söndag 25 juni 2017

En inte fullt så jämnsnabb nia #76

I dag var det ett lite längre pass planerat, och vem är jag att ändra en plan. Häftiga regnskurar ko och gick, vilket gjorde att jag inte ville åka till Motorp. Risken fanns att jag skulle bli alldeles väldigt ensam där, vilket inte känns okej, alltså valde jag att nöta några varv här hemma i spåret.

Vårt spår är inte kul. Jag vet inte varför jag tycker det är så tråkigt, men det är nåt med det som bara känns .... blä liksom.

Nu hade jag ju upplösningen på en bra ljudbok så jag snörade på mig skorna och joggade i väg med målsättningen att köra tre varv. Fötterna kändes rätt pigga, inte turbo men helt okej. Jag höll god fart, men gick emellanåt vid de passager som jag tycker är för jäkla tunga. Tre varv senare joggade jag hemåt, nöjd med min insats och väldigt kaffesugen.

Väl hemma synkade jag klockan och insåg att jag hållit en ovanligt ojämn hastighet. Jag, som brukar ha en fartkurva i stil med ett rakt streck hade i dag rena ekg-kurvan.

Denna vecka har jag joggat ihop 44,2 km, vilket innebär att jag har fått ihop 136,2 km i juni och 643,9 km under 2017.

Nu har jag ju officiellt semester så nu får jag också se till att komma i gång med min sommarträning. I morgon ska jag besöka mitt nya jobb, så då nöjer jag mig med ett besök på gymmet. Löpband och styrka får bli morgondagens träning. Tisdag och onsdag ska det bli dubbla pass men sen blir det annat... Då ska jag nämligen vara funktionär på Fotrallyt så då får jag se till att spränga in mina små joggingrundor i det späckade schemat. Det är nu jag uppskattar att jag ligger före i planeringen, för i helgen lär det bli mestadels nödrundor (såna där korta, tvåkilometare).

Så:
måndag - löpband + styrka
tisdag - gymmet + Motorp, minst 8 km
onsdag - gymmet + Motorp, minst 6 km
torsdag - Motorp, minst 8 km
fredag - fotrallyt, minst 2 km
lördag - fotrallyt, minst 2 km
söndag - fotrallyt, minst 2 km

lördag 24 juni 2017

Man ska vara försiktig med vad man önskar... :-)

Två gånger har jag sprungit (eller i alla fall genomfört Varvet). Två gånger har jag blivit alldeles klen efteråt, darrig och illamående. Två gånger har jag sagt "aldrig mer".

Ändå satt jag här i soffan för några veckor sen och funderade på om jag kanske skulle anmäla mig till GöteborgsVavet 2018... Jag slängde ur mig tanken till min dotter som redan planerat att delta i Varvet 2018, men fick då veta att jag inte kunde anmäla mig för hon skulle anmäla sin sambo, så då behövdes jag som mormor under loppet. Att vara mormor är ju faktiskt lite mindre svettigt, inte mycket men lite, så jag tyckte nog att jag dragit vinstlotten där. Att uppleva folkfesten men slippa bli kräk-slut känns ju som en alldeles egen win-win, på nåt vis.

Tills i går. Då kom dottern med familj hit för att fira midsommar. Eftersom jag fyller år om en vecka, men inte är hemma då, fick jag min present redan i går.

Och hej hoppsan.... Det är minsann ingen sambo som ska springa nåt Varv, inte. Det är ingen mormor som behövs. Nä då, mormor är minsann anmäld till GöteborgsVarvet 2018!!

Vad säger man?  Jag har tydligen uppfostrat min dotter till en liten lögnare, en lögnare som dessutom involverat min man i bakhållet.

Så - nu är det bara att glömma det där med att låta joggingen ta vinterpaus. Nu är det bara att hålla i gång, nöta på... och se fram emot tredje gången gillt. (för jag ser verkligen fram emot det, så rubbad är jag ju)

Sen ska jag luta mig tillbaka och säga aldrig mer....

torsdag 22 juni 2017

Upp och ner...

I går hade jag en riktig skit-runda. Kissnödig från början, tunga ben, fullständigt opepp och absolut inget pannben. Jag nötte ihop 5 km, ungefär lika mycket gång som jogg.

I dag var det en helt annan känsla. Pigga ben, inget behov av pannben för det bara flöt på liksom. 7,5 km och med kraft för mer, egentligen.

Knepigt hur det kan skilja så mycket på ungefär ett dygn...

Visserligen tog jag det lugnt i dag, målet var mest att inte få en lika pissig runda som i går, men jag kände ändå att det var ett helt annat gensvar i fötterna. Jag ska inte säga att det var lätt, det är aldrig lätt att jogga, men det var liksom inte tungt. Jag kände tidigt att det skulle gå bra, att jag skulle orka och att även om det inte blev nåt PB så var det ingen skam-runda.



Sen är det ändå lite skoj att jag håller en så pass jämn hastighet. Långsamt, ja, men jämnt. Det är nån liten svacka men i stort håller jag en väldigt jämn nivå, så jag antar att det är där min bekvämlighets-zon ligger. Antagligen borde jag utmana mig själv och ta mig ut ur den där fegis-nivån, men jag trivs ju där. Och jag har ju inga ambitioner om någon proffskarriär direkt.

Jag gick ett par hundra meter innan jag började jogga. Egentligen tycker jag att det är skönt att göra det, så det ska jag nog fortsätta med. Sen joggade jag sexan. När jag närmade mig mål var det knappt ett medvetet beslut utan jag fortsatte bara en sväng till, den lilla blå, en-och-en-halvan. En kort stund funderade jag på om jag till och med skulle ta ett varv på trean, men jag tog den blå rundan och jag kände mig himla nöjd med det.

Väl i mål satt det fint med vatten, hem och duscha och så ta en latte.

Även om jag tycker det är helt okej att jogga, särskilt den där känslan av att det är nyttigt och att man rätt duktig om man joggar liksom, så är känslan efteråt nog det som gör att jag fortsätter att jogga. Den där känslan som är så svår att beskriva, som man nog måste uppleva för att förstå. Ni vet den känslan...

söndag 18 juni 2017

Delrapport, värme och #69

Trots värme och skolavslutningsvecka har jag fått ihop en del kilometer även denna vecka. Närmare bestämt 25,3 km. Det innebär att jag, under juni månad, nu är uppe i 92 km av de planerade 100 och under hela 2017 har jag svettats ihop 666, 4 km vilket innebär att jag liksom är inne och tafsar på augusti, skulle man kunna säga.

Det är väl helt okej... 🏃💪💪

Min runstreak fortsätter och idag blev det #69. Helt galet att jag har joggat sextionio dagar i rad. Sextionio?!!

Däremot är jag fortfarande kass på att få till långpass, det bara måste jag bli bättre på nu när jag går på ledighet. Lägga till såväl styrka som långpass. Jag ska dessutom lägga till nåt som jag förr var väldigt duktig på men som jag nu har tappat helt - läsa. Jag ska banne mig sikta in mig på minst en timmes läsning per dag, helt avkopplad, frånkopplad, nerkopplad. Bara jag och min bok. Den första jag ska läsa är en ren feel good-roman.

Mitt mål, min dröm, är en promenad till gymmet och en halvtimme styrka varje morgon/förmiddag, en timme (minst) med en bra bok under dagen och så ett joggingpass varje eftermiddag/kväll. Minst 2 längre pass per vecka, typ ett på en mil och ett på ännu mer.

Det borde väl funka... eller... ?

torsdag 15 juni 2017

Träningsvärk och belöning

J Ä K L A R vilken träningsvärk jag har i dag. Jag har så där ont i lårmusklerna att det är en fasa att sätta sig ner, så toalettbesök är liksom lågprioriterat. Gårdagens Runacademy visste vad det tog, skulle man kunna säga.

Passet gick liksom ut på att springa med mjölksyra i musklerna, så vi växlade mellan såna där vidriga muskeldödare som benböj/upphopp, jägargång, burpees mm och springa (i uppförsbacke varannan gång, på plan mark varannan). När passet var slut så var musklerna rätt darriga så jag hade på känn att det skulle märkas av i dag - och det gör det, verkligen! Vetskapen om att det antagligen kommer att kännas ännu mer i morgon gör att jag nästan inte ens vill gå och lägga mig.

Nu låter jag ju inte ett par fullständigt stumma ben hindra mig, jag har ju trots allt en runstreak att tänka på, så jag gav mig ändå ut i spåret och tog en sexa. Det gick inte snabbt, det var inte snyggt men det var. Det är väl det bästa man kan säga om rundan, liksom, det blev av. Det var grymt varmt och svettigt, så svettigt att det sved i ögonen, benen gick knappt att lyfta och flåset var liksom så där. Plus, ändå, för att jag inte svängde in på femman utan fortsatte sexan runt som planerat.

Som den prylnörd jag är så har jag hittat en pryttel som jag vill ha. En Garmin Vivosmart HR+. Hur festlig pryl som helst ju.

En sån där som mäter en massa som man egentligen inte alls behöver mäta, eller ens veta, men som är så himla kul att kolla. Älskart!

Först tänkte jag köpa den som en sommarpresent till mig själv, men så kom jag på bättre tankar. Jag sätter upp ett mål, och när jag når målet så köper jag klockan.

Vad är då målet? Jo, när jag orkar jogga mer än en mil (alltså minst 11 km, mindre räknas inte) så klickar jag på KÖP.

söndag 11 juni 2017

Söder Runt - så jäkla kul!!

I går sprang jag Söder runt, ett lopp som bokstavligen går runt Söder i Stockholm.
Det var ett annorlunda lopp. Dels startade det på kvällen, kl 19.45, dels ingick det after run med pizza och öl. Det var inte så himla många deltagare, så där en 800 st tror jag, men det var ju bara en fördel. Hela upplägget var grymt bra. Man fick hämta sin nummerlapp i en butik med galet trevlig personal, så det började ju bra direkt. Det var lätt att hitta till starten och det kryllade av peppande och glada funktionärer. Sånt gillar en snigel som liksom inte direkt ligger i täten på lopp.

Jag gick ut rätt hårt, kanske för hårt, men det är ju så lätt att dras med. Jag, som en bra dag, kan fixa en femma strax under 35 min tog första kilometer på 6.44, andra på 6.42 och tredje på 6.50. Jag insåg ju att det liksom inte skulle hålla hela milen, så jag försökte sänka farten men det gick så där. Fjärde kilometern gick jag ca 300 m i samband med vätskekontrollen, ändå tog jag den på 7.01. Så fortsatte det, 6.50, 6.46, 6.46... Helt galet.

Då öppnades himlen och en sjujävla åskskur drog i gång. På typ en minut var jag genomblöt, verkligen dyngsur. Skorna blev tunga, byxorna klistrades fast, tröjan blev fullständigt slimmad - och jag blev akut kissnödig. Grymt dålig kombination. Jag tappade liksom allt och strax innan vätskekontroll nummer 2, vid 7,5 km, tog jag en gåvila.

Resten av loppet växlade jag gång och jogging. Inte mycket gång men ändå några inslag. Det fanns liksom absolut inget pannben kvar, det är nog gjort av papper.

Tiden då? Jo alltså, 7.10, 7.03 och 7.09 - med andra ord var jag ändå snabbare där än jag är en normal runda (som är betydligt kortare än en mil).


Jag gick i mål på en tid som jag tror är en av de snabbaste - kanske den absolut snabbaste - jag nånsin fixat. Det är jag så hysteriskt jäkla nöjd med.


Väl i mål fick jag en medalj som nog är den tyngsta medalj jag har. Det var liksom whiplash-varning när man fick den om halsen. Jag orkade knappt bära den. (okej, kanske en aning överdrivet, men bara en aning)

Jag fick en flaska vatten och letade mig sedan till after-run-området där det stod ännu fler underbara funktionärer och delade ut en rejäl pizza-slice. Sällan har väl något varit så gott.

Att den inlämnade väskan var genomblöt var väl den enda arrangörsmiss jag upptäckte, men den där jäkla syndafloden som kom hade nog ingen räknat med. Jag bytte tröja, den var ändå en aning mindre dyngsur än den jag hade på mig, och gick sedan tillbaka till  hotellet. Jag var alldeles för genomkall för att stanna på någon after run, hur trevligt den än skulle vara. Det tar jag nästa år, för jag kommer definitivt att springa detta lopp igen.

Flack bana, trevliga funktionärer, vacker miljö och grym medalj - vad finns mer att önska?

torsdag 8 juni 2017

Snigellopp, pyramider och grymt snabba ben

I tisdags var det dags för Snigelloppet, det lopp som jag sett fram emot i flera veckor. Snigelloppet är väl ett cyberlopp, antar jag, ett lopp man springer där man är men samtidigt liksom. 50 kr kostade det, då fick man en grymt snygg medalj. Tanken är att det här ska bli en tradition, varje år den 6 juni.

Nåväl, efter två pass där ben och flås verkligen samarbetat hade jag höga förväntningar på Snigeloppet - och så bara dog jag efter typ 400 m. Under de 5 km som loppet var så tog jag 4 gåvilor, tror jag. Visserligen var farten god däremellan, men ändå. Så trist när man känner att hela kroppen bara motarbetar en.

I går var det Runacademy, pyramid-träning. Dvs intervaller i 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min, 1 min. Som den snigel jag är så har jag liksom ingen tröskelfart, utan jag har gå, snigeljogg, en aning snabbare snigeljogg och sen inget mer. Men i går fanns tydligen en extra växel, för när jag synkade klockan såg jag att jag hade legat betydligt bättre till. Jag var fasen ner under 6 min/km en hel del. Alltså, jag kan inte springa så fort - jag är en snigel!




I dag snörade jag på mig skorna och drog till Motorp för en femma. I helgen ska jag springa Söder Runt så jag tycker nog det räcker med 5 km i dag, och en ännu kortare runda i morgon, om jag ska nöta en mil på lördag.

Jag gick ut i rätt bra fart och tänkte att jag skulle köra så länge det gick. Jag hade en tanke på att gå i motluten, men den första gick bra så jag fortsatte jogga. Och fortsatte. Och fortsatte. Vid några tillfällen kände jag att jag blev trött så då sänkte jag farten men efter en liten stund upptäckte jag att jag hade ökat igen.

När jag kom fram till 4 km-markeringen kände jag att jag hade kraft kvar, så då försökte jag trycka på lite till. Inte spurta, det vore en klar överdrift, men ändå öka lite. Väl i mål kände jag att jag hade gjort en bra tid. Och mycket riktigt, det var 2 sketna sekunder över mitt PB, alltså min näst bästa femma någonsin - utomhus. Jag har en snabbare femma på löpband, men det räknas liksom inte.

Nu förstår jag om någon tycker det är lite gulligt att man kan vara så nöjd med en femkilometers-tid på nästan 35 min, men ja, det kan man vara. Är man en snigel, som oftast ligger på närmare (eller tom över) 37 min då är 34.42 jävligt bra.















Gott nytt år då :-)

Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...