söndag 14 maj 2017

Veckorapport - och pigga ben

Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan varit full av snorig näsa, irriterad hals, altanbygge och träningsvärk.

Vad gäller hastighet så är - och förblir - jag en Snigel. Det är helt okej, jag trivs som Snigel, det är en trevlig klubb. Däremot är jag nog en rekordjämn snigel. Bortsett från en svacka när jag, joggandes, fipplade upp mobilen ur fickan för att starta om ljudboken, så var farten galet jämn.


Denna vecka har jag, trots allt, fått ihop 23 km. Sammanlagt i maj har jag svettats ihop 49,5 km, vilket är bra. Knappt halva månaden och drygt halva den planerade distansen. Sånt gillas!


fredag 12 maj 2017

Snabbt eller långt?

I min favoritgrupp på Facebook, Team Snigel, ligger fokus inte så mycket på tider utan på att springa. Ibland poppar det upp inlägg som väcker tidstankar, nån som är missnöjd med sin (bristande) fart eller nån som är glad över att nytt PB.

Det är helt okej, tycker jag, även om ett skäl till att jag trivs så bra i Team Snigel är just att det inte är så mycket fokus på minuter och sekunder.

Jag vet också att vissa i gruppen stressas av dessa tider. Själv skiter jag rätt rejält i hur fort, eller långsamt, andra springer. Jag kan möjligen reta mig på sån där falsk blygsamhet, ni vet i stil med "åh vad dålig jag är, jag sprang bara 18 km och höll bara 4.15-tempo hela rundan". STFU, liksom. Tack och lov är det inte alls vanligt i Team Snigel, det är klart vanligare i andra grupper, grupper med er tidsnoja.

Under dagens runda, #32 i min lilla runstreak, funderade jag just på det där med fart. Är det mitt mål att springa fortare? Att bli snabb? Eller vill jag hellre orka springa längre?

Jag kom fram till det andra. Givetvis vore det skoj att höja tempot en aning, det är inte det, men om jag ska jobba mot nåt mål så är det hellre att orka springa längre. Hellre 10 km i 7 min-tempo än 4 km i 6 min-tempo, tänker jag. Det passar mig bättre, att kunna snigla runt och må bra, än att jaga tider.

Jag motionerar för att må bra, alltså ska ju inte motionen stressa mig och få mig att må dåligt.

Enkelt va?


tisdag 9 maj 2017

Det är svårt att vara människa

Jag är med i flera springgrupper på Facebook och emellanåt poppar det upp inlägg där någon fått en kommentar som sårat, eller blivit sårad för att de inte fått nån kommentar.

Det här är ju himla svårt.

Vissa tar väldigt illa upp ifall någon berömmer dem för att de tränar mycket, de menar att för mycket positiv uppmärksamhet kan utlösa ortorexi. De säger också att man blir sina prestationer om man får mycket beröm för det man gör, och inte lika mycket för den man är.

Kanske vill någon bara peppa och stötta, berömma en bra sak....

Sen hittar man en annan tråd där någon är ledsen och besviken över att ingen berömmer och peppar, nu när hen har börjar motionera regelbundet och faktiskt blivit både snabbare och bättre.

Kanske tycker folk att de inte har med dina motionsvanor att göra, eller är rädda för att du ska ta illa upp.

I andra grupper finns det människor som tar väldigt illa upp när de får en komplimang när de gått ner i vikt - de tolkar det som att de var så fula innan. Andra människor är så ledsna över att ingen tycks se att de tappat i vikt, ingen säger något.

Att någon säger att du blivit fin när du gått ner i vikt betyder inte att du var ful innan. På samma sätt kan man säga "vilken fin tröja du har" utan att mena att alla dina andra tröjor är fula. Kanske vill de inte kommentera din kropp, eftersom de vet att vissa tar så illa upp.

Lite undrar jag om det är är ett tecken i tiden - att vi tar illa upp väldigt lätt. I stället för att utgå ifrån att folk vill väl och menar väl, men att orden kanske inte alltid är precis exakt korrekt så misstolkar vi det och tar det på något negativt sätt.

Kan vi inte bara bestämma oss för att OM det går att tolka en kommentar på olika så väljer vi att tolka den på det allra bästa sättet?

#29.... :-)

I går körde jag 2 km som en nödrunda. Jag var väldigt opepp, kroppen kändes tung, jag tror det var bly i skorna och flåset funkade liksom inte. Jag kom inte igång, det var så där ynkligt att man knappt blev svettig men det fanns ändå inte utrymme för att höja.

Eftersom jag påbörjade kolhydratreducerad kost i går så oroade jag mig inte särskilt utan jag ser det mer som en följd av att kroppen surar ihop när det inte får en massa socker och annat skräp.

I dag började det svida bak i halsen, nåt jag alls inte har tid och lust med, så jag åkte till gymmet för ett besök på löpbandet. Hellre än att springa ute och dra i mig kall luft, tänkte jag.

Kroppen kändes betydligt piggare än i går, jag drog på bra fart och nötte på. Tyvärr var löpbandet i dåligt skick, så det skakade och ruskade som sjutton. Det, i kombination med att jag var hungrig och hade känningar i halsen, gjorde att jag valde att ge mig vid 2 km. På väg till omklädningsrummet tog jag några minuter i en triceps-maskin för att skrämma gäddhänget lite.

I morgon firar jag #30 - vilket jag tycker är rätt fränt. 30 dagar på rad, en hel månad. Frågan är om jag ska ge mig där, eller om jag ska fortsätta till 50.... eller 100... :-)

söndag 7 maj 2017

Sockertunga ben....

Den senaste veckan har jag tappat en del av min struktur vad gäller maten. Förra veckans vettiga mat-val, där jag kände hur orken bara ökade och ökade, byttes till en vecka med lite för mycket socker och skräp - och där kroppen bara tappade i ork.

Helt sjukt vad det gör skillnad!

Med andra ord är det skärpning som gäller igen, för det är inte kul att känna hur flåset, ja hela kroppen, bara försämras. Man undrar ju hur jävla korkad man är som stoppar i sin sån skit som uppenbarligen sabbar ens egen kropp. Det kan inte vara värt det!

Nu väntar två veckor utan socker och vitt mjöl, utan pasta, ris och potatis. Proteiner och låååångsamma kolhydrater. Inget vin, inget godis, inte en massa mackor. Ordning och reda!

Nu ska orken tillbaka, sockertrollet ska få sig en match och kroppen ska få känna att jag faktiskt bryr mig om mig själv.

Det är ju fasen så mycket roligare att orka jogg en hel mil än att känna att 3,5 km är både långt och tungt, tänker jag....

lördag 6 maj 2017

#26 och ett Snigellopp

Jag håller i min runstreak och närmar mig nu #30. Jag har inte tagit några långa rundor, och inte heller särskilt snabba, men jag har ändå tagit mig ut varje dag i 26 dagar. Jag tycker det är riktigt bra gjort av mig.

I morse drog jag i väg redan vid 8, vilket är tidigt en lördag för en sömntuta. I underbart försommarväder drog jag i väg för 3,5 km innan jag kom hem, duschade och sedan for till Örebro för en timmes second-hand-shopping med min systerdotter.


Sedan blev det några timmar på crossbanan för att se svärsonen tävla. Rätt skoj även om man har noll koll på regler och sånt. Mest tyckte jag nog det såg rätt farligt ut.

I övrigt kan jag tipsa om ett lopp som jag tror blir riktigt kul - Snigelloppet 2017. Med lite tur blir detta en återkommande grej, med medalj och allt.

Och vilken snygg medalj sen...



tisdag 2 maj 2017

Runstreak #22

Tack vare en försiktig liten runda i går och en nästan lika försiktig i morse har jag lyckats hålla i min runstreak och jag är nu uppe i #22. 22 dagar på rad har jag joggat minst 2 km. Det är helt galet bra i mina ögon.

Nu tar jag sikte på #30, sen får vi se, men det känns som om det är rätt årstid att bygga en bra joggingvana nu. Kommer man i gång med att träna varje dag nu, när det går mot sol och värme, är det nog lättare att bibehålla den vanan i höst, tänker jag.

Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...