söndag 20 augusti 2017

UltraVasan45 - SÅ jäkla häftigt!!

Efter att ha väntat i nästan ett år har jag nu - äntligen - genomfört min UltraVasa.

Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....

Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.

Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.


De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.


Regnet fortsatte att förgylla vår färd mot Mora. Det regnade mer eller mindre, men det upphörde liksom inte. Spåret var mer lera än spår och vattenpölarna stora nog att rymma en haj och ett par krokodiler. 



Men jag lät varken underlaget eller nederbörden påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av hela loppet, fnissade lite över det bedrövliga vädret och över hur slipprigt och halt det var. Stämningen var god både bland deltagarna och bland funktionärerna så det var ändå så jäkla underbart.

Efter halva sträckan stannade vi till, syrran och jag, och förevigade oss. Att vi ser ut som dränkta katter på bilden bjuder vi på. 



När det var drygt 15 km kvar fick syrran känningar i rumpan så hon valde att sakta ner. Jag kände mig fortfarande rätt pigg, även om det kändes en del i höfter och lår, så jag nötte på.

Efter några timmar tittade dock solen fram, inte länge men den visade i alla fall att det fanns där uppe bakom molnen nånstans. Regnet upphörde så pass att jag - nästan - hann få tröjan att torka. Eller kanske inte torka, men sluta droppa av regnvatten. Därför var det lite kul att Mora, alltså företaget, hade satt upp en reklam-grej:


Jag kan lova att en dusch inte var vad jag behövde just då, men det roade mig. Snacka om att den reklamkampanjen var.. ska vi säga.... äh, vi släpper det.

När man passerar Eldris är det mindre än en mil kvar, ensiffrigt med andra ord, så då kändes det nästan som om man var i mål. Eftersom det fanns skyltar vid varje kilometer var det lätt att räkna ner och det tickade på. 8 km kvar... 7.... 6... 5.... 4... 


Nya regnskurar kom och blötte ner mig men det spelade ingen roll. När jag kom in i Mora-parken, som man hört så mycket om, så var det så himla häftigt, det var så där så att man fick stå-päls. Bara en kilometer kvar, en enda ynklig kilometer. Över bron och in på upploppet, där var det dags att börja jogga lite försiktigt, för man joggar ju in över mållinjen. Publiken var underbar. Man kände sig som segraren när folk jublande, hejade och applåderade och väl i mål var jag så slut, så nöjd och så jävla kaxig. Jag hade klarat det!



Men oj så skitig jag var. Skitig och genomblöt. De stackars skorna lär väl inte torka på två veckor. Minst!


Men vad gör väl det, jag köper väl nya då. För jag har fixat UltraVasan.


Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?

Var det jobbigt? JA!

Vill jag göra om det? ABSOLUT!


En liten filmsnutt från loppet kan jag också bjuda på.

söndag 6 augusti 2017

En rätt lat vecka

Sommarens sista semestervecka har varit väldigt lat. Jag joggade 6 km i måndags, i tisdags var jag på GeKås och onsdagen tillbringade jag mest i soffan. Torsdagen ägnade vi åt att resa upp en stenmur, så det går väl att klassa som motion även om det inte innebar några kilometer. Fredagen var väl mest också lat, liksom lördag, måste jag erkänna. Veckans stegmängd är pinsamt låg, under 50 000 steg är inte godkänt, så det måste bli bättring på det.

Sammanlagd jogging denna vecka är 10 km. Tio, vad fasen är det, liksom. De 6 km jag svettades ihop i måndags kändes riktigt bra, så varför jag inte joggat mer i veckan kan jag inte förklara. Det bara inte blev av, liksom.... Att ta en runda i dag var, i princip, obligatoriskt. Det var liksom inte läge att dra ut på det längre, men oj så opepp och tung jag kände mig. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, helt inställd på att ta ett varv i spåret, helt utan krav.

Jag joggade dit och en bit in i spåret. Sedan gick jag en liten bit, joggade igen och gick en liten bit och sen joggade jag hela vägen hem - även uppför mördarbacken som jag egentligen inte orkar jogga uppför. Och inte nog med det. Jag höll en riktigt bra fart.



Nu är kylskåpet fullt av färdiga matlådor, så att det räcker både till lunch och middag fram till på fredag. Då slipper jag komma hem från jobbet, trött och hungrig, och ställa mig vid spisen.

I morgon börjar jag jobba. Då ska jag köra 30 dagar med ordning och reda. Då är det slut med godis och andra sötsaker. Det är slut med skräpmat och dålig planering. Minst tre svettiga pass i veckan ska jag klämma in, och de övriga dagarna ska jag minst ta en promenad.

Och det ska faktiskt bli skönt. Ledighet i all ära, men rutiner..... Ja tack!







onsdag 2 augusti 2017

Skövde 6h - och juli

I lördags körde jag ett sextimmarslopp i Skövde. Ett sånt lopp funkar så att man - under sex timmar - springer/går så många varv man vill/orkar/hinner på en 400-meters bana. Runt, runt, runt...

Jag hoppades givetvis på att nå marathon-distans men hade ändå bestämt att det viktigaste var ett långpass så här innan UV45. Vid minsta känning av ont lovade jag mig själv att sakta ner och inte riskera något.

Loppet började kl 12 så strax före kl 9 satte vi oss i bilen för transport till Skövde. Vi hämtade ut våra nummerlappar, åt en banan och kollade in de som redan var i gång, de som körde 24h och 48h. När starten gick kände jag mig lite så där lagom taggad, sex timmar är en lång tid men det var perfekt väder och lagom mycket folk.

Jag började med att jogga i 4 varv, sen gick jag ett, joggade 4 varv, gick ett... Så höll jag på i en timme. Även om jag hade orkat att jogga mer så hade jag ju liksom en väldig massa timmar kvar så jag höll den taktiken första timmen.

Sen övergick jag till att jogga 3 varv, gå ett, jogga 3 varv, gå ett. Det roade jag mig med i en timme.

Den tredje timmen inledde jag med en kvarts rask promenad, dels för att hinna dricka en del, dels för att jag då började känna av lite i ena höften. Sedan körde jag gå på rakorna, jogga i kurvorna resten av den timmen.

Nånstans under den här tiden började det först duggregna men sedan tilltog det och bitvis regnade det rätt rejält. Visserligen var det inte kallt, men blött. Humöret sjönk dock inte utan det var rätt skönt med svalka.

Efter 3 timmar gjorde jag ett snabbt toabesök och sedan övergick jag helt till att gå. Jag går fort, nästan lika fort som jag joggar, så jag matade ändå på varv, efter varv, efter varv.

När jag började bli trött så fick jag svårt att hålla koll på antal varv. Jag tittade på skärmen varje gång jag passerade varvningen men jag hann liksom glömma bort antalet i alla fall, så ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna med mina 42 195 meter. Efter lite drygt halva tiden hade jag nött 60 varv av de 105 som behövdes så då räknade jag ut att jag behövde snitta på 15 varv/timmen resten av loppet.

Strax innan kl 16 nådde jag 75 varv och kunde inte riktigt förstå varför det tagit så lång tid, men antagligen var det nog bara en felräkning för 90 varv nådde jag ungefär kvart i fem, alltså med en kvart tillgodo. Drygt en halvtimme senare hade jag nått hundra varv och hade alltså bara FEM varv kvar. Så himla härligt!

Nån minut över halv sex checkade jag in min marathon-distans och jag kände mig som en OS-medaljör, ungefär. Även om jag hade krafter kvar valde jag då att göra min man sällskap och bara chilla runt fram till målgång.

Lite drygt 110 varv blev det, en sträcka på 44 218 m.  Det är väl inte så illa pinkat av en trähäst?

Eftersom jag gillar att hålla lite koll på hastighet gjorde jag en lite graf över hastigheten på mina 110 varv. Det är bara att konstatera att jag håller en rätt jämn fart. 😜😆😆


I juli svettades jag ihop 125,7 km vilket ger ett årsresultat på 787,9 km. Jag ligger rätt långt över beräknad sträcka, vilket känns bra. Så pass långt att jag kanske uppgraderar målet. Jag får se hur kroppen mår efter UV45. 

onsdag 26 juli 2017

En jävla massa steg

Eftersom jag fortfarande hänger med i utmaningen Spring tills du stupar så försöker jag gå så mycket som möjligt om dagarna. Den senaste veckan har det blivit mycket promenad men också lite jogging. Gå fixar jag, nästan hur långt som helst, men jogga.... Jag fattar inte varför jag inte får bättre kondition. Jag tycker jag joggar så pass mycket att jag fasen borde fixa milen utan problem. Det gör jag inte, och det stör mig.

Antingen accepterar jag att jag aldrig blir nån långdistanslöpare, och så nöjer jag mig med det - eller så grottar jag ner mig i orsak och byter metod.

Fram till UV45 gör jag inga förändringar, mer än försöker styra upp mina matvanor, sen har jag hela hösten/vintern/våren på mig att lösa gåtan och vara i toppform inför Varvet 2018.


onsdag 19 juli 2017

10 dagar kvar.. och så 31

Om 10 dagar är det dags för nån slags genrep inför UV45. Då ska jag vara med på Skövde 6h. Ett sextimmarslopp där man springer runt, runt, runt på en 400 meters bana. Det låter värre än vad det är, det är faktiskt inte alls så tråkigt. Tvärtom!

Mitt mål är att få ett rejält träningspass, att få 6 timmar i benen, men visst drömmer jag om att fixa 40 km... eller en mara.... eller till och med 45 km...

Jag är inte alls så vältränad som jag hade hoppats på. Jag vet inte, men det tycks vara omöjligt för mig att bli riktigt vältränad. Jag är egentligen inte orolig över UV45, sträckan fixar jag om inget händer, men det är tydligen inte så lätt att stärka pannbenet och höja nivån liksom.

En bra dag fixar jag att jogga 8-10 km, men dan efter kan jag vika ner mig efter en kilometer eller två.

Kanske är det så, att alla inte är skapta för att bli långdistanslöpare. Kanske ska jag vara nöjd med att jag orkar gå i timmar, istället. Eller så ska jag strukturera upp min träning lite. Skaffa ett träningsprogram - och följa det slaviskt.

söndag 9 juli 2017

Ops, jag har tappat lite....

Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.

Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.













 

Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.





När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.






söndag 2 juli 2017

En spräckt runstreak, men en jävla massa steg

Helgens uppdrag som funktionär på Fotrally var hur kul som helst. Jobbigt, intensivt, intressant och roligt.

Jag klev på vid 18-tiden i torsdags. Då fick jag hjälpa till att dela ut nummerlappar och lägga ut lite live-bilder. När starten gick, kl 21, samlade jag ihop lite startlistor och grejade lite innan några av oss funktionärer satte oss i bilen och åkte genom Stockholm för att komma ikapp Ledet. Ungefär kl 23 klev jag in i ledet och började gå. Jag gick med dem i nästan 4 timmar men i samband med första supportsträckan satte jag mig i en funktionärsbil och åkte med en stund. Sedan gick jag med i ledet igen, filmade dem som gick, snick-snackade med alla trevliga människor och bara njöt av alltihop.

Drygt 50 000 steg senare klev jag av för några timmars välbehövlig vila. Vid 12.30 hämtade min man mig. Då åkte vi och åt lunch innan vi checkade in på hotellet och gissa om jag slocknade snabbt för en liten (hm, nästan två timmar) tupplur.

Betydligt mer utvilad än jag trott anslöt jag till ledet igen, på lördag morgon, i Kvicksund. I fem timmar hade jag förmånen att gå i underbart vacker omgivning, tillsammans med de tappra deltagarna (som då promenerat i 36 timmar). Vid 15 tog jag en knapp timmes paus, med lite mat och en glass, innan jag åter hoppade in i ledet och fortsatte gå... och gå... och gå... och gå.....

Nästan 69 000 steg - ca 11 timmar -  skrapade jag ihop innan min man hämtade mig och vi for till hotellet för några timmars sömn. Fötterna och benen var liksom inte helt nöjda utan protesterade rätt bra under natten så jag var väl inte så där jättepigg när jag vaknade i morse, men jag åt en god hotellfrukost, tvingade ner fötterna i ett par skor och anslöt till de tre som fortfarande var kvar i tävlingen. När jag klev på, i morse, hade de varit på fötter i SEXTIO (!) timmar men de var fortfarande glada och trevliga.

För att inte fullständigt ta slut på kroppen valde jag att kliva av vid 13-tiden. 18 timmar på torsdag/fredag, 12 timmar på lördag och 4 timmar i dag fick liksom räcka. Sammanlagt har jag gått ca 12 mil denna helg, vilket känns i fötterna och knäna. Jag har fått ihop väldigt många steg, så många att jag faktiskt valde att avbryta min runstreak.

Det var bara att inse att kroppen inte riktigt fixade att jogga efter så många timmar på asfalt. Även om runstreak är en kul grej så är det inte värt smärta och skador.


Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...