söndag 30 april 2017

Vilket galet påhitt

I morse (förmiddags) var det dags för Svampen halvmarathon. Strax före 9.30 hämtade jag min nummerlapp och mina tidtagningschip. När jag stod nedanför Svampen och tittade upp insåg jag att det är väääldigt högt. Jag gillar liksom inte höjder... Men det var ju inget att göra något åt, så jag tog hissen upp.


Klockan 10 gick starten och jag hade bestämt mig för att gå ut lugnt för att orka jogga så långt som möjligt. Varje varv där uppe i Svampen var 93 meter så det gick snabbt att varva... och varva.... och varva.... och varva..... Jag tappade snabbt räkningen på antal varv och det var svårt att hinna se på skärmen, men det gjorde inte så mycket. De första 5 km var liksom inga problem alls. Benen kändes lätta, flåset funkade fint och jag kände att jag nog höll en fart som var lite väl hög, med mina mått mätt.

Nånstans vid 6-7 km började jag känna av höften. Eftersom varvet var väldigt kort, och man sprang i vänstervarv, arbetade vänster ben mer än höger. Jag kan känna av höften emellanåt under en vanlig joggingrunda också, med betoning på känna av, inte ha ont. Jag växlade med gång för att avlasta höften.

Efter ca 8-9 km låg det närmare ont än känna av. Lite trist med tanke på att jag kände mig pigg. Jag hade ork kvar men jag ville inte riskera nåt, och dessutom springer man liksom fel när man har ont, så jag valde att gå längre och längre sträckor för att se om det skulle släppa. Så länge jag gick kändes det inget, men efter ett varv eller så med jogging så började höften värka och det kändes nästan som kramp ner bak på låret.

Jag körde varannat varv gång, varannat jogging en stund, sen övergick jag till 2 varv gång och ett varv jogging. De sista kilometerna kände jag av höften/ljumsken/skinkan även när jag gick men jag hade inga planer på att avbryta. Att klara loppet på 2.45 var en förhoppning som jag egentligen inte trodde på, bara drömde om, men den släppte jag helt när kroppen började bråka. När jag hade ca 50 varv kvar vågade jag inte ens hoppas på att klara 3 timmar. Jag kollade upp hur lång tid ett varv tog när jag gick. Ca 45 sek. En snabb överslagsräkning med en trött hjärna fick det till att det skulle kunna funka under 3 timmar trots allt och det blev lite lättare att hålla tempot uppe.

Jag försökte jogga var tredje varv, ungefär, och klockan visade att jag inte tappade tid så jag nötte på. 40 varv kvar... 35 varv kvar.... 30 varv kvar... Fortfarande var jag inte trött i kroppen, det var bara den där jäkla höften som krånglade.

20 varv kvar... 15.... 10.... Jag höll koll på klockan och såg att 3 timmar inte skulle bli några problem. 2.45 skulle inte funka men det skulle inte behöva bli så många minuter över.

Jag kände i princip lukten av målgång och jag fortsatte växla gång och jogging, med lite mer inslag av jogg de sista 10 varven. När tidtagarna sa att det var två varv kvar så bestämde jag mig för att jogga resten. Jag ökade till och med farten det sista varvet, trots känslan av kramp ner bak på låret.

Strax under 2.50 gick jag i mål, och det innebär ett snitt på ca 8 min/km. Det är jag nöjd med. En kort runda brukar jag ligga på drygt 7 min/km, så jag tycker det är helt okej att snitta på 8 min/km när man gör en runda som är ca 4 gånger så lång.

Trots att jag inte alls kunde prestera så bra som jag hoppats är jag supernöjd. Jag genomförde loppet, det var trevligt, det var fint väder och jag fick en grymt snygg medalj.

Då finns det ju inte mycket att klaga på, eller hur.

Resultatet för april? Mycket bra. 141,4 km.

fredag 28 april 2017

Fredagsfys... och sockerfunderingar

Jag har känt att det går framåt på joggingfronten, absolut, och även om jag inte kört slut på mig fullständigt så har jag klarat av att hålla mig på en - för mig - bra fart. Jag har kanske inte känt mig stabil på 5 km, men ändå känt att det har varit inom räckhåll.

I går lovade ju jag mig själv att beställa en löparklänning när jag klarade av att jogga en hel mil. En hel mil har jag inte fixat på länge, flera år typ. Jag fixade det i slutet av sommaren 2015, men då tack vare att min dotter var med och piskade på mig. Helt på egen hand minns jag inte ens när jag fixade det senast.

Trots detta har jag liksom räknat med att jag kommer att klara det igen. Lika bra att sikta högt, tänker jag.

Efter jobbet i dag bytte jag om och drog i väg till Motorp. Tanken var att köra 6 km, eller kanske en runda som jag tror är 7 km. Jag gick ut lugnt, för jag ville orka jogga så långt som möjligt. Givetvis blåste det motvind redan från start, men när jag väl kom in i skogen så var det lä. Lä och helt underbart lagom varmt.

Spåren i Motorp är rätt klassiska, du vet så där som en stor oval där man svänger av olika tidigt beroende på hur kort/lång sträcka man vill springa. När jag närmade mig stigen som ger fem kilometer tänkte jag inte ens tanken att svänga av utan jag fortsatte glatt. Vid skylten mot sexan kände jag mig grymt stark, så jag fortsatte glatt vidare. En bit därefter kom jag till stigen som jag tror ger ungefär 7 km, men jag fortsatte faktiskt vidare på milspåret. Jag tog det väldigt lugnt, jag ville bara orka jogga så långt som möjligt. Målet var 6 km, drömmen var 7 km. Bortsett från Mariebergsloppet (och lopp räknas inte) så är det rätt länge sen jag joggade 7 km. Mitt pannben är ju så vansinnigt tunt att jag gärna går lite emellanåt. Inte för att det gör så mycket, egentligen, jag är nöjd ändå, men visst är det roligare när man orkar jogga hela.

 Vid ca 5 km så kommer det en ruskigt brant backe, en sån där som nästan inte går att jogga i. Särskilt inte när man - som jag - inte orkar jogga i uppförsbackar. I den backen är det lös sand och rötter, som gjort för en snubbel-vurpa alltså. Mycket sakta, trippande MEN fortfarande med löpsteg, tog jag mig uppför backen. På krönet var jag slut, men hämtade ändå igen mig och kände att jag nog skulle kunna fixa 6 km jogging. När klockan pep för 6 km var det ett ganska lätt parti, och jag kände att jag passerat mer än halvvägs, så jag kände att det nog kunde bli 7 km också..... och tanken på hela milen började smyga sig in i huvudet.

Jag var försiktigt så att jag inte körde för snabbt utan att jag hushållade med min energi. Vid 7 km visste jag att jag närmade mig ett parti som jag vet att jag tycker är tungt, så jag sänkte farten lite till. Jag tog mig igenom det partiet också, och då kände jag att det faktiskt låg inom räckhåll att fixa milen. Hela jäkla milen. Joggandes. Det gav ny energi, faktiskt. Jag till och med höjde farten en aning utan att känna att jag närmade mig joggingdöden.

Kaxigt nöjd joggade jag in i mål, slängde ett öga på klockan och insåg att det inte var fullt en mil enligt klockan. Alltså gjorde jag en sån där grej som bara joggare med klocka gör, jag tog en extra runda på parkeringen för att klockan skulle tippa över på 10 km.

Jag känner mig så himla nöjd, det var så längesen jag fixade en hel mil. Jag gjorde det dessutom utan blodsmak i munnen och tunnelseende. Att det sedan tog 75 min är helt okej för mig. Jag är - och förblir - medlem i Team Snigel, och jag är helt nöjd med det.

Det här väcker ju en liten fundering.... Ska jag köpa en löparklänning när jag fixade målet mindre än ett dygn efter jag satt upp det....?


Sen kommer nästa lilla fundering.... Nu har jag skippat sötsaker och skräpmat en tid, och under denna tid har jag känt att kroppen svarar på joggingen på ett helt annat sätt. Är det en slump, eller är det så att skräpet verkligen gör sån skada i kroppen?

I så fall är det ju helt sjukt att man stoppar i sig det överhuvudtaget. 

torsdag 27 april 2017

#17 - och en underbar klänning

Trots en galen träningsvärk, gårdagens löpstyrkaintervaller-i-uppförsbacke har satt sina spår, tog jag min runda efter jobbet. #17, jag tvivlar på att jag någonsin har joggat SJUTTON dagar på rad förut. Dessutom, trots att benen kändes som om de var fyllda av bly så snittade jag på 8,6.
Fasen, jag är för jäkla grym! 💪💪😅

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska ha för målsättning till på söndag. Jag har hittat en så himla snygg löparklänning. Den är fasen inte billig, men jag tänkte att om jag sätter upp ett mål, och om jag fixar det så kan jag köpa klänningen. Smart va?

Problemet är att jag inte har en aning om vad jag kan pressa mig till. Det är liksom en helt ny situation att jogga runt, runt, runt, runt på en nittiotremetersbana. Över 225 varv... Jag har liksom noll koll... När jag sprang Mariebergsloppet fixade jag ju att jogga en hel timme, men det var ju en lite längre bana.

Nej, jag tänker så här istället - den dag jag fixar att jogga en mil, då köper jag en snygg löparklänning. Klarar jag det på söndag är det ju himla kul. Om inte, så får jag väl ta fram pannbenet och jogga ihop den en annan dag.

tisdag 25 april 2017

#15 - jisses!!

Jag håller i min runstreak även om det inte är några långpass. Dels för att vädret inte direkt inbjuder till några längre stunder utomhus, dels för att jag inte är tränad för långpass. Vilket ju gör det extra spännande med tanke på att jag ska köra en halvmara på söndag. En halvmara!

Herre jävlar, vet jag hur långt det är, eller..?!

Även om jag känner mig säker på att jag kan genomföra en halvmara, jag kan ju alltid gå, så är det långt. Och det är uppe på ett jäkla vattentorn.

Vad är det för fel på mig?

Däremot så känns det som om jag gör små framsteg med mitt joggande. Även när jag tycker att jag tar det lugnt och verkligen snigel-joggar så ligger jag på en fart över 8. I dag tog jag en runda på drygt 5 km och även då snittade jag på 8,6. Känns så himla bra, så nu siktar jag verkligen på att hålla i detta. Inte bara hålla i - utveckla det mer.


söndag 23 april 2017

Runstreak #13

I går morse klev jag upp extra tidigt, fast det var lördag, för att hinna med en kort runda innan vi packade in oss i bilen och for norrut. Det var liksom #12.

Vi tillbringade helgen i Gävle där vi såg Henrik Schyfferts Var inte rädda tillsammans med syrran och hennes sambo. Himla trevligt, måste jag säga.

I dag blev det flera timmar i bil. Från Gävle till Västerås, där vi stannade till på Erikslund för lunch och lite shopping. Sen till Marieberg för lite mer shopping och sedan hem. Väl hemma blev det kaffe och ett wienerbröd - 23 april är liksom den inofficiella wienerbrödsdagen i vår familj - men sen var det liksom på med skorna och så en joggingrunda. Helgens skräpmat och vin kändes i benen, men jag fixade rundan. Jag tog till och ed mördarbacken, men det var delvis tack vare att maken var med och sa att jag fixade det. Därmed var #13 fixat.

Nu blir det stenhård diet fram till loppet om en vecka. Inget skräp, inget vitt bröd, inga sötsaker, ingen alkohol. Rena proteinkällor och mycket vatten. Kloka val, helt enkelt, för att vara så bra förberedd som möjligt när jag ställer mig på startlinjen där uppe på Svampen.

April har en vecka kvar och jag har redan joggat ihop 90 km, alltså 10 km mer än jag planerat för månaden. Eftersom mitt mål är att fortsätta min runstreak denna vecka så räknar jag med att få ihop några kilometer till, och målet är ju att skrapa ihop 21 km till nästa söndag, så jag räknar med att ligga en hel del på plus när april är slut. Däremot blir det knappast så långa pass under veckan, jag vill ju inte köra slut på mig innan loppet.

fredag 21 april 2017

Fredagsfys - eller Blåsningen!

#11

I dag laddade jag för ett lite längre pass, en mil så där hade jag tänkt mig. Jag laddade med en proteinbar på väg hem från jobbet för att ha energi i magen, bytte om och drog snabbt i väg till Motorp.

På väg dit funderade jag lite på om jag skulle ta milspåret eller två varv på femman. Jag har inte testat milspåret än i år, så jag vet inte i vilket skick det är, men femman har torkat upp och är fin. Jag bestämde mig för milspåret.

Benen och flåset funkade fint. Jag kände mig pigg och laddad. Trots att jag hade skaplig motvind i början så trippade jag på utan större problem. Så himla skönt.

Tyvärr tilltog vinden snabbt och det blåste så där så att kastvindarna fick mig att ta snedsteg. (ska jag ta snedsteg ska det nog bero på annat än halvstorm, tänker jag) Jag närde en förhoppning om att det skulle vara mer lä när jag väl kom in i skogen, men nej. Det kändes inte riktigt säkert att vara i skogen när det blåset så pass. Det låg en del nerblåsta grenar i spåret och ett träd stod på trekvart. Jag hade liksom ingen hjälm på mig, slarvigt nog. Jag valde att avbryta och ta sexkilometers-spåret istället för milen.

Utan större problem, vad orken beträffade, joggade jag i mål. Det gick inte snabbt i dag, men det var enormt skönt. Skönt att känna att jag kan jogga trots motvind. Skönt att känna att flåset hänger med.

I morgon bitti kommer min runstreaks första riktiga utmaning. Antingen går jag upp och tar en snabbis vid 7-tiden, eller så avbryter jag, för sen är det liksom full rulle resten av dagen och kvällen.

onsdag 19 april 2017

Jorå, jag fortsätter

#9
Efter en lång dag på jobbet, jag kom inte i väg därifrån förrän vid 17.30, så var jag väl inte supertaggad att byta om och ta en runda. Hade det inte varit för min lilla runstreak hade jag nog hoppat det, det erkänner jag. Nu bytte jag om och lovade mig själva att den där ynkliga tvåkilometarn skulle räcka.

Jag började lite försiktigt, och allt kändes bra. I stället för att bryta av och ta korta vägen hem valde jag en annan väg så att jag kom en liten extra runda, via motionsspåret.

Jag hade inga krav på hastighet utan tog det rätt lugnt tyckte jag. Jag sniglade på ända fram till den där eländiga mördarbacken, där fick jag ge mig en bit upp. Jag hade kanske kunnat plåga mig upp men det var liksom inte värt det. Jag valde att gå ca 100 meter, sen joggade jag hem. Svettig, nöjd och lagom trött.

Väl hemma synkade jag klockan och insåg att mitt snigel-tempo inte alls varit så snigligt, jag snittade på 8,4 km/h, vilket definitivt är i mitt övre spann.

Jag vet inte om det bara är dagsformen eller om det faktiskt spelar in att jag har hoppat sötsaker/skräpmat/alkohol i några dagar.... Oavsett vilket har jag nu haft 2 pass på rad som känts riktigt okej.


Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...