Om 10 dagar är det dags för nån slags genrep inför UV45. Då ska jag vara med på Skövde 6h. Ett sextimmarslopp där man springer runt, runt, runt på en 400 meters bana. Det låter värre än vad det är, det är faktiskt inte alls så tråkigt. Tvärtom!
Mitt mål är att få ett rejält träningspass, att få 6 timmar i benen, men visst drömmer jag om att fixa 40 km... eller en mara.... eller till och med 45 km...
Jag är inte alls så vältränad som jag hade hoppats på. Jag vet inte, men det tycks vara omöjligt för mig att bli riktigt vältränad. Jag är egentligen inte orolig över UV45, sträckan fixar jag om inget händer, men det är tydligen inte så lätt att stärka pannbenet och höja nivån liksom.
En bra dag fixar jag att jogga 8-10 km, men dan efter kan jag vika ner mig efter en kilometer eller två.
Kanske är det så, att alla inte är skapta för att bli långdistanslöpare. Kanske ska jag vara nöjd med att jag orkar gå i timmar, istället. Eller så ska jag strukturera upp min träning lite. Skaffa ett träningsprogram - och följa det slaviskt.
onsdag 19 juli 2017
söndag 9 juli 2017
Ops, jag har tappat lite....
Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.
Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.
Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.
När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.

Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.
När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.

söndag 2 juli 2017
En spräckt runstreak, men en jävla massa steg
Helgens uppdrag som funktionär på Fotrally var hur kul som helst. Jobbigt, intensivt, intressant och roligt.
Jag klev på vid 18-tiden i torsdags. Då fick jag hjälpa till att dela ut nummerlappar och lägga ut lite live-bilder. När starten gick, kl 21, samlade jag ihop lite startlistor och grejade lite innan några av oss funktionärer satte oss i bilen och åkte genom Stockholm för att komma ikapp Ledet. Ungefär kl 23 klev jag in i ledet och började gå. Jag gick med dem i nästan 4 timmar men i samband med första supportsträckan satte jag mig i en funktionärsbil och åkte med en stund. Sedan gick jag med i ledet igen, filmade dem som gick, snick-snackade med alla trevliga människor och bara njöt av alltihop.
Drygt 50 000 steg senare klev jag av för några timmars välbehövlig vila. Vid 12.30 hämtade min man mig. Då åkte vi och åt lunch innan vi checkade in på hotellet och gissa om jag slocknade snabbt för en liten (hm, nästan två timmar) tupplur.
Betydligt mer utvilad än jag trott anslöt jag till ledet igen, på lördag morgon, i Kvicksund. I fem timmar hade jag förmånen att gå i underbart vacker omgivning, tillsammans med de tappra deltagarna (som då promenerat i 36 timmar). Vid 15 tog jag en knapp timmes paus, med lite mat och en glass, innan jag åter hoppade in i ledet och fortsatte gå... och gå... och gå... och gå.....
Nästan 69 000 steg - ca 11 timmar - skrapade jag ihop innan min man hämtade mig och vi for till hotellet för några timmars sömn. Fötterna och benen var liksom inte helt nöjda utan protesterade rätt bra under natten så jag var väl inte så där jättepigg när jag vaknade i morse, men jag åt en god hotellfrukost, tvingade ner fötterna i ett par skor och anslöt till de tre som fortfarande var kvar i tävlingen. När jag klev på, i morse, hade de varit på fötter i SEXTIO (!) timmar men de var fortfarande glada och trevliga.
För att inte fullständigt ta slut på kroppen valde jag att kliva av vid 13-tiden. 18 timmar på torsdag/fredag, 12 timmar på lördag och 4 timmar i dag fick liksom räcka. Sammanlagt har jag gått ca 12 mil denna helg, vilket känns i fötterna och knäna. Jag har fått ihop väldigt många steg, så många att jag faktiskt valde att avbryta min runstreak.
Det var bara att inse att kroppen inte riktigt fixade att jogga efter så många timmar på asfalt. Även om runstreak är en kul grej så är det inte värt smärta och skador.
Jag klev på vid 18-tiden i torsdags. Då fick jag hjälpa till att dela ut nummerlappar och lägga ut lite live-bilder. När starten gick, kl 21, samlade jag ihop lite startlistor och grejade lite innan några av oss funktionärer satte oss i bilen och åkte genom Stockholm för att komma ikapp Ledet. Ungefär kl 23 klev jag in i ledet och började gå. Jag gick med dem i nästan 4 timmar men i samband med första supportsträckan satte jag mig i en funktionärsbil och åkte med en stund. Sedan gick jag med i ledet igen, filmade dem som gick, snick-snackade med alla trevliga människor och bara njöt av alltihop.
Drygt 50 000 steg senare klev jag av för några timmars välbehövlig vila. Vid 12.30 hämtade min man mig. Då åkte vi och åt lunch innan vi checkade in på hotellet och gissa om jag slocknade snabbt för en liten (hm, nästan två timmar) tupplur.
Betydligt mer utvilad än jag trott anslöt jag till ledet igen, på lördag morgon, i Kvicksund. I fem timmar hade jag förmånen att gå i underbart vacker omgivning, tillsammans med de tappra deltagarna (som då promenerat i 36 timmar). Vid 15 tog jag en knapp timmes paus, med lite mat och en glass, innan jag åter hoppade in i ledet och fortsatte gå... och gå... och gå... och gå.....
Nästan 69 000 steg - ca 11 timmar - skrapade jag ihop innan min man hämtade mig och vi for till hotellet för några timmars sömn. Fötterna och benen var liksom inte helt nöjda utan protesterade rätt bra under natten så jag var väl inte så där jättepigg när jag vaknade i morse, men jag åt en god hotellfrukost, tvingade ner fötterna i ett par skor och anslöt till de tre som fortfarande var kvar i tävlingen. När jag klev på, i morse, hade de varit på fötter i SEXTIO (!) timmar men de var fortfarande glada och trevliga.
För att inte fullständigt ta slut på kroppen valde jag att kliva av vid 13-tiden. 18 timmar på torsdag/fredag, 12 timmar på lördag och 4 timmar i dag fick liksom räcka. Sammanlagt har jag gått ca 12 mil denna helg, vilket känns i fötterna och knäna. Jag har fått ihop väldigt många steg, så många att jag faktiskt valde att avbryta min runstreak.Det var bara att inse att kroppen inte riktigt fixade att jogga efter så många timmar på asfalt. Även om runstreak är en kul grej så är det inte värt smärta och skador.
söndag 25 juni 2017
En inte fullt så jämnsnabb nia #76
I dag var det ett lite längre pass planerat, och vem är jag att ändra en plan. Häftiga regnskurar ko och gick, vilket gjorde att jag inte ville åka till Motorp. Risken fanns att jag skulle bli alldeles väldigt ensam där, vilket inte känns okej, alltså valde jag att nöta några varv här hemma i spåret.
Vårt spår är inte kul. Jag vet inte varför jag tycker det är så tråkigt, men det är nåt med det som bara känns .... blä liksom.
Nu hade jag ju upplösningen på en bra ljudbok så jag snörade på mig skorna och joggade i väg med målsättningen att köra tre varv. Fötterna kändes rätt pigga, inte turbo men helt okej. Jag höll god fart, men gick emellanåt vid de passager som jag tycker är för jäkla tunga. Tre varv senare joggade jag hemåt, nöjd med min insats och väldigt kaffesugen.
Väl hemma synkade jag klockan och insåg att jag hållit en ovanligt ojämn hastighet. Jag, som brukar ha en fartkurva i stil med ett rakt streck hade i dag rena ekg-kurvan.
Denna vecka har jag joggat ihop 44,2 km, vilket innebär att jag har fått ihop 136,2 km i juni och 643,9 km under 2017.
Nu har jag ju officiellt semester så nu får jag också se till att komma i gång med min sommarträning. I morgon ska jag besöka mitt nya jobb, så då nöjer jag mig med ett besök på gymmet. Löpband och styrka får bli morgondagens träning. Tisdag och onsdag ska det bli dubbla pass men sen blir det annat... Då ska jag nämligen vara funktionär på Fotrallyt så då får jag se till att spränga in mina små joggingrundor i det späckade schemat. Det är nu jag uppskattar att jag ligger före i planeringen, för i helgen lär det bli mestadels nödrundor (såna där korta, tvåkilometare).
Så:
måndag - löpband + styrka
tisdag - gymmet + Motorp, minst 8 km
onsdag - gymmet + Motorp, minst 6 km
torsdag - Motorp, minst 8 km
fredag - fotrallyt, minst 2 km
lördag - fotrallyt, minst 2 km
söndag - fotrallyt, minst 2 km
Vårt spår är inte kul. Jag vet inte varför jag tycker det är så tråkigt, men det är nåt med det som bara känns .... blä liksom.
Nu hade jag ju upplösningen på en bra ljudbok så jag snörade på mig skorna och joggade i väg med målsättningen att köra tre varv. Fötterna kändes rätt pigga, inte turbo men helt okej. Jag höll god fart, men gick emellanåt vid de passager som jag tycker är för jäkla tunga. Tre varv senare joggade jag hemåt, nöjd med min insats och väldigt kaffesugen.
Denna vecka har jag joggat ihop 44,2 km, vilket innebär att jag har fått ihop 136,2 km i juni och 643,9 km under 2017.
Nu har jag ju officiellt semester så nu får jag också se till att komma i gång med min sommarträning. I morgon ska jag besöka mitt nya jobb, så då nöjer jag mig med ett besök på gymmet. Löpband och styrka får bli morgondagens träning. Tisdag och onsdag ska det bli dubbla pass men sen blir det annat... Då ska jag nämligen vara funktionär på Fotrallyt så då får jag se till att spränga in mina små joggingrundor i det späckade schemat. Det är nu jag uppskattar att jag ligger före i planeringen, för i helgen lär det bli mestadels nödrundor (såna där korta, tvåkilometare).
Så:
måndag - löpband + styrka
tisdag - gymmet + Motorp, minst 8 km
onsdag - gymmet + Motorp, minst 6 km
torsdag - Motorp, minst 8 km
fredag - fotrallyt, minst 2 km
lördag - fotrallyt, minst 2 km
söndag - fotrallyt, minst 2 km
lördag 24 juni 2017
Man ska vara försiktig med vad man önskar... :-)
Två gånger har jag sprungit (eller i alla fall genomfört Varvet). Två gånger har jag blivit alldeles klen efteråt, darrig och illamående. Två gånger har jag sagt "aldrig mer".
Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.
Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.
Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!
Vad säger man? Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.
Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)
Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....
Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.
Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.
Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!
Vad säger man? Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.
Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)
Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....
torsdag 22 juni 2017
Upp och ner...
I går hade jag en riktig skit-runda. Kissnödig från början, tunga ben, fullständigt opepp och absolut inget pannben. Jag nötte ihop 5 km, ungefär lika mycket gång som jogg.
I dag var det en helt annan känsla. Pigga ben, inget behov av pannben för det bara flöt på liksom. 7,5 km och med kraft för mer, egentligen.
Knepigt hur det kan skilja så mycket på ungefär ett dygn...
Visserligen tog jag det lugnt i dag, målet var mest att inte få en lika pissig runda som i går, men jag kände ändå att det var ett helt annat gensvar i fötterna. Jag ska inte säga att det var lätt, det är aldrig lätt att jogga, men det var liksom inte tungt. Jag kände tidigt att det skulle gå bra, att jag skulle orka och att även om det inte blev nåt PB så var det ingen skam-runda.

Sen är det ändå lite skoj att jag håller en så pass jämn hastighet. Långsamt, ja, men jämnt. Det är nån liten svacka men i stort håller jag en väldigt jämn nivå, så jag antar att det är där min bekvämlighets-zon ligger. Antagligen borde jag utmana mig själv och ta mig ut ur den där fegis-nivån, men jag trivs ju där. Och jag har ju inga ambitioner om någon proffskarriär direkt.
Jag gick ett par hundra meter innan jag började jogga. Egentligen tycker jag att det är skönt att göra det, så det ska jag nog fortsätta med. Sen joggade jag sexan. När jag närmade mig mål var det knappt ett medvetet beslut utan jag fortsatte bara en sväng till, den lilla blå, en-och-en-halvan. En kort stund funderade jag på om jag till och med skulle ta ett varv på trean, men jag tog den blå rundan och jag kände mig himla nöjd med det.
Väl i mål satt det fint med vatten, hem och duscha och så ta en latte.
Även om jag tycker det är helt okej att jogga, särskilt den där känslan av att det är nyttigt och att man rätt duktig om man joggar liksom, så är känslan efteråt nog det som gör att jag fortsätter att jogga. Den där känslan som är så svår att beskriva, som man nog måste uppleva för att förstå. Ni vet den känslan...
I dag var det en helt annan känsla. Pigga ben, inget behov av pannben för det bara flöt på liksom. 7,5 km och med kraft för mer, egentligen.
Knepigt hur det kan skilja så mycket på ungefär ett dygn...
Visserligen tog jag det lugnt i dag, målet var mest att inte få en lika pissig runda som i går, men jag kände ändå att det var ett helt annat gensvar i fötterna. Jag ska inte säga att det var lätt, det är aldrig lätt att jogga, men det var liksom inte tungt. Jag kände tidigt att det skulle gå bra, att jag skulle orka och att även om det inte blev nåt PB så var det ingen skam-runda.Sen är det ändå lite skoj att jag håller en så pass jämn hastighet. Långsamt, ja, men jämnt. Det är nån liten svacka men i stort håller jag en väldigt jämn nivå, så jag antar att det är där min bekvämlighets-zon ligger. Antagligen borde jag utmana mig själv och ta mig ut ur den där fegis-nivån, men jag trivs ju där. Och jag har ju inga ambitioner om någon proffskarriär direkt.
Jag gick ett par hundra meter innan jag började jogga. Egentligen tycker jag att det är skönt att göra det, så det ska jag nog fortsätta med. Sen joggade jag sexan. När jag närmade mig mål var det knappt ett medvetet beslut utan jag fortsatte bara en sväng till, den lilla blå, en-och-en-halvan. En kort stund funderade jag på om jag till och med skulle ta ett varv på trean, men jag tog den blå rundan och jag kände mig himla nöjd med det.
Väl i mål satt det fint med vatten, hem och duscha och så ta en latte.
Även om jag tycker det är helt okej att jogga, särskilt den där känslan av att det är nyttigt och att man rätt duktig om man joggar liksom, så är känslan efteråt nog det som gör att jag fortsätter att jogga. Den där känslan som är så svår att beskriva, som man nog måste uppleva för att förstå. Ni vet den känslan...
söndag 18 juni 2017
Delrapport, värme och #69
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, under juni månad, nu är uppe i 92 km av de planerade 100 och under hela 2017 har jag svettats ihop 666, 4 km vilket innebär att jag liksom är inne och tafsar på augusti, skulle man kunna säga.Det är väl helt okej... 🏃💪💪
Min runstreak fortsätter och idag blev det #69. Helt galet att jag har joggat sextionio dagar i rad. Sextionio?!!
Däremot är jag fortfarande kass på att få till långpass, det bara måste jag bli bättre på nu när jag går på ledighet. Lägga till såväl styrka som långpass. Jag ska dessutom lägga till nåt som jag förr var väldigt duktig på men som jag nu har tappat helt - läsa. Jag ska banne mig sikta in mig på minst en timmes läsning per dag, helt avkopplad, frånkopplad, nerkopplad. Bara jag och min bok. Den första jag ska läsa är en ren feel good-roman. Mitt mål, min dröm, är en promenad till gymmet och en halvtimme styrka varje morgon/förmiddag, en timme (minst) med en bra bok under dagen och så ett joggingpass varje eftermiddag/kväll. Minst 2 längre pass per vecka, typ ett på en mil och ett på ännu mer.
Det borde väl funka... eller... ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde...
-
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare. Några timmar på jobbet innan det va...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...



