Jag funderar ibland på hur omgivningen reagerar när man pratar motion. Visst är det intressant att folk som själva motionerar oftast uppmuntrar och kommer med goda råd, medan de som egentligen borde motionera själva hittar ursäkter för att slippa och gärna ifrågasätter om det är så nyttigt med motion. Det är ju inte helt ovanligt att en (överviktig) kollega/vän/släkting/granne säger ”men oj vad du tränar ofta, är det verkligen bra att träna så mycket som du gör, man ska ju leva också” medan en kollega/vän/släkting/granne som själv motionerar gärna berömmer och uppmuntrar, peppar och frågar hur det går.
Hur bemöter man detta? Vad ska man svara? ”Jo, det är jättedumt att motionera, det är mycket bättre att sitta hemma, äta bacon och pizza, röka ett paket om dagen och gärna stressa en massa också.”
Jag tror egentligen att det är lite avundsjuka som gör att människor blir negativa, att de också skulle vilja ta sig i kragen och komma i gång. Samtidigt kan det vara lite skrämmande att se att en överviktig 40+ klarar av att börja träna regelbundet, jisses det betyder ju att de också skulle klara av det – om de bara orkade försöka. Man får försöka stänga av öronen, fast det är inte helt enkelt.
Men, lika trist som det är när folk sätter krokben, lika kul är det med positiva människor, såna som säger att ”vad duktig du är” eller ”åh, jag önskar att jag var lika hurtig som du” eller ”kul, ska vi jogga ihop nån gång”.
Såna människor är kloka, dem ska man lyssna på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar