Det gäller att vara snabb

Snabbare än Latmasken i alla fall.

Efter jobbet skyndade jag mig hem och bytte om till träningskläder, fort som 17 för att inte hinna känna ifall jag var sugen på att jogga eller inte.

Att bege sig ut i mörkret och kylan kändes inte så himla lockande, men jag vet ju att det är skönt efteråt så jag bet ihop och gav mig ut. Benen kändes inte alls så tunga som jag befarat utan det gick rätt bra. Jag tog en ny runda som jag visste gick via en rätt elak uppförsbacke, men det gick bra även där.

Efter drygt 4 km började jag få känningar i ena knäet. Jag har aldrig haft problem med knän, höfterna brukar vara mina akilleshälar, så lite bekymrad blev jag. När klockan pep för 5 km valde jag att avbryta och gå den sista biten hem. Knäet gjorde liksom inte ont, utan det kändes stelt och svullet på nåt vis. Jag hade nog ca 1,5 km hem men allt eftersom jag promenerade så avtog känslan i knäet och nu känner jag ingenting alls. Kanske var det inte annat än Latmasken som bet till, kanske var det nåt lite irriterat som då tyckte det var rätt okej att avbryta joggandet och gå en bit istället.

Oavsett vilket är jag nöjd med 5 km jogging utan gåvila, och det i en hastighet som ligger i det spann jag räknar som bra-med-mina-mått-mätt.