Ont i rumpan

Min skinka/höft/rumpa är inte alls förtjust i att jogga. Så länge jag bara går känns den lite bara, men efter gårdagens Kilsbergsleden så skulle jag ta en liten mys-söndags-jogg i dag men då kändes det mest som om jag hade en kniv i skinkan. Jag inser ju att det inte är som det ska, så jag får bita i det sura äpplet och besöka en sjukgymnast.

Tack och lov har vi en sjukgymnast här i Hallsberg, och dubbel-tack-och-lov har hon ett återbud i morgon så jag kan fixa första besöket redan i morgon. Sen får jag väl se vad hon säger.

Utöver min bristande träning, både beroende på rumpan och på latmasken, så har jag fallit tillbaka fullständigt på snabba kolhydrater. Det funkar ju inte, det vet jag, men det är ju så himla svårt att låta bli.

Det gör mig så trött, att en vuxen och normalbegåvad kvinna äter sånt som hon vet inte är nyttigt och rör sig alldeles för lite. Varför är jag inte mer rädd om mig, egentligen? Jag är ju liksom inte 22 längre, så jag borde ju verkligen kamma mig.

Det första får minsann bli att dra ner på kolhydraterna. Några få undantag får det bli, som när jag ska till Göteborg för då har vi beställt en tre-rätters middag med fast meny.

Vad gäller träning får jag se vad sjukgymnasten säger i morgon, men jag hoppas hon lagar lite snabbt så att jag kan träna. Annars får det blir styrka och nån slags rehab. Träna ska jag. Punkt!