Alltså, snö - hur kul är det? Snö är kasst redan i december, i april är det fullständigt värdelöst. Ta bort skiten, säger jag, ta bort!
I morse tittade jag ut och såg, till min besvikelse, att den utlovade snön faktiskt hade kommit. Och fortsatte komma. Jag, som hade tänkt mig en längre runda i dag, ändrade mig snabbt. Jag bara vägrar vara utomhus i snöväder, om det går att undvika.
Alltså fick det bli gymmet i stället, och på gymmet gör jag inga långpass. På löpbandet är det en utmaning bara att stå ut, på nåt sätt, så jag körde 5 snabba kilometer istället. Benen kändes helt okej och flåset var på min sida, så jag kände mig ändå nöjd när jag var klar.
Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med Netflix och påskgodiset, ungefär. Jag ska sitta här och sura över snön som nu ligger över såväl matjorden som vi skulle kratta ut till ny gräsmatta, som högen med brädor som ska bli en liten altan.
Men i morgon, då siktar jag på ett längre pass - igen. 🏃🏃🏃
fredag 14 april 2017
torsdag 13 april 2017
Carina - Latmasken, 1 - 0
I dag var det inte bara trögt, det var snudd på omöjligt att ta sig ut på en runda. Jag försöka peppa mig själv, men oj så mycket annat jag kom att göra istället.
Du kan ju kolla facebook... sen behövs det nog plockas lite i köket... kanske borde du ta en tupplur, du är ju så himla trött... du tränade ju i går... du kan ju ta en längre runda i morgon.... Latmasken hade hur många bra undanflykter som helst på lager i dag.
Lite halvhjärtat försökte jag kontra med att det ju är skönt efteråt, men det skramlade rätt tomt kände jag. Jag bytte om till träningskläder, tog på mig klockan och snörade på mig skorna. Fortfarande inget pepp. Till och med då, på väg ut genom dörren, övervägde jag att skita i det och slänga mig i soffan. På allvar, jag övervägde faktiskt det. Men då fick det fasen vara nog. Jag klev, med bestämda steg, ut genom dörren och drog i väg. Jag hade inga krav på varken hastighet eller sträcka, bara att jag skulle ta en runda.
Runt i villaområdet, ut i motionsspåret, tillbaka ut i villaområdet och hemåt. Jag hade inte pannben nog att jogga hela vägen, jag gick ett par hundra meter i motionsspåret och sen ca hundra meter fram till mördarbacken - men jag joggade uppför den!
Det blev sketna 4 km, inte mycket att skryta med, men det blev i alla fall en runda. Benen kändes rätt tunga, hela kroppen var liksom omotiverad, men jag genomförde det och jag joggade nästan hela rundan. Väl hemma synkade jag klockan och såg dessutom att farten varit god, det hade alls inte gått långsamt och tungt utan jag faktiskt snittat på 8,3 - och då hade jag ändå stannat och snörat om skorna för de satt för hårt. Med tanke på att jag brukar ligga på sisådär 8,1-8,4 så är det ju absolut bra, hävdar jag.
Men framför allt är jag jäkligt nöjd över att jag kom ut, över att jag inte lyssnade på Latmasken och på att jag fullföljde rundan.
Du kan ju kolla facebook... sen behövs det nog plockas lite i köket... kanske borde du ta en tupplur, du är ju så himla trött... du tränade ju i går... du kan ju ta en längre runda i morgon.... Latmasken hade hur många bra undanflykter som helst på lager i dag.
Lite halvhjärtat försökte jag kontra med att det ju är skönt efteråt, men det skramlade rätt tomt kände jag. Jag bytte om till träningskläder, tog på mig klockan och snörade på mig skorna. Fortfarande inget pepp. Till och med då, på väg ut genom dörren, övervägde jag att skita i det och slänga mig i soffan. På allvar, jag övervägde faktiskt det. Men då fick det fasen vara nog. Jag klev, med bestämda steg, ut genom dörren och drog i väg. Jag hade inga krav på varken hastighet eller sträcka, bara att jag skulle ta en runda.
Runt i villaområdet, ut i motionsspåret, tillbaka ut i villaområdet och hemåt. Jag hade inte pannben nog att jogga hela vägen, jag gick ett par hundra meter i motionsspåret och sen ca hundra meter fram till mördarbacken - men jag joggade uppför den!
Det blev sketna 4 km, inte mycket att skryta med, men det blev i alla fall en runda. Benen kändes rätt tunga, hela kroppen var liksom omotiverad, men jag genomförde det och jag joggade nästan hela rundan. Väl hemma synkade jag klockan och såg dessutom att farten varit god, det hade alls inte gått långsamt och tungt utan jag faktiskt snittat på 8,3 - och då hade jag ändå stannat och snörat om skorna för de satt för hårt. Med tanke på att jag brukar ligga på sisådär 8,1-8,4 så är det ju absolut bra, hävdar jag.
Men framför allt är jag jäkligt nöjd över att jag kom ut, över att jag inte lyssnade på Latmasken och på att jag fullföljde rundan.
onsdag 12 april 2017
Det där med löpband...
I dag tog jag ett pass på gymmet. Kan ju vara smart, när jag nu ändå betalar för det, tänker jag.
Upp på löpbandet. Kändes inte bra. Tunga ben och den där sträckningen i ryggen som jag lyckades dra på mig i går, när jag lyfte last-pallar, gjorde att allt kändes jobbigt och trååååkigt.
Jag tänkte mig 4 km - styrka - 3 km - styrka - 3 km.
Jag körde först 5 km gågging, sedan ca 10 min styrka. Upp på bandet igen, denna gång 3 km. Näe, det flöt inte alls. Tungt och stuttigt, liksom. Ingen flyt, stumma ben, lite små känningar i ena knäet. Inte ont, men det kändes. Det blir ju så statiskt och monotont på ett löpband. Dessutom blev jag hungrig.
Bara att inse att alla pass inte är guld-pass. Jag nöjde mig med 8 km plus lite styrka, åkte hem, tog en dusch och gottade sen i mig en sallad, så god att den borde beläggas med nån slags lyx-skatt.
Upp på löpbandet. Kändes inte bra. Tunga ben och den där sträckningen i ryggen som jag lyckades dra på mig i går, när jag lyfte last-pallar, gjorde att allt kändes jobbigt och trååååkigt.
Jag tänkte mig 4 km - styrka - 3 km - styrka - 3 km.
Jag körde först 5 km gågging, sedan ca 10 min styrka. Upp på bandet igen, denna gång 3 km. Näe, det flöt inte alls. Tungt och stuttigt, liksom. Ingen flyt, stumma ben, lite små känningar i ena knäet. Inte ont, men det kändes. Det blir ju så statiskt och monotont på ett löpband. Dessutom blev jag hungrig.
Bara att inse att alla pass inte är guld-pass. Jag nöjde mig med 8 km plus lite styrka, åkte hem, tog en dusch och gottade sen i mig en sallad, så god att den borde beläggas med nån slags lyx-skatt.
tisdag 11 april 2017
En femma i solen
I eftermiddags drog jag upp till Motorp för en femma. Jag var inte max-laddad, kände mig rätt seg, men vädret var underbart så det var ändå rätt okej.
Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.
Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...
Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.
Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.
Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.
Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.
Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.
Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!
Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.
Inte undra på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.
Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.
Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...
Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.
Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.
Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.
Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.
Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.
Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!
Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.
Inte undra på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.
söndag 9 april 2017
Galet - eller bara galet kul?
I dag har jag anmält mig till en halvmara. Inte vilken halvmara som helst utan den som ska gå uppe i Svampen. Runt, runt, runt uppe i ett jäkla vattentorn. Varje varv är 93 m så det blir ju några varv. Fler varv än jag kan räkna, typ 228 st eller nåt.
Jag antar att det finns dom som skulle påstå att det är ren galenskap att genomföra ett sånt lopp - och vem är jag att säga emot - men samtidigt är det ju just detta som är så kul. Att göra nåt som inte är riktigt som det ska, liksom.
Dessutom får man medalj.
Jag klarar inte av att jogga i 2,1 mil, inte en chans, så det är inte ens min målsättning. Mitt mål är att ha kul och att vara så jäkla slut jag bara kan, när jag går i mål. Jag har 3 veckor på mig att förbereda mig. Under dessa veckor ska jag tömma kroppen på skräpmat och vitt socker så bortsett från påskhelgen blir det godisfritt, alkoholfritt och skräpmatsfritt. Mycket frukt och grönt, rent protein och långsamma kolhydrater.
Jag antar att det finns dom som skulle påstå att det är ren galenskap att genomföra ett sånt lopp - och vem är jag att säga emot - men samtidigt är det ju just detta som är så kul. Att göra nåt som inte är riktigt som det ska, liksom.
Dessutom får man medalj.
Jag klarar inte av att jogga i 2,1 mil, inte en chans, så det är inte ens min målsättning. Mitt mål är att ha kul och att vara så jäkla slut jag bara kan, när jag går i mål. Jag har 3 veckor på mig att förbereda mig. Under dessa veckor ska jag tömma kroppen på skräpmat och vitt socker så bortsett från påskhelgen blir det godisfritt, alkoholfritt och skräpmatsfritt. Mycket frukt och grönt, rent protein och långsamma kolhydrater.
En tredjedels-rapport
Sedan den 1.a april har jag joggat 26 km. In så långt, så jag ligger väl en aning efter plan, men å andra sidan har jag ju påsklov nu så jag hinner nog ikapp.
I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.
I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.
Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.
Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.
I fredags körde jag en rätt underbar femma vid Motorp. Såväl ben som flås funkade och jag fixade rundan på 35.21, bara 22 sketna sekunder över mitt mål. 22 sekunder, det är ju nästan ingenting.
I dag var det dags igen, dags för en femma i underbart väder. I dag fick jag sällskap av min man, så visst hoppades jag på lite draghjälp och kanske, kanske, kanske skulle jag kunna fixa den där 35-sekunders-gränsen redan nu. Målet är ju annars att fixa det innan sommaren är slut.
Efter kanske 300 m kände jag att det var långt ifrån samma kropp som i fredags. Benen var som blyfyllda cementrör och flåset var i ett helt annat tempo än kroppen. Efter ett par kilometer kom dessutom det där magknips-onda. Det började lite försiktigt men efter ett tag var det så där att jag nästan mådde illa.
Jag gav upp och gick några hundra meter. Då släppte det och jag kunde jogga in i mål. Tiden blev liksom inte i närheten av 35 min. Jag hart inte druckit särskilt mycket kaffe i dag, men däremot ätit en hel del skräp i helgen. Antagligen är det väl det som ställer till det. Det enda bra var väl att jag kunde ladda om och ändå jogga in i mål.
torsdag 6 april 2017
T R Ä N I N G S V Ä R K
I går var det backintervaller på Runacademy. Backintervaller. Finns det nåt jobbigare?
Alltså 30 sekunder låter inte mycket, men 30 sekunder uppför en jäkla backe... DET är liksom inte att leka med. Särskilt inte om man gör det fem gånger.
Vi började gårdagens pass med att jogga lite lugnt för att bli varm, innan vi gjorde några löpskole-övningar. Sedan var det dags att lära sig backteknik. Kortare steg - men oftare, skulle man kunna sammanfatta det. Några vändor upp och ner i backen för att träna såväl uppför som nerför. Kul, men jobbigt.
Då kör de i gång oss med backintervaller. Den första gången var rätt okej och man hann liksom hämta andan efteråt. Den andra kändes i benen, men bara lite skönt. Den tredje började bli obekväm och den fjärde kändes rejält. Den femte gjorde snudd på ont, kan man säga. Jäklar vad mina ben inte tyckte om det där med att springa i backe.
Tiden går snabbt när man har kul, så timmen gick snabbt och sen var det dags att jogga tillbaka och avsluta med lite stretch. Pulsen gick snabbt ner och mjölksyran försvann snabbt. Jag kände mig så pass pigg att jag övervägde att ta en liten runda till, men var lite för kissnödig så jag åkte hem.
I morse klev jag ur sängen utan problem och jag tänkte inte mycket på de där backintervallerna. Efter en förmiddag med mycket sittande framför datorn reste jag på mig för att gå ner för trapporna.... JÄKLAR!! Mina ben hatade mig. Eller i alla fall hatade de backintervaller. Träningsvärken från helvetet hade smugit sig på mig när jag satt där vid datorn, uppslukat av arbete. Så fegt!
Jag stapplade ner för trapporna och insåg snabbt att dagens planerade joggingrunda liksom frös inne. De här benen tänker inte jogga nåt dag, inte ett steg faktiskt.
Jag valde att lyssna på dem och låter dem vila i dag, men in morgon blir det en fredagsrunda, minsann. Det finns ju en gräns för hur mycket latmasken ska få styra, tänker jag.
Alltså 30 sekunder låter inte mycket, men 30 sekunder uppför en jäkla backe... DET är liksom inte att leka med. Särskilt inte om man gör det fem gånger.
Vi började gårdagens pass med att jogga lite lugnt för att bli varm, innan vi gjorde några löpskole-övningar. Sedan var det dags att lära sig backteknik. Kortare steg - men oftare, skulle man kunna sammanfatta det. Några vändor upp och ner i backen för att träna såväl uppför som nerför. Kul, men jobbigt.
Då kör de i gång oss med backintervaller. Den första gången var rätt okej och man hann liksom hämta andan efteråt. Den andra kändes i benen, men bara lite skönt. Den tredje började bli obekväm och den fjärde kändes rejält. Den femte gjorde snudd på ont, kan man säga. Jäklar vad mina ben inte tyckte om det där med att springa i backe.
Tiden går snabbt när man har kul, så timmen gick snabbt och sen var det dags att jogga tillbaka och avsluta med lite stretch. Pulsen gick snabbt ner och mjölksyran försvann snabbt. Jag kände mig så pass pigg att jag övervägde att ta en liten runda till, men var lite för kissnödig så jag åkte hem.
I morse klev jag ur sängen utan problem och jag tänkte inte mycket på de där backintervallerna. Efter en förmiddag med mycket sittande framför datorn reste jag på mig för att gå ner för trapporna.... JÄKLAR!! Mina ben hatade mig. Eller i alla fall hatade de backintervaller. Träningsvärken från helvetet hade smugit sig på mig när jag satt där vid datorn, uppslukat av arbete. Så fegt!
Jag stapplade ner för trapporna och insåg snabbt att dagens planerade joggingrunda liksom frös inne. De här benen tänker inte jogga nåt dag, inte ett steg faktiskt.
Jag valde att lyssna på dem och låter dem vila i dag, men in morgon blir det en fredagsrunda, minsann. Det finns ju en gräns för hur mycket latmasken ska få styra, tänker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, unde...
-
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare. Några timmar på jobbet innan det va...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...



