söndag 11 juni 2017

Söder Runt - så jäkla kul!!

I går sprang jag Söder runt, ett lopp som bokstavligen går runt Söder i Stockholm.
Det var ett annorlunda lopp. Dels startade det på kvällen, kl 19.45, dels ingick det after run med pizza och öl. Det var inte så himla många deltagare, så där en 800 st tror jag, men det var ju bara en fördel. Hela upplägget var grymt bra. Man fick hämta sin nummerlapp i en butik med galet trevlig personal, så det började ju bra direkt. Det var lätt att hitta till starten och det kryllade av peppande och glada funktionärer. Sånt gillar en snigel som liksom inte direkt ligger i täten på lopp.

Jag gick ut rätt hårt, kanske för hårt, men det är ju så lätt att dras med. Jag, som en bra dag, kan fixa en femma strax under 35 min tog första kilometer på 6.44, andra på 6.42 och tredje på 6.50. Jag insåg ju att det liksom inte skulle hålla hela milen, så jag försökte sänka farten men det gick så där. Fjärde kilometern gick jag ca 300 m i samband med vätskekontrollen, ändå tog jag den på 7.01. Så fortsatte det, 6.50, 6.46, 6.46... Helt galet.

Då öppnades himlen och en sjujävla åskskur drog i gång. På typ en minut var jag genomblöt, verkligen dyngsur. Skorna blev tunga, byxorna klistrades fast, tröjan blev fullständigt slimmad - och jag blev akut kissnödig. Grymt dålig kombination. Jag tappade liksom allt och strax innan vätskekontroll nummer 2, vid 7,5 km, tog jag en gåvila.

Resten av loppet växlade jag gång och jogging. Inte mycket gång men ändå några inslag. Det fanns liksom absolut inget pannben kvar, det är nog gjort av papper.

Tiden då? Jo alltså, 7.10, 7.03 och 7.09 - med andra ord var jag ändå snabbare där än jag är en normal runda (som är betydligt kortare än en mil).


Jag gick i mål på en tid som jag tror är en av de snabbaste - kanske den absolut snabbaste - jag nånsin fixat. Det är jag så hysteriskt jäkla nöjd med.


Väl i mål fick jag en medalj som nog är den tyngsta medalj jag har. Det var liksom whiplash-varning när man fick den om halsen. Jag orkade knappt bära den. (okej, kanske en aning överdrivet, men bara en aning)

Jag fick en flaska vatten och letade mig sedan till after-run-området där det stod ännu fler underbara funktionärer och delade ut en rejäl pizza-slice. Sällan har väl något varit så gott.

Att den inlämnade väskan var genomblöt var väl den enda arrangörsmiss jag upptäckte, men den där jäkla syndafloden som kom hade nog ingen räknat med. Jag bytte tröja, den var ändå en aning mindre dyngsur än den jag hade på mig, och gick sedan tillbaka till  hotellet. Jag var alldeles för genomkall för att stanna på någon after run, hur trevligt den än skulle vara. Det tar jag nästa år, för jag kommer definitivt att springa detta lopp igen.

Flack bana, trevliga funktionärer, vacker miljö och grym medalj - vad finns mer att önska?

torsdag 8 juni 2017

Snigellopp, pyramider och grymt snabba ben

I tisdags var det dags för Snigelloppet, det lopp som jag sett fram emot i flera veckor. Snigelloppet är väl ett cyberlopp, antar jag, ett lopp man springer där man är men samtidigt liksom. 50 kr kostade det, då fick man en grymt snygg medalj. Tanken är att det här ska bli en tradition, varje år den 6 juni.

Nåväl, efter två pass där ben och flås verkligen samarbetat hade jag höga förväntningar på Snigeloppet - och så bara dog jag efter typ 400 m. Under de 5 km som loppet var så tog jag 4 gåvilor, tror jag. Visserligen var farten god däremellan, men ändå. Så trist när man känner att hela kroppen bara motarbetar en.

I går var det Runacademy, pyramid-träning. Dvs intervaller i 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min, 1 min. Som den snigel jag är så har jag liksom ingen tröskelfart, utan jag har gå, snigeljogg, en aning snabbare snigeljogg och sen inget mer. Men i går fanns tydligen en extra växel, för när jag synkade klockan såg jag att jag hade legat betydligt bättre till. Jag var fasen ner under 6 min/km en hel del. Alltså, jag kan inte springa så fort - jag är en snigel!




I dag snörade jag på mig skorna och drog till Motorp för en femma. I helgen ska jag springa Söder Runt så jag tycker nog det räcker med 5 km i dag, och en ännu kortare runda i morgon, om jag ska nöta en mil på lördag.

Jag gick ut i rätt bra fart och tänkte att jag skulle köra så länge det gick. Jag hade en tanke på att gå i motluten, men den första gick bra så jag fortsatte jogga. Och fortsatte. Och fortsatte. Vid några tillfällen kände jag att jag blev trött så då sänkte jag farten men efter en liten stund upptäckte jag att jag hade ökat igen.

När jag kom fram till 4 km-markeringen kände jag att jag hade kraft kvar, så då försökte jag trycka på lite till. Inte spurta, det vore en klar överdrift, men ändå öka lite. Väl i mål kände jag att jag hade gjort en bra tid. Och mycket riktigt, det var 2 sketna sekunder över mitt PB, alltså min näst bästa femma någonsin - utomhus. Jag har en snabbare femma på löpband, men det räknas liksom inte.

Nu förstår jag om någon tycker det är lite gulligt att man kan vara så nöjd med en femkilometers-tid på nästan 35 min, men ja, det kan man vara. Är man en snigel, som oftast ligger på närmare (eller tom över) 37 min då är 34.42 jävligt bra.















måndag 5 juni 2017

En repris, minsann

Gårdagens runda gav definitivt mersmak, så jag körde en repris i dag. Först den grön/vita rundan, sen den blå och så en liten krok för att jämna till resultatet till 8 km.

Den kändes lika lätt som i går, vädret var fantastiskt och jag njöt av rundan. Att jag dessutom har en galet bra bok på gång gör ju inte saken sämre. Just innan målgång - första vändan - låg en jäkla kopparorm mitt i spåret. Det var väl otroligt onödigt, men man kan inte få allt.

Jag är lite siffernörd och jag tycker det är kul att jämföra olika rundor. I alla fall när det går åt rätt håll. Att jämföra dagens runda med gårdagens är lite kul. Dagens runda gick cirka 21 sekunder snabbare än i går.

söndag 4 juni 2017

Jag vill ha en burk...

Efter att ha städat halva dagen, så där grundligt som är så himla skönt - efteråt - så snörade jag på skorna och drog upp till Motorp. Planen var en grön/vit runda. Det spåret är 6,2 km, så jag bestämde mig redan i bilen dit att jag skulle ta en extra sväng för att komma upp i 6,5 km om jag hade minsta lilla kraft kvar.

Den första kilometern var väl ingen njutning, det är det ju sällan, men sen rullade det liksom på. Benen gick som av sig själva, jag hade en grymt bra ljudbok i öronen, det var alldeles lagom varmt och regnet hängde i luften så det var mycket syre.

När jag närmade mig mål kände jag att jag hade krafter kvar så jag fortsatte in på spåret igen för att ta en extra bit. Inte till 6,5 km utan till 7 km, för jag kände mig pigg. Det var 3 kvinnor som stod där vid start/mål och de tittade lite konstigt på mig när jag glömde att stanna utan fortsatte ut i terrängen igen.

Väl i spåret kom jag på att det ju finns en kort runda, en som är bara 1,5 km, så jag tog den. Lika bra när jag ändå känner mig pigg, tänkte jag, och tog sikte på de blå markeringarna.

Problemet var ju att när jag kom i mål andra gången visade klockan 7,7 km - och det vet ju att alla man inte kan stoppa på komma-sju så det var ju liksom bara att nöta 300 meter till. Kvinnorna stod fortfarande kvar... De tittade ännu mer konstigt på mig, men det får man ju bjuda på. Jag tog en liten extra krok, bara så pass att klockan signalerade 8 km. Då gav jag mig faktiskt. Jag var inte kräk-slut men dels började jag bli hungrig, dels hade jag sagt till min man att jag skulle jogga 6 km och jag ville inte att han skulle börja fundera.


Den där känslan, när man känner att man orkar så mycket mer än man tänkt sig, att man nästan inte ens VILL sluta jogga..... Tänk om man kunde stoppa ner den känslan i en burk och spara den till en sån där skit-runda när man inte bara har bly i skorna på utan även cement i benen och betong i armarna, ni vet. Då skulle man kunna ta fram den där burkan, lätta lite på locket och ta ett litet smakprov....

fredag 2 juni 2017

Vafan!!

Jag har känt mig rätt nöjd med att springa i Motorp eftersom jag bara sett en enda orm där uppe, och det tekniskt sett inte ens var en orm utan en sån där jäkla kopparödla (fast jag hävdar nog att djur som bara består av huvud och svans ÄR ormar).

I dag sket det sig. Redan efter 700 m låg det en liten jävla huggormsunge och sprattlade mitt i spåret. En rabiat liten rackare som var avsevärt mycket snabbare än en kopparorm (kopparödla, jag veeet) och med andra ord fullt kompetent att komma i kapp mig och ta en rejäl tugga i min vad.

Jag är en väldigt jämn snigel när jag joggar. Det går inte snabbt, men det går liksom LIKA långsamt hela tiden, i princip. Den där lilla svackan vid sista tredjedelen är ett parti som jag bara hatar, det suger energi ur mig just där.


Men sen kan man se nåt intressant, som av en händelse just vid 700 meter. Där toppade jag farten i dag, ett rejält skutt förbi den där jäkla mördar-ormen.

Alltså, jag vet att det finns natur-människor som påstår att ormar har ett existensberättigande, men jag är ledsen, jag tror ni ljuger. De fyller absolut ingen som helst funktion. De är bara vidriga. Och om de prompt ska finnas, så borde de bara totalförbjudas i motionsspår. Hur svårt ska det vara, liksom...

Nåja, jag fick ihop 6,2 km i ett helt okej tempo där jag ändå orkade jogga hela rundan. Jag var underbart svettig efteråt, men inte kräk-slut. Precis som det ska, alltså.

#fredagsfysförefredagsmys


torsdag 1 juni 2017

Vad blir nästa utmaning?

I augusti ska jag ju springa (delta i) UV45. Det ser jag absolut fram emot, på alla sätt (även med viss skräckblandad förtjusning).

Nu sitter jag här och grunnar lite på nästa utmaning, och då börjar jag fundera på lopp man liksom SKA ha genomfört om man är en löpare.

GöteborgsVarvet är väl ett sånt lopp, liksom Tjejmilen.

Men sen då.... Lidingöloppet - är det ens rimligt för en Snigel-tant? Midnattsloppet - är det bara för snabbisar? Eller funkar det för oss som snarare tar 70 min på oss än 45, liksom? Women´s health half marathon? 

Åh, så många lopp...

onsdag 31 maj 2017

Maj-sammanfattning och #51

Jäklar jag missade att det var #50 i går. Det hade kanske varit värt att fira lite så där.. Jag menar #50 är inte så himla illa, eller hur?

I dag blev det en liten softare runda, här hemma i spåret bara. 3,5 km i ett bekvämt tempo. Jag tog inte ut mig särskilt utan lunkade på. Jag började med att gå en liten bit, joggade sedan fram till spåret där jag gick en liten bit genom skogen (för att slippa snubbla över nån rot) och joggade sedan resten av spåret. Jag gick uppför mördarbacken, tog en liten extra sväng för att komma upp i 3,5 km istället för 3,4 km och kom sedan hem, inte särskilt trött och svettig.

Totat i maj har jag joggat ihop 127,3 km. Fasen, det är rätt bra måste jag säga. Totalt under 2017 är jag uppe i 507,7 km, vilket är klart över budget. Jag hade kalkylerat att ligga på 390 km vid det här laget. Sånt gillas!


Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...