Eftersom jag påbörjade kolhydratreducerad kost i går så oroade jag mig inte särskilt utan jag ser det mer som en följd av att kroppen surar ihop när det inte får en massa socker och annat skräp.
I dag började det svida bak i halsen, nåt jag alls inte har tid och lust med, så jag åkte till gymmet för ett besök på löpbandet. Hellre än att springa ute och dra i mig kall luft, tänkte jag.
Kroppen kändes betydligt piggare än i går, jag drog på bra fart och nötte på. Tyvärr var löpbandet i dåligt skick, så det skakade och ruskade som sjutton. Det, i kombination med att jag var hungrig och hade känningar i halsen, gjorde att jag valde att ge mig vid 2 km. På väg till omklädningsrummet tog jag några minuter i en triceps-maskin för att skrämma gäddhänget lite.I morgon firar jag #30 - vilket jag tycker är rätt fränt. 30 dagar på rad, en hel månad. Frågan är om jag ska ge mig där, eller om jag ska fortsätta till 50.... eller 100... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar