 km kvar fick syrran känningar i rumpan så hon valde att sakta ner. Jag kände mig fortfarande rätt pigg, även om det kändes en del i höfter och lår, så jag nötte på.

Efter några timmar tittade dock solen fram, inte länge men den visade i alla fall att det fanns där uppe bakom molnen nånstans. Regnet upphörde så pass att jag - nästan - hann få tröjan att torka. Eller kanske inte torka, men sluta droppa av regnvatten. Därför var det lite kul att Mora, alltså företaget, hade satt upp en reklam-grej:


Jag kan lova att en dusch inte var vad jag behövde just då, men det roade mig. Snacka om att den reklamkampanjen var.. ska vi säga.... äh, vi släpper det.

När man passerar Eldris är det mindre än en mil kvar, ensiffrigt med andra ord, så då kändes det nästan som om man var i mål. Eftersom det fanns skyltar vid varje kilometer var det lätt att räkna ner och det tickade på. 8 km kvar... 7.... 6... 5.... 4... 


Nya regnskurar kom och blötte ner mig men det spelade ingen roll. När jag kom in i Mora-parken, som man hört så mycket om, så var det så himla häftigt, det var så där så att man fick stå-päls. Bara en kilometer kvar, en enda ynklig kilometer. Över bron och in på upploppet, där var det dags att börja jogga lite försiktigt, för man joggar ju in över mållinjen. Publiken var underbar. Man kände sig som segraren när folk jublande, hejade och applåderade och väl i mål var jag så slut, så nöjd och så jävla kaxig. Jag hade klarat det!



Men oj så skitig jag var. Skitig och genomblöt. De stackars skorna lär väl inte torka på två veckor. Minst!


Men vad gör väl det, jag köper väl nya då. För jag har fixat UltraVasan.


Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?

Var det jobbigt? JA!

Vill jag göra om det? ABSOLUT!


En liten filmsnutt från loppet kan jag också bjuda på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...