I går sprang (och gick) jag Sylvesterloppet i Göteborg. Vilket underbart lopp! Bra arrangerat med underbara funktionärer. En bana som var flack och lättjoggad, även om jag inte orkade jogga hela tiden. Vi var rätt många människor, nästan 1500 st, som valde att ägna lite nyårs-tid till att svettas. Plus alla funktionärer och en del publik. Sånt gillas! Och medalj, medalj är viktigt!
Efter loppet var det skönt att gå till hotellet, duscha och sen gå ut och äta lite. Det kändes välförtjänt, faktiskt.
I morse vaknade jag tidigt, med stela ben och lite träningsvärk i ryggen. Eftersom det nu är 2017 och mina nya mål och planer kickat in så var det bara att bestämma sig - motionera före frukost på hotellet, eller hemma mot kvällen. Det valet var inte svårt så jag pallrade mig ur sängen, bytte om och gick till hotellgymmet. Där var det ingen trängsel, ingen kö alls till maskinerna. Tvärtom var jag alldeles ensam första kvarten.
Medan många andra vaknade med betongkeps i dag, så kändes mina ben som betongben, så det var tungt och segt att nöta band. 3,5 km blev det i alla fall, men alls inte allt joggandes. Det funkade liksom inte. Som extra lök på laxen så stod löpbanden mitt framför speglar så jag kunde riktigt studera hur tunga och klumpiga löpsteg jag hade i dag. Det var liksom inte gasell eller ballerina man tänkte på när man såg mig, det lovar jag.
Men till skillnad från många andra så tränade jag i alla fall, jag får väl vara nöjd med det.
Dessutom är det nu socker/sötsaks/alkohol/skräpmats-stopp så jag hoppas att flåset snabbt ska bli bättre de närmsta veckorna.
Visar inlägg med etikett tunga fötter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tunga fötter. Visa alla inlägg
söndag 1 januari 2017
söndag 27 november 2016
Carina - Pannben, 1 - 0
I går tog jag en joggingtur på Billingen i Skövde. Jag älskar de spåren och saknar nåt liknande fritidsområde här i trakterna. Motorp i all ära, men det är liksom inte riktigt lika.
Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.
Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.
En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.
Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...
Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.
Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.
Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!
Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.
Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.
En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.
Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...
Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.
Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.
Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!
lördag 19 november 2016
Lördagsnöje
Ska man tillbringa natten i storstan (Örebro) och gå på stand up så får man liksom ta sin runda på lördagsförmiddagen, minsann. Alltså gick jag upp, drack kaffe, snörade på mig skorna och drog i väg. 4 grader och regn.... Hurra :-)
Vädret slog snabbt om och ungefär halva rundan var istället solsken och helt underbart. Benen kändes alls inte lätta och jag valde att ta ett par små gåvilor, men det blev i alla fall 4 km och nästan en halvtimmes motion. Nu är det bara i morgon kvar så har jag fullföljt mitt mål om en liten mini-runstreak.
Vädret slog snabbt om och ungefär halva rundan var istället solsken och helt underbart. Benen kändes alls inte lätta och jag valde att ta ett par små gåvilor, men det blev i alla fall 4 km och nästan en halvtimmes motion. Nu är det bara i morgon kvar så har jag fullföljt mitt mål om en liten mini-runstreak.
onsdag 16 november 2016
Dagens pass
I dag var det inga lätta fötter som drog i väg. Jag har haft en sån där tung och seg huvudvärk hela dagen så jag skulle helst vilja slänga mig i säng direkt efter jobbet, men jag bytte snällt om och gav mig ut på en kort runda.
Mörker och regn är ju inte heller ett väder som lockar, men det är ju bara att acceptera för vädret är ju som det är.
I morgon hoppas jag på att få till ett gympass, med såväl löpband som lite styrka. Eller, få till och få till, det är ju upp till mig. Jag hoppas alltså att jag, i morgon, prioriterar ett gympass.
Mörker och regn är ju inte heller ett väder som lockar, men det är ju bara att acceptera för vädret är ju som det är.
I morgon hoppas jag på att få till ett gympass, med såväl löpband som lite styrka. Eller, få till och få till, det är ju upp till mig. Jag hoppas alltså att jag, i morgon, prioriterar ett gympass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde...
-
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare. Några timmar på jobbet innan det va...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...


