Kära nån, nu är mars slut. Årets första kvartal har gått, och det är dags att göra en liten delsummering.
Enligt plan ska jag ha joggat 22 mil nu - och det har jag ju. :-) Jag är uppe i 23,9 mil, jag har alltså lite marginal. Då ska man också komma ihåg att jag avrundar neråt varje gång det inte är jämn kilometer, aldrig uppåt.
Vad gäller de övriga målen ser det lite dystrare ut, men i morgon ska jag i alla fall ge mig ut på milen. Även om det nu är så att jag kanske inte orkar jogga hela, ska jag i alla fall ta mig runt hela. Utan gnäll, liksom. Skam den som ger sig, tänker jag.
I dag tog jag en femma på Motorp. Det gick rätt bra, trots att det var 4 grader och regn. Jag frös liksom, fast jag sprang mig varm. Jag gillar verkligen spåren i Motorp. De är välskötta, välbesökta (nåja, i dag var jag ensam där) och flacka.
Där kan jag hålla min jämna snigelhastighet och stanna i min lilla bekvämlighets-låda.
I påskhelgen ska jag försöka mig på 15 km, så jag skjuter på det målet ett par dagar. Tanken var ju innan påsk, men....
Jag bara måste ju få till längre distanser, det är ju inte så att tiden står stilla utan UV45 närmar sig med stormsteg. Jag har inga planer på att orka jogga hela UV, men jag ska i alla fall ta mig i mål med hedern i behåll. Jag har 140 dagar på mig att komma i betydligt bättre form än nu.
Visar inlägg med etikett pannben. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pannben. Visa alla inlägg
fredag 31 mars 2017
måndag 20 februari 2017
Backträning
Efter en titt på banprofilen till TunnelRun är det bara att konstatera - jag måste köra backträning!
Jag är kass på uppförsbackar, har svårt att plåga mig och jogga uppför. De där backarna på slutet av loppet kommer liksom att bli en utmaning. Med andra ord är det dags att plocka fram pannbenet och nöta lite backar innan loppet.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag ser fram emot det, men det som inte dödar, det härdar. 😖
Jag är kass på uppförsbackar, har svårt att plåga mig och jogga uppför. De där backarna på slutet av loppet kommer liksom att bli en utmaning. Med andra ord är det dags att plocka fram pannbenet och nöta lite backar innan loppet.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag ser fram emot det, men det som inte dödar, det härdar. 😖
tisdag 31 januari 2017
Så där ja...
I dag, i januaris sista skälvande timmar, körde jag en halvtimme på löpbandet för att skrapa ihop den där sista slatten av de planerade 70 km under januari. Sammanlagt blev det 3,5 km så totalen i januari blev 73 km.
Löpband är inte kul, det kan ingen påstå, men det går att variera sig så pass att det är okej. Jag brukar köra någon form av intervaller, då känns det som om tiden går lite snabbare. Då kan jag också köra i lite högre fart, vilket ju gör att det tickar kilometer.
I dag hade jag bestämt tid istället för sträcka - 30 minuter. Jag började med att gå snabbt i 10 min och skulle sedan jogga i 10, tänkte jag. Jag körde i gång lite försiktigt, 8,5 istället för 8,7 eller 9,0 som jag brukar köra på. Efter 5 minuter började jag räkna ner... halvtid, liksom. Men när jag var framme på 10 min var jag inte slut, så jag fortsatte lite till... En minut i taget... Tills jag joggat 15 min i ett svep, på ett löpband, utan att variera hastighet. Sen gick jag 5 min, innan jag bytte till cross trainer där jag också körde 30 min. Skönt!
I morgon börjar februari-utmaningen, Spring Tills Du Stupar, så mitt plan för denna vecka ser ut så här:
onsdag - 15 min jogga på löpband, 45 min cross trainer
torsdag - 15 min jogga på löpband, 45 min cross trainer
fredag - 3 km på löpband, 30 min på cross trainer
lördag - 4 km jogga utomhus, 30 min cross trainer
söndag - 5 km på löpband
Det skulle ge 14 km in på joggingkontot och 25 km in på Ica klassikern. En bra vecka, alltså :-)
Löpband är inte kul, det kan ingen påstå, men det går att variera sig så pass att det är okej. Jag brukar köra någon form av intervaller, då känns det som om tiden går lite snabbare. Då kan jag också köra i lite högre fart, vilket ju gör att det tickar kilometer.
I dag hade jag bestämt tid istället för sträcka - 30 minuter. Jag började med att gå snabbt i 10 min och skulle sedan jogga i 10, tänkte jag. Jag körde i gång lite försiktigt, 8,5 istället för 8,7 eller 9,0 som jag brukar köra på. Efter 5 minuter började jag räkna ner... halvtid, liksom. Men när jag var framme på 10 min var jag inte slut, så jag fortsatte lite till... En minut i taget... Tills jag joggat 15 min i ett svep, på ett löpband, utan att variera hastighet. Sen gick jag 5 min, innan jag bytte till cross trainer där jag också körde 30 min. Skönt!
I morgon börjar februari-utmaningen, Spring Tills Du Stupar, så mitt plan för denna vecka ser ut så här:
onsdag - 15 min jogga på löpband, 45 min cross trainer
torsdag - 15 min jogga på löpband, 45 min cross trainer
fredag - 3 km på löpband, 30 min på cross trainer
lördag - 4 km jogga utomhus, 30 min cross trainer
söndag - 5 km på löpband
Det skulle ge 14 km in på joggingkontot och 25 km in på Ica klassikern. En bra vecka, alltså :-)
måndag 30 januari 2017
Bara timmar kvar...
Januari är jättesnart slut och det börjar bli dags att summera månaden. Visserligen har jag även i morgon på mig, vilket är tur, för jag är inte riktigt i mål med 70 km än. Det saknas en halv, en ynka halv, kilometer till 70 km.
Som lök på laxen har jag ju Ica klassikern att fixa också - liksom den galna idén att hänga på en utmaning som heter Spring tills du stupar. Den utmaningen går ut på att man ska springa lika många kilometer som dagen har som datum... Alltså 1 km den 1/2, 7 km den 7/2 och 16 km den 16/2 osv...
Eftersom jag inte ens brukar fixa en vanlig run streak så är det en fullständigt horribel utmaning, men vad fasen - det är väl bara att försöka. Det värsta som kan hända är väl att jag inte klarar hela månaden...
Men - det betyder att jag behöver pinna på en hel del på cross trainern i början av februari för att slippa kombinera de långa joggingpassen med cross trainer senare.
Vad gäller kosten har jag nu ätit paleo i 3 veckor, alltså inget gluten och inget laktos. Inget socker heller, bortsett från honung sånt som finns i kryddor. Till helgen bryter jag detta och inför vettiga kolhydrater, men försöker ändå undvika vitt mjöl och vitt socker i fortsättningen.
Som lök på laxen har jag ju Ica klassikern att fixa också - liksom den galna idén att hänga på en utmaning som heter Spring tills du stupar. Den utmaningen går ut på att man ska springa lika många kilometer som dagen har som datum... Alltså 1 km den 1/2, 7 km den 7/2 och 16 km den 16/2 osv...
Eftersom jag inte ens brukar fixa en vanlig run streak så är det en fullständigt horribel utmaning, men vad fasen - det är väl bara att försöka. Det värsta som kan hända är väl att jag inte klarar hela månaden...
Men - det betyder att jag behöver pinna på en hel del på cross trainern i början av februari för att slippa kombinera de långa joggingpassen med cross trainer senare.
Vad gäller kosten har jag nu ätit paleo i 3 veckor, alltså inget gluten och inget laktos. Inget socker heller, bortsett från honung sånt som finns i kryddor. Till helgen bryter jag detta och inför vettiga kolhydrater, men försöker ändå undvika vitt mjöl och vitt socker i fortsättningen.
lördag 28 januari 2017
90 långa minuter...
Eftersom jag har en jäkla förmåga att hoppa på utmaningar så hängde jag på Ica klassikern i fjol. Cyklingen, simningen och joggingen var väl inga större problem - men nu är det skidåkning. Jag åker inte skidor, dessutom finns det ingen snö, så jag fick kolla in alternativen. Stakmaskin (blä), stavgång (hmm) och cross trainer (tråååkigt)... Bara att välja vad man kan stå ut med, alltså.
Jag tänkte att jag skulle kunna göra pinan så kort som möjligt. Jag har sex veckor på mig att fixa detta. Sex helger alltså. Om man kör 90 min crosstrainer varje helg så är man i hamn. Då är det bara en dag i veckan som man behöver ägna åt cross trainern, de övriga kan jag lägga på jogging eller vila.
90 minuter, sex kvartar, det fixar man - eller hur? I dag var första passet. En bra ljudbok i mobilen och så ner på gymmet. Första kvarten gick bra, den kändes kort och jag var vid gott mod. Den andra gick också snabbt, men sen började det bli segt. Jag vet inte om det var mest jobbigt eller mest tråkigt, det är nåt med cross trainer som jag tycker är så mördande trist. Löpband är heller inte kul, men det står jag ut med.
Efter en timme vände jag tidräkningen på maskinen och började räkna ner i stället. Minuterna gick inte fort, det kan man inte påstå, men de gick i alla fall och rätt som det var så hade jag gjort mina 90 minuter.
Svettig, trött, slut och nöjd åkte jag hem och duschade. Insikten om att det är FEM (!) såna här omgångar kvar är väl inte direkt lockande, men jag vill ju inte misslyckas med det sista momentet i Ica klassikern så det är väl bara att tugga i sig.
Jag tänkte att jag skulle kunna göra pinan så kort som möjligt. Jag har sex veckor på mig att fixa detta. Sex helger alltså. Om man kör 90 min crosstrainer varje helg så är man i hamn. Då är det bara en dag i veckan som man behöver ägna åt cross trainern, de övriga kan jag lägga på jogging eller vila.
90 minuter, sex kvartar, det fixar man - eller hur? I dag var första passet. En bra ljudbok i mobilen och så ner på gymmet. Första kvarten gick bra, den kändes kort och jag var vid gott mod. Den andra gick också snabbt, men sen började det bli segt. Jag vet inte om det var mest jobbigt eller mest tråkigt, det är nåt med cross trainer som jag tycker är så mördande trist. Löpband är heller inte kul, men det står jag ut med.
Efter en timme vände jag tidräkningen på maskinen och började räkna ner i stället. Minuterna gick inte fort, det kan man inte påstå, men de gick i alla fall och rätt som det var så hade jag gjort mina 90 minuter.
Svettig, trött, slut och nöjd åkte jag hem och duschade. Insikten om att det är FEM (!) såna här omgångar kvar är väl inte direkt lockande, men jag vill ju inte misslyckas med det sista momentet i Ica klassikern så det är väl bara att tugga i sig.
tisdag 29 november 2016
Det gäller att vara snabb
Snabbare än Latmasken i alla fall.
Efter jobbet skyndade jag mig hem och bytte om till träningskläder, fort som 17 för att inte hinna känna ifall jag var sugen på att jogga eller inte.
Att bege sig ut i mörkret och kylan kändes inte så himla lockande, men jag vet ju att det är skönt efteråt så jag bet ihop och gav mig ut. Benen kändes inte alls så tunga som jag befarat utan det gick rätt bra. Jag tog en ny runda som jag visste gick via en rätt elak uppförsbacke, men det gick bra även där.
Efter drygt 4 km började jag få känningar i ena knäet. Jag har aldrig haft problem med knän, höfterna brukar vara mina akilleshälar, så lite bekymrad blev jag. När klockan pep för 5 km valde jag att avbryta och gå den sista biten hem. Knäet gjorde liksom inte ont, utan det kändes stelt och svullet på nåt vis. Jag hade nog ca 1,5 km hem men allt eftersom jag promenerade så avtog känslan i knäet och nu känner jag ingenting alls. Kanske var det inte annat än Latmasken som bet till, kanske var det nåt lite irriterat som då tyckte det var rätt okej att avbryta joggandet och gå en bit istället.
Oavsett vilket är jag nöjd med 5 km jogging utan gåvila, och det i en hastighet som ligger i det spann jag räknar som bra-med-mina-mått-mätt.
Efter jobbet skyndade jag mig hem och bytte om till träningskläder, fort som 17 för att inte hinna känna ifall jag var sugen på att jogga eller inte.
Att bege sig ut i mörkret och kylan kändes inte så himla lockande, men jag vet ju att det är skönt efteråt så jag bet ihop och gav mig ut. Benen kändes inte alls så tunga som jag befarat utan det gick rätt bra. Jag tog en ny runda som jag visste gick via en rätt elak uppförsbacke, men det gick bra även där.
Efter drygt 4 km började jag få känningar i ena knäet. Jag har aldrig haft problem med knän, höfterna brukar vara mina akilleshälar, så lite bekymrad blev jag. När klockan pep för 5 km valde jag att avbryta och gå den sista biten hem. Knäet gjorde liksom inte ont, utan det kändes stelt och svullet på nåt vis. Jag hade nog ca 1,5 km hem men allt eftersom jag promenerade så avtog känslan i knäet och nu känner jag ingenting alls. Kanske var det inte annat än Latmasken som bet till, kanske var det nåt lite irriterat som då tyckte det var rätt okej att avbryta joggandet och gå en bit istället.
Oavsett vilket är jag nöjd med 5 km jogging utan gåvila, och det i en hastighet som ligger i det spann jag räknar som bra-med-mina-mått-mätt.
söndag 27 november 2016
Carina - Pannben, 1 - 0
I går tog jag en joggingtur på Billingen i Skövde. Jag älskar de spåren och saknar nåt liknande fritidsområde här i trakterna. Motorp i all ära, men det är liksom inte riktigt lika.
Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.
Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.
En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.
Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...
Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.
Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.
Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!
Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.
Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.
En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.
Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...
Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.
Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.
Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!
fredag 18 november 2016
Man ångrar inte det pass som blev av
I går orkade jag inte träna. Jag hittade på en massa bra ursäkter och klev i mysbyxorna istället för träningskläderna efter jobbet. Jag började plocka fram kvällsmaten - men stannade sedan upp och insåg att jag skulle ångra mig. Alltså slängde jag på mig träningskläder och gav mig ut i halkan. Jag trippade snarare än joggade, men fick i alla fall ihop lite drygt 20 minuter.
I dag skulle jag möta dotter och barnbarn vid tåget. Jag tog en omväg via joggingspåret och fick ihop närmare 5 km - i dagsljus. Inte illa alls. Dessutom blev det promenad hem från stationen med barnvagn samt till och från stationen när de skulle åka hem.
Jag synkade stegräknaren på över 22 tusen steg. Rätt okej, faktisk.
I dag skulle jag möta dotter och barnbarn vid tåget. Jag tog en omväg via joggingspåret och fick ihop närmare 5 km - i dagsljus. Inte illa alls. Dessutom blev det promenad hem från stationen med barnvagn samt till och från stationen när de skulle åka hem.
Jag synkade stegräknaren på över 22 tusen steg. Rätt okej, faktisk.
tisdag 15 november 2016
Jorå, i dag också...
Egentligen jobbar jag till 16 på tisdagar, men i dag blev jag sen därifrån. Klockan var över 16.30 innan jag satte mig i bilen och rullade hemåt. Väl hemma körde jag samma princip som i går - direkt in och byta om utan att passera soffan.
Jag slängde på mig tights och tröja, jacka och reflexväst, snörade på mig skorna och startade min klocka. 25 minuter och drygt 3 km senare var jag tillbaka hemma. Ingen kan påstå att det gick snabbt, men jag joggade hela rundan och jag kom ut i mörker och regn.
Jag tvivlar verkligen på att jag skulle ha begett mig ut i mörkret om jag inte hade bestämt mig för min mini-runstrek,
torsdag 10 november 2016
Okej, nu så...
Om sisådär 280 dagar ska jag stå där på startlinjen, redo att ta mig 45 km till målet i Mora. 45 kilometer, vad är det för fel på mig?
Jag är snart 50 år, har aldrig varit vältränad, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har ändå fått för mig att jag gillar att utmana mig själ, att testa vad jag är kapabel att genomföra. Det tänket har fått mig att genomföra allt från Tjejmilen och VårRuset till GöteborgsVarvet, 6-timmars och 12-timmars.
Jag har världens tunnaste pannben när det gäller att ta i när jag är trött, men jag har en envishet som är stor nog att synas från rymden. Den envisheten fick mig att fortsätta timme efter timme efter timme på det tolvtimmarslopp jag körde i somras.
Det jag behöver göra nu är ju att hålla i min träning trots att det är vinter, mörkt och kallt. På gymmet kan jag köra styrka och lite löpband, men de längre distanserna fixar jag inte på löpband. Det är så vansinnigt tråkigt att stå där och nöta.
För att inte sätta målet alltför högt, vilket jag gärna gör, så tänker jag så här:
Jag är snart 50 år, har aldrig varit vältränad, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har ändå fått för mig att jag gillar att utmana mig själ, att testa vad jag är kapabel att genomföra. Det tänket har fått mig att genomföra allt från Tjejmilen och VårRuset till GöteborgsVarvet, 6-timmars och 12-timmars.
Jag har världens tunnaste pannben när det gäller att ta i när jag är trött, men jag har en envishet som är stor nog att synas från rymden. Den envisheten fick mig att fortsätta timme efter timme efter timme på det tolvtimmarslopp jag körde i somras.
Det jag behöver göra nu är ju att hålla i min träning trots att det är vinter, mörkt och kallt. På gymmet kan jag köra styrka och lite löpband, men de längre distanserna fixar jag inte på löpband. Det är så vansinnigt tråkigt att stå där och nöta.
För att inte sätta målet alltför högt, vilket jag gärna gör, så tänker jag så här:
En kickstart, en mini-runstreak, under nästa vecka.
En joggingtur varje dag, minst 20 minuter men helst mer.
En joggingtur varje dag, minst 20 minuter men helst mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde...
-
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare. Några timmar på jobbet innan det va...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...


