Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.
Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.
En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.
Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...
Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.
Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.
Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar